Det är fredag, jag är skittrött och mitt hår är flottigt

En morgon som vilken som helst. Ja förutom att jag tydligen snoozat en gång för mycket och missat tio minuter av dyrbar morgontid. Hur detta gått till är jag dock inte fullt medveten av. Men det är fredag, jag är skittrött och mitt hår är flottigt.

Ja sedan är det förstås detta med ombytlighet för att trycka på mamma-tålamodsknappen då. Jag har glömt marmeladen under osten på Lillys macka hela veckan men duttat dit när hon frågat. Idag var jag stolt som en tupp för att jag faktiskt duttat på marmeladen innan hon sa något. Big mistake.

-Är det marmelad under macken?

Jag nickade.

-Jag vill inte ha marmelad på min macka.

Men va fan. Flickebarnet fick dock äta den ändå fast det var lite kink först. Så nu är tålamodet redan vaket och satt på full alert.

Ibland är det frustrerande att ha ett stort hjärta

Ibland är det så svårt att vara en person som bryr sig väldigt mycket om andra. Speciellt när man inte kan göra så mycket för någon annan.

När nära och kära mår dåligt är det extra svårt. Att inte veta vad man ska göra för att kunna hjälpa vederbörande att må bättre är väldigt frustrerande. Det är frustrerande att bara sitta vid sidan om när det är att hjälpa som man vill.

Jag gör så gott jag kan med att finnas där när som helst. Jag försöker att stötta så gott det går och ibland kan det kännas som linjen för vad som är ok att pusha på är hårfin. Men jag försöker se det som att även om jag balanserar på linjen så är allt jag gör av välmening.

Jag känner mig ganska hjälplös när jag inte hittar den där vägen som gör att det kan bli bra. Ibland är det helt enkelt frustrerande att ha ett stort hjärta när man bara vill omhulda och hjälpa men inte kan.

Att förlora oskuld kan både vara smärtsamt och njutbart

Att förlora oskuld kan både vara smärtsamt och njutbart kan jag lova.

Redan när jag kom till första bas, parkeringen, började jag fundera på vad jag gett mig in på. Det var stort och kalt på något vis men jag kände inte att jag kunde dra mig ur nu. Besvikna blickar vill man undvika så jag fortsatte trots min tvekan.

Så väl inne kände jag lite panik först när det var ett himla jucksande fram och tillbaka. Jag tog mig framåt men det kändes ändå som om det inte hände så mycket. Allt kändes som om det hände om och om igen men precis när jag kände för att ge upp så hände det.

Klimax som inte går att beskriva. I have died and gone to heaven-känslan var så stark. Att ta sig in dit var ett halleluja-moment. Och när jag tog mig framåt där ville jag bara stanna kvar för att dra ut så mycket som möjligt av den där känslan. Ville hålla den kvar och njuta av den medan jag gick där och tittade och smekte saker med glansiga ögon.

Jag har idag blivit av med min Nya-Ikea-oskuld. Jag hade nog kunnat vara på husgerådsavdelningen hur länge som helst. Älskade denna avdelning på gamla varuhuset och mer än älskar den på nya varuhuset som dessutom säkert var tre-fyra gånger större. Det var dit jag strävade hela transportsträckan och det var värt vägen dit. Så nu är det gjort och jag vet vad som väntar nästa gång. I´m in love.

Kontroll av flödet

Tjejerna vill göra studiebesök på nya Ikeas bollhav så jag hämtar dem tidigt idag. Jag kan ju inte förvägra dem detta, sådan snäll mamma som jag är. Får passa på att själv göra studiebesök, enbart i studiesyfte såklart, och kolla upp logistiken.

Ja menar, flyter den som den ska från hem –och hushållsavdelningen till kassan? Jag tycker dessutom att de hade kunnat gå ihop med ICA för jag har en massa bonuscheckar hängandes här hemma och de hade jag velat använda idag. Undra om förslagslådan finns kvar?

Han har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om

Förlåt mig för jag har farit med osanning.

Lillys snutte är slut. Det var i alla fall vad vi trodde men detta var inte riktigt rätt. Dock håller jag det som en hemlighet för henne för från och med när snutten var slut så slutade hon suga på tummen också. Ingen är mer överlycklig över detta än jag. Har en liten noja, surprise, att hon förstör tänderna. Mjölktänderna är väl en sak men när hon började tappa dem och de vanliga kom upp blev det lite små panikigt. Det är ju lite typiskt att hon som tummade så mycket också började tappa sina tänder innan hon var fem.

Men nu är det problemet ur världen och mamman kan andas ut.

Reservsnutten som jag köpte för att kunna alternera. Detta gick inte hem som synes utan ratades totalt. Hon gick med på det medan den andra torkade efter tvätt men det var precis också. Detta trots att de var identiska, i alla fall till en början.
Den lilla mörka “korven” mitt på snutten är vad jag idag hittade i skåpet. Där fanns alltså snutte kvar men det är som sagt min hemlighet.

Denna lilla slamsa. När hon konstaterade att snuttarna var slut, för när snutten havererade totalt fanns det säkert tjugo sådan här slamsor, var hennes enda kommentar:

-Jag hoppas inte jag har stoppat alla i näsan.

Blev lite oroligt där ett tag eftersom de där bitarna satt hon under näsan och sedan kilade fast dem med tummen. Men eftersom det ständigt låg trådbollar på golvet som hon drog från snutten så tror jag inte att snuttarna har hamnat i näsan dock.

Jag var rädd att det skulle bli väldigt kinkigt den kvällen som snuttarna verkligen var slut men det hände ingenting. Hon verkar ha vant sig vid tanken när vi om kvällarna talade om att nu finns det bara så många kvar och när hon fick den sista så skulle hon vara mer rädd om den sa hon. Kvällen efter tog hon Hoppis istället eftersom den där lilla snuttebiten hade kommit bort.

Så Hoppis har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om.

Men den har lite hjälp av sina stora kompisar som hon omgärdar sängen med på kvällarna.

Ibland ska man inte försöka förstå hur en femåring tänker utan bara konstatera att det är hennes trygghetsfort som rädda henne från monstret under sängen. Eller något helt annat som inte en vuxen kan förstå.

Vatten, bara vanligt vatten

Men herregud vad jag är törstig ikväll. Där får man för att man längtar efter sommaren och ger sig på en äggamacka med matjessill på till lunch. Gött var det med törsten. Tycker inte att jag brukar reagera så men jag kan inte tänka mig att det är av någon annan anledning.

Det är väl bara att lomma iväg och hämta mer bubbelvatten nu då. Kommer bli en lång natt med många toabesök. Kanske leta upp de gamla kisseskydden som tjejerna hade i sina sängar innan.

Längtar. Vi hoppar denna tråkiga tid som kommer nu och går på den härliga tiden istället.

En liten historia om musikspelande

I hyllan hittade jag en plastig sak som jag glömt bort. Saken låter men den burrar inte så ni vågar läsa vidare.

Ett kassettband. Detta förde man ner i en spelare med en massa konstiga piggar och andra saker som behövdes (teknik). Sedan tryckte man på play på den där saken och ljuv musik strömmade ur de halvsprängda högtalarna. Här fanns ingen random- eller repeat-knapp utan man fick snällt lyssna från början till slut. Det fanns naturligtvis knappar för att spola fram, FF, och för att spola bak, REW, men man skulle passa sig för att använda dessa.

För använde man dem för mycket krävde spelaren energi och då började den äta på bandet. Den där bruna, tunna bandet som kom ut ur bandet kunde bli väldigt långt. Och hade man otur kunde det hända att de där ramsorna konsumerades och la sig kring alla de där piggarna och andra sakerna som fanns i spelaren. Så ju mer man drog och försökte lirka ut det ju längre blev den där bruna remsan. Ibland hände det till och med att när det där tålamodet som man har begåvats med (harkel) tog slut att den där remsan gick av. Detta kunde de tekniska personerna laga med tejp och när jag kom gråtandes för att mitt favoritband gått i två bitar kunde de hjälpa mig. Sedan råkade det ju bli ett litet “hack” i den låten som brotten hade hänt i. Så därför skulle man vara försiktig med den där spolknapparna.

Skulle det nu vara så att den hungriga spelaren släppte den bruna remsan med en gång så fanns det ett lätt botemedel. En vältuggad blyertspenna som fördes in i det ena hålet. Sedan var det bara att snurra, på rätt håll, och det bruna bandet försvann in igen.

Så var ordningen återställd igen.

När man lyssnat färdigt på en sida så fick man vända bandet för att höra andra. Hade man tur fick en hel skiva plats på en sida annars kunde det hända att man bara kunde halva sista låten. Kanske därför jag suger på låttexter, fast det är kanske inte bara sistalåtar.

Skulle man resa med musik gällde det att man hade en stor väska för inte ville man ha samma musik hela tiden och inte kunde man bestämma vilken musik man skulle känna för en timme senare. Så väskan packades med en uppsjö med band som väsnades när de slog mot varandra i väskan. Ja sedan fick man inte glömma batterier heller till den bärbara spelaren, kallad Walkman, för den sög batterier vill jag lova. Och hade man nu gjort sig besväret att ha hela väskan full med band ville man ju inte kånka på dessa om man sedan inte hade möjlighet att använda dem för att spelaren var stendöd.

Man skulle kunna säga att det är lite lättare nu att ha musik med sig. För på den där lilla saken har jag mycket och jag menar väldigt, väldigt mycket musik på. Det kan till och med hända att jag är lite omoderna med min lilla sak för det finns säker mindre och bättre.

Men man kan konstatera att allt var inte bättre förr även om nostalgin som det ger är underbart.

Klet-i-ansiktet-party

Jag var på klet-i-ansiktet-party igår. Jag letar ju fortfarande efter den där magiska smörjan som mitt ansikte kan välkomna.

Så jag var lite skeptisk som jag alltid är när jag ska kleta saker i ansiktet. Så efter några smörj- och duttomgångar hade min skepsis åter rätt.

Sakta började det pirra, kli och bränna i ansiktet. Och på utvalda ställen som längst med hela hakpartiet och kinderna började ilsket röda ploppar att ploppa upp. Jag suckade.

Men dekolletage -krämen kan du prova sa tanten till mig. Och ja vad skulle kunna hända så jag smetade på. Och visst kunde det hända saker även där och jag tror inte det var tanken att det skulle vara så. Efter en stund hade jag nu också ett blossande bröst som dessutom var brännhet. Suck. Så då stryker vi Herbalife också.

Herbalife
Mary Kay
Nivea
Några till dyra som jag inte kommer ihåg namnen på
Några till billiga som jag inte kommer ihåg namnen på

Jag vill ju gärna hitta något men inser att det är kört. Mitt ansikte tål helt enkelt inte klet. Vad alla säljare än säger som trycka på att deras saker är det som garanterat kommer att rädda mig. Så jag vet inte om jag ska fortsätta att leta eller bara inse att det är som det är. Jag tror faktiskt det sista.

Obs. Flickan på bilden är bara för att illustrera hur man ser ut på ett klet-i-ansiktet-party. Och hon har med inlägget att göra eftersom hon var med.

Verklighetens rosaskimrande föräldraskap

Jag brukar försöka uppmuntra mina barns kreativitet. Ibland undrar jag bara varför.

För av någon anledning har de en förkärlek till att vara kreativa när de går och lägger sig. Med tuschpennor. På lakanen. Dock är det inte lika lätt att få dessa barn att erkänna längre. Inte lika lätt som när jag hittade huvudfotingar på väggen på Lillys rum och frågade vem som gjort dem. In kom den lilla, vilt viftandes med armarna i luften och meddelade glatt att det var hennes verk, fina va? Det var inte sådär lätt att försöka låta bestämd då att hon inte fick rita på väggarna. Dagen efter satt där huvudfotingar på dörren istället. Det var trots allt inte på väggen i alla fall. Nu för tiden blir saker bara så. Hur har de inte en aning om.

Verklighetens rosaskimrande föräldraskap, jodå.

Man blir klokare med åren

Lite godis kan inte skada om det bara bli någon gång ibland.

Tyvärr kan det där lite tolkas lite fel. Efter nio veckors ögonmått-tränande trodde jag att även godisögat var tränat. Tjo flöjt. Jag hällde upp det jag plockat i en skål och där var precis lika mycket godis som det var innan jag började träna ögonmåttet. Jag hade misslyckats men nu var det som det var.

Vi kurade upp oss i en vars en soffa, satt på Eureka och började mosa in. Tittade man nog så såg man två händer som i en strid ström gick från skål till mun. Det var troligt att man fick använda slowmotion-knappen för att se det dock, lite som snurrande helikopterblad.

När tredje avsnittet var slut låg där några ensamma godisbitar i botten på skålen. En lite rap eller snarare en stor som skorrade i hela huset undslapp min kvinnliga mun. Jag suckade, ojade mig över att jag hade ont i magen och var ordentligt illamående. Jag hade inte lärt mig något nytt alls.

Vaknade med en sprängandes sockerhuvudvärk i morse. Jag hade verkligen inte lärt mig något nytt. Jag försökte intala mig att det är denna äckliga känslan som skulle kommas ihåg till nästa gång vi fick för oss att köpa lite godis. Hädanefter får det minsann räcka med ett paket sura björnar. Precis lagom om man ska prata svenska.

Man blir klokare med åren. Jag får väl skylla på att jag inte är så gammal ännu.

Obs. Godiset på bilden har inget med inlägget att göra.

Fototriss ~Portar/dörrar~

Portar/dörrar finns det överallt. Dock är inte alla intressanta att fota, långt ifrån.

Jag har faktiskt arkivbilder idag eftersom jag tycker det är så vackert med gammalt. Vi var vid Glimmingehus i somras och det är svårt att tänka sig in hur de lyckades bygga denna imponerade borg för nästan 500 år sedan. Och där var många vackra och konstiga dörrar och portar som får bli min triss denna veckan.

Fler trissar hittar du HÄR

Att ha lyxen att få vara själv på toaletten

Jag är fortfarande konfunderad över detta med egentid. Som till exempel att få vara på toaletten och göra det man ska ifred.

Dörren olåst: Barn som i ett lämmeltåg går in och ut detta trots att de bara finns två. Det ska hämtas saker, lämnas saker, visas saker, berättas saker, göras saker, ha hjälp med saker eller bara helt enkelt stå och titta på mamman som blir blåare och blåare i ansiktet för att hon inte kan göra det hon kom dit för att göra.

Låst dörr: Barn som i ett lämmeltåg med jämna mellanrum bankar på dörren och kräver att få komma in för att de ska hämtas saker, lämnas saker, visas saker, berättas saker, göras saker, ha hjälp med saker eller bara helt enkelt för att få stå och titta på mamman som blir blåare och blåare i ansiktet för att hon inte kan göra det hon kom dit för att göra.

Jag har alltså fortfarande inte bestämt mig för vilket scenario som är bäst. Läst eller olåst?

Så när jag idag låste dörren väntade jag mig lite knack eller bank. Inget hände. Jag började fundera på om det hänt något utanför den låsta dörren men jag hörde dem prata. Men vad har hänt tänkte jag. Är jag inte så viktig längre?

Men vad fasen. Där gick den egentiden till att fundera på hur det kom sig att jag idag fick just den egentiden. Men allvarligt, varför liksom?

Det stackars flickebarnet blev ju vitflammig i hela ansiktet

Molly ska på halloween-kalas ikväll. Jag tyckte vi kunde göra henne till en zombi, bara lite sådär lätt blek med mörka ögon samt att vi kunde ordna någon gammal lase som vi hade hängandes här och ordna till något hängande klädesplagg. Sax och lite snöre, ungefär så kreativ som jag kan bli.

Men se det gick inte för sig eftersom hon skulle ha sin “finklänning” på sig. Detta var orubbligt trots mitt försök till mammalist med diverse mutor. Klänningen skulle på. Hon skulle vara någon Draculaura, tydligen en ny innegrej som vi föräldrar inte förstår. Strumpisarna fick jag göra hål i om de var små, små. Detta misslyckades lite dock och hålen blev lite större än tänkt. Hon går barfota hela vintern utan att säga att det är kallt med hon höll tydligen på att frysa benen av sig när de körde eftersom mamman gjort så stora hål i strumpisarna.

Hon ville i alla fall att jag målade lite, lite vit i ansiktet och lite, lite mörkt runt ögonen. Jag vet i alla fall varför jag har valt yrken där man inte behöver använda pensel, svamp, färg eller sax. Inte riktigt min grej. Det stackars flickebarnet blev ju vitflammig i hela ansiktet men hon verkade inte lägga märke till det så det fick duga. På med en massa grå ögonskugga och tösabiten började se ganska hålögd ut. Lite bra blev det nog allt även om linjen där det vita inte var vitt längre var ganska knivskarp. Men även där var hon bestämd. Inget smink ner på halsen och bröstet. Mammalisten gick bet även där.

Sedan visade det sig att hon var orolig över att det bara var hon som skulle vara målad.

-Det är typ pinsamt då mamma om ingen annan är målad.

Hmm, tonåren närmar sig med stormsteg hör jag.

 

Skadad efter en juridikkurs eller så är det mest troligt mitt sunda förnuft

Jo men det är väl lika självklart att sälja en lägenhet som en Hollywood-fru bott i och kalla det som “Hollywood-känsla” som det skulle vara för oss att sälja vårt hus som sjötomt med herrgårds-känsla och spa-anläggning.

Det kan vara att jag blivit lite skadad efter en juridikkurs eller så är det mest troligt mitt sunda förnuft som bara vill kräkas över oärligheten hos en del mäklare.

Där finns inget Hollywood alls i den lägenheten eftersom Hollywood för oss svenskar (mig) innebär glamour. Enkla laminatmattor med enkla tapeter och ljusgula skåpsluckor i köket faller inte under glamour-kategorin.

Jag blev faktiskt lite förvånad över att jag blev så irriterad över detta men det har säkert med oärlighet att göra. Det som lovas i ett anbud ska också kunna hållas eftersom stämmer det inte gäller inte anbudet och så vidare.

Nej fy för sådan mediakåt mäklare som ljuger helt öppet. Och i och med detta hjälper jag till att uppmärksamma det, naturligtvis i liten skala, både på gott och ont. Men ibland måste man även om man inte skulle.

Herrgårds-känsla a´la “mäklare” Nettan.

Sådan mor sådan dotter

Jag vet inte hur insatt Molly är i det amerikanska valet men hon hoppas i alla fall att han som redan bor i det vita huset vinner. Det är ju synd om honom om han behöver flytta.

Jag tror hon kommer att ärva sin mors omtänksamhet.

Ironi är härliga saker

Ironi är härliga saker. I alla fall om man förstår dem.

Jag tillhör den ironiska generationen och man skulle nog kunna säga att jag verkligen nyttjar det också. Även kära maken tillhör, gränsfall, den och ni kan kanske ana hur det kan bli när två ironiska personer lever tillsammans.

Vi upptäckte i morse att det ibland kan vara lite svårt, även i tal, att tolka detta med ironi. Tydligen använder vi det så mycket så det tolkas in i de där typiska sakerna då ironin brukar flöda. Kära maken tittade ut på altanen och påpekade:

-Ja, den där luftmadrassen höll ju luften bra.
-Är där ingen luft kvar alls frågad jag honom.
-Jodå, jag menade verkligen att det höll luften. Den är helt full. På riktigt alltså.

Hoppsan. Det lät som en typisk ironisk sak att säga. Jag la fram ett alternativ till hur han hade kunnat säga istället. Detta lät ännu mer ironiska än kära makens påstående.

Hjälp, vi är fast i ironins värld. Att vi måste förklara riktiga saker istället för tvärt om. Fast den är ganska härlig ändå även om det tydligen är svårt att tolka allvar. Men vem behöver allvar liksom?

Att bli lyxhustru

Att få bilen tankad två gången på en månad känns ganska lyxigt. Skulle kanske satsa på detta med lyxhustru. Sedan att vi har gemensam ekonomi hör ju inte hit eller att det bara vara så att han har använt den stora bilen två gånger och att det råkade vara de tidpunkterna då bilen var törstig hör kanske inte heller hit. Det skulle inte låta lika lyxigt om dessa sakerna hade kommit fram.

Så nu får Gunilla och de andra Hollywoodfruarna akta sig för nu börjar mitt eget lyxego växa.

En centimeter är en centimeter. Eller?

En centimeter, I------I, borde vara just en centimeter var man än är i världen. För oavsett vilken enhet man mäter med så återstår det ändå att en centimeter är en centimeter.

Om man översätter dessa centimeter till kläder så borde fortfarande en centimeter vara precis en centimeter lång. Och behöver man många centimetrar för att till exempel kunna göra en byxa så borde det enbart vara att ta antal centimetrar man behöver.

Det borde inte vara så svårt att få till. Centimeter x längden.
Men detta verkar vara en omöjlighet på barnkläder. En byxa i storlek 116 borde just vara en byxa i storlek 116 och därför passa min 114 centimeter långa tjej.

Men se det kan man inte lita på. Den ena byxa passar, nästa är precis för liten och nästa drunknar hon nästan i. Så det där med storlekar kan min inte lite på ett dugg. Hur svårt ska det kunna vara att ha en bestämd beninnerlängd? Storlekar i barnstorlekar har ju inte massa sådana där saker som Gällivarehäng eller nästan-visa-muffen skärning att ta hänsyn till.

Så vad är problemet? En centimeter är fortfarande en centimeter.

I------I

Det där med kvinnogöra och karlgöra

Jag är för jämställdhet men ibland är det faktiskt inte sådär bra som man skulle kunna tro att det är. Vissa saker skulle man helt enkelt kunna lyfta ur det där begreppet och bara ha det som det alltid varit. Vända kappan efter vinden liksom.

Bilbesiktning är en sådan grej (och rensa avlopp). Eftersom jag i en svag sekund självmant erbjöd mig att ta lilla blå och köra in och besiktiga den när jag ändå var i stan och allt var på grund av den där jämställdheten.

Jag avskyr denna sak. Ja, det är enkelt men jag vill helst inte göra det och för att tända några jämställighetseldar så är det ett karlgöra. För när jag väl har hittat stället och parkerat lilla blå på avsatt plats så går jag in i det lilla väntrummet. Kaffeautomaten pyser när farbrorn som redan är där trycker på någon knapp som ger honom lite värmande i det kalla vädret. Det luktar nytt samtidigt som den där lite sexiga verkstadsluten finns där. Inredningen går i grön utom den lilla vissnade växten som börjar anta en brunare nyans. Farbrorn sätter sig med sin kopp med rykande vätska i.

Jag passerar genom väntrummet och sticker in huvudet i hallen och ett vänligt ansikte tittar tillbaka på mig.

-Drop-in? frågar jag.

Han ber mig sätta mig och vänta så tar han mig som nästa, ja bilen alltså. När jag sitter där så börjar jag fundera på vad det är de brukar vilja veta. Registreringsnumret, fasen också. Jag vet naturligtvis vad det är men kommer inte på de där sista siffrorna. Jag lutar mig lite för att kika ut på bilen men den står naturligtvis parkerad med långsidan mot mig. Då kommer det snälla ansiktet, med kropp, in och meddelar att det är min tur. Han kommer titta på mig med en sådan där blick som meddelar att det är typiskt kvinnfolk att inte kunna sådan enkla saker som sitt reg. nummer.

-Ja, då gäller det “lilla blå” då sa han fast han sa, naturligtvis lilla blås riktiga namn, och hade redan knappat in numret eftersom han såg det från där han stod. Jag andades ut.
Jag såg lilla blå försvinna runt hörnet innan den kom körandes in i hallen. Jag såg först inte men jag hörde hur den stod och pep för att dörren var öppen och jag funderade på hur han kunde jobba i det. Gällt och otroligt enerverande det där jäkla pipandet.

Sedan rullade lilla blå fram och han hissade upp den. Nyfiken som jag är (kan hända att jag ville ha en cool bild också) gick jag ut från väntrummet och ställde mig bredvid. Han gjorde allt det där som besiktningsmännen (eller kvinnorna eftersom jag nu nämnt jämställdhet) gör. Jag stod väl mest och funderade på att jag tyckte ställningen som bilen stod på såg lite klen ut och var väl lite orolig att den skulle ge med sig medan han var under. Det gick dock bra och på en av grejerna stod där max 2,5 ton så det borde inte vara några problem med tanke på att lilla blå är just liten.

Han skrev ut sin lapp och gav mig tummen upp. Clear for takeoff eller i alla fall att rulla ett år till.

Och efter detta trevliga scenario tycker jag ändå är otroligt tråkigt även om man möter en sådan trevlig person som honom. Karlagöra, japp. Och kappan fladdrar bakom mig.

Här finns absolut ingen röd tråd

Hoppsan igen liksom. Vi har tydligen en ny dvd-spelare. En sådan, i alla fall för frun, modern sak som har sådan där blueray.

Molly skulle ta ut skivan som var i och hon fick inte ut den där saken som åker ut.
Men, tyckte jag, det har du ju gjort hur många gånger som helst. Den lilla knappen gumman.

Kära maken suckade sitt uppgivna lyssnar-aldrig-frugan-på-mig suckningen.

-Älskling, vi har faktiskt en ny dvd. Så nämnde han det där med blueray och en klocka ringde längt inne i mitt huvud. Det var väl så att den kom med den nya tv:n och nu när jag visste det så undrar jag om det inte är så att det är något mer speciellt med den. Men det berättar jag en annan gång ;-).

Jag suckade lite själv och gick skamset och satt mig vid min dator, som nu är lagad, för att skriva av mig i min förödmjukhet. Det är sådant man inte vill ska komma ut ju.

Jag blev lite orolig häromdagen när kära maken plockade ner datorn i biståndsdelar. Inte så mycket att han plockade ner den men uppsynen han hade när delarna skulle ihop igen.

Och pratar vi nu om kära maken så fyller han år idag. Han fick naturligtvis önska mat som de andra barnen också får vid födelsedagar. Han ville ha pastasås med kassler. Han är lätt att tillfredsställa, min man.

Så grattis till dig min älskade make. Du betyder så mycket för mig och du håller mitt hjärta så ömt i din hand. Jag älskar dig så mycket.