Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.
För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.
Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.
Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.
Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.
Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.
Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.
Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.
Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.
Men annars är jag normal
Blad 14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar