När jag slog upp ögonen i morse skulle jag bara stängt dem igen och väntat in torsdagen istället

Vissa dagar är bara så onödiga. När det nästan med en gång så fort man slår upp ögonen känns som om den här onsdagen kan vi hoppa över med en gång. Och gissa om jag har rätt liksom, som alltid.

Vår lilla telning är den envisaste unge som finns. Jag menar inte normalt envis som barn kan vara utan in i helvetets så envis. Har hon sagt nej så är det fasen omöjligt att rucka på det.

Så morgonen började faktiskt bra. Bad henne gå in och städa på sitt rum och det gjorde hon utan några protester. Men sedan bestämde hon då att hon inte alls ville städa sitt rum. Så onödigt liksom eftersom det ändå kommer att bli stökigt igen.

Jag pratade och förklarade varför hon skulle städa sitt rum men se hon hade bestämt sig för att inte lyssna, vilket hon även säger förstås. Ja sedan rullade förmiddagen på och stadiet där man pratar och förklarar övergår i något helt annat där man till slut blir så frustrerad att man inte längre vet vad man ska säga.

Så där sitter jag i köket och försöker skruva ihop lådor samtidigt som hon helt enkelt säger att det är alldeles för tråkigt att städa själv. Till slut tröttnar jag efter alla konsekvenshot, som hon även dem struntar i eftersom hon egentligen ändå inte vill göra de sakerna som jag plockar undan som privilegier.

Det hela slutade idag med att jag tog en påsen och mosade ner allt som låg på golvet samtidigt som hon stod och drog i min arm och sa att hon skulle städa men eftersom jag redan hört det några gånger under förmiddagen så var droppen som fick bägaren att rinna över redan övergått till en stråle av vatten.

Sedan satt jag mig ner och storbölade. Känslorna över att vara den där förbannat usla mamman bara välde över mig samtidigt som hon stod och tjöt över att hon skulle ju städa. Frustrationen över att jag som förälder till mitt barn inte ens lyckas få henne att städa sitt rum utan att det blir bråk, skrik och ännu mer bråk. Jag mår så jäkla dåligt när det blir såhär men samtidigt måste jag visa henne att vissa saker måste man göra även om de är tråkiga. Jag kan väl ändå inte ge efter varje gång hon säger nej?

När jag satt där och storbölade kände jag bara att är det värt att ta denna fighten? Är det värt det när hemmet förvandlas till ett dårhus som det känns? Jag tycker jag gjorde rätt som inte gav med mig men ändå gnager det i mig.

Så idag är en väldigt onödig dag. När jag slog upp ögonen i morse skulle jag bara stängt dem igen och väntat in torsdagen istället. För idag är jag nog världens uslaste mamma, på riktigt, och hela dagen har bara varit piss på grund av vårt bråk. Det har liksom krupit i hela kroppen på mig samtidigt som ögonen känns som om de har ett kilo grus liggandes under ögonlocken efter mitt hysteriskt gråtande.

Så jag radera dagen och hoppas på att jag inte är en sådan usel mamma alltid. Jag välkomnar dig torsdag.