Vi blir alla av med oskulden av olika anledningar och vid olika tidpunkter i livet. Det finns förstås en uppsjö med anledningar som gör att man väntar.
Av rädsla för vad som väntar en kan man helt enkelt bara försöka att ta sig förbi och smita undan hela tiden. Med ursäkter som att det finns andra sätt att göra det på och andra personer som hellre vill köra på. Av obekvämhet över det okända som finns där precis utanför dörren om man bara vill.
Men på något vis kommer man ändå till tillfället då man inte har något val och då känns det helt ok. Det känns ok att ta sig framåt och glida med. Det gäller förstås att ligga i rätt fil för annars kan det bli en väldigt skakig färd om svängarna inte tas ut ordentligt.
Men så kommer momentet då den andre vill att man ska backa till. Det går liksom inte hur man än vänder och vrider på det. Det blir lite en slank han dit och en slank han hit men inte kommer han rakt på. Det är nästan så den viker sig och då är man lite illa ute.
Efter 15 år har jag idag blivit av med min släp-oskuld. Gud så stolt jag är över det. Jag körde i alla fall tomme på ena hållet. Hem var det precis som det brukade. Kära maken rattade och han gjorde det bra.
En kassörskas våta dröm fem minuter innan stängning? Det kom dessutom två vagnar till. Så släp-skulden skulle bara ryka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar