Jag tror att vi har olika uppfattningar på vad snabbt in och ut från affären betyder

Ska man bara in på affären snabbt är mina rekommendationer att inte ha en pratglad femåring med sig. Än värre en pratglad femåring som ska plocka sitt lördagsgodis. Det är en kombination som är dömd att misslyckas.

Jag plockade de varor jag skulle ha på mindre än två minuter. Vi var ute ur affären på femton minuter och då var där ingen kö.

-Mamma, dom och dom och dom och dom tycker jag inte om.
-Men ta bara de du tycker om då.
-Varför är det bild på de blå godisarna?
-Jag vet inte gumman.
-Åh, mamma den sorten är slut. Jag som faktiskt ville ha den.
-Du får välja något annat istället. Du brukar ju ändå inte plocka den sorten.

Hon gick fram och tillbaka några gånger innan hon öppnade första locket.

-Mamma, vad heter dessa?
-Geléhallon svarade jag henne.
-Jaha, är det sådan som växer på buskar.

Om det ändå hade varit så väl. Kanske inte ur hälsosynpunkt men rent ekonomiskt hade det varit väldigt praktiskt och billigt att gå ut och tömma geléhallon-busken.

-Nej de växer inte på busk…
-Men dessa gör sa hon innan jag hade hunnit svara färdigt och pekade på några andra små knottriga godisbitar.
-Nej gumman. Inget godis växer på buskar.

Hon högg i på den knottriga sakerna och sjönk sedan ner på knä.

-En, två. tre, fyra, fem, sex, sju sa hon medan hennes pekfinger räknade in de knottriga sakerna i skopan. Sju godisbitar var där mamma sa hon innan hon hällde ner dem i påsen.
-Mm, svarade jag. Kan du försöka skynda dig att välja några bitar till nu?

Helt fel taktik från min sida. Nu sjönk hon ner på knä varje gång hon plockade något. Jag suckade men till slut var där så mycket i påsen att jag kunde säga stopp. Då hade hon nog kommenterat i princip varje godissort men en liten utläggning eller fråga. Jag kan upplysa om att det var precis samma sorter som fanns förra veckan då ungefär samma sak hände fast hon då hade helt andra saker att säga de olika sorterna.

Jag tror att vi har olika uppfattningar på vad snabbt in och ut från affären betyder.

App, japp?

Hur klarade vi oss förr för cirka ett år sedan.

Hur kunder vi veta vad vi skulle hitta på om helgerna när det inte fanns någon som talade om det? Vi måste ha suttit och glott ut genom fönstret med tomma blickar och funderat på vad livet hade för mening på helgerna. Helt tomma i skallen på fantasier på vad man kunde hitta på.

Hur kunde vi veta hur vi skulle underhålla våra barn? Att barn behöver underhållas konstant och ständigt matas med information för att klara tristessen?

Hur kunde vi veta hur vi skulle lägga upp en middagsbjudning? Vi måste ha suttit med tomma tallrikar och tittat på varandra men lika tomma glas.

Hur kunde vi veta hur vi skulle skilja oss? Vi måste ha stannat kvar i förhållanden som inte fungerade eftersom det inte fanns några direktiv på hur man skulle göra.

Hur, hur, hur klarade vi oss?

Nu finns det tydligen appar till allt. Och de verkar höja sig över skyarna och tala om hur vi ska klara av våra liv eftersom vi under ett års tid eller något liknande helt plötsligt inte kan något själva.

Såhär klarar du helgen. Apparna som hjälper dig.
Såhär klarar de minsta av sin vardag. Apparna som hjälper dem.
Såhär gör du en middagsbjudning. Apparna som hjälper dig.
Såhär skiljer du dig. Apparna som hjälper dig.

Appar kan väl vara bra till en viss del men när det blir till överdrift och allt handlar om att man behöver appar känns det lite överdrivet faktisk. 

Har jag inte helt fel för mig så har vi i alla tider faktiskt kommit på saker att göra om helgerna. Våra barn har själva fått utveckla sin fantasi genom att hitta på olika lekar när inte ständigt informationsflöde finns. Vi har klarat av middagsbjudningar som varit hur trevliga som helst. Och vi har skiljt oss i alla tider utan att behövt appar som ger oärliga råd om hur man ska gå till väga.

Har vi verkligen fallit så långt ner att vi inte klarar av att ta beslut utan att ha appar att luta oss mot? Kalla mig gärna bakåtsträvande men vi behöver faktiskt inte alla dessa appar för att leva våra liv. 

Men annars är jag fullt normal

Ibland uppstår det problem som man inte kan skjuta fram utan som man måste ta tag i med en gång.

Spidder Gigantus är ett sådant problem som jag normalt skjuter fram. I alla fall tills kära maken kommer och räddar mig. Detta var dock ingen möjlig lösning idag när jag klev ur duschen blossandes röd efter att bara ha stått och njutit av det varma vattnet. Jag hade tydligen stått och njutit så länge att Spidder Gigantus hade letat sig fram.

Den satt där och blängde på mig mitt i dörröppningen. Åh, vad fan. Det fanns ingen reträtt väg för mig eftersom jag visste att det var en jakt-spidder så att ta mig över den var inget alternativ så jag gjorde det mest logiska. Jag gick in i bastun. Detta var dock inte så härligt som det brukar vara eftersom den var iskall men jag kände bara att jag måste köra lite taktik på besten utanför. Ser jag inte den så finns den inte.

Jag kikade ut efter en liten stund. Min taktik fungerade mycket dåligt för där satt den precis på samma ställe. Som tur var hade jag under min tid i den kalla bastun smidigt en andra logisk plan som jag nu fick ta till.

Jag började kasta schampo- balsam och duschtvålsflaskor mot den. Ingen nåd utan bara hiva på. Nytt problem. Besten började röra på sig precis som jag hade tänkt dock på helt fel håll. Så nu kom den mot mig istället. Jag kunde nog prova den där taktiken men att ser jag inte den så finns den inte så jag stängde dörren till bastun. Kanske bäst att helgardera så jag blundade också.

Efter en stund kikade jag ut. Jag såg ingen så jag tog minna första stapplande steg ut i verkligheten igen innan de var så stadiga att de började pumpa runt i en rasandes fart samtidigt som ett litet skrik undslapp mina läppar och händerna vilt viftades.

Jag klarade mig och jag tror att jag har gett den där besten något att få mardrömmar om. 

Men annars är jag fullt normal.

Det är fredag, jag är skittrött och mitt hår är flottigt

En morgon som vilken som helst. Ja förutom att jag tydligen snoozat en gång för mycket och missat tio minuter av dyrbar morgontid. Hur detta gått till är jag dock inte fullt medveten av. Men det är fredag, jag är skittrött och mitt hår är flottigt.

Ja sedan är det förstås detta med ombytlighet för att trycka på mamma-tålamodsknappen då. Jag har glömt marmeladen under osten på Lillys macka hela veckan men duttat dit när hon frågat. Idag var jag stolt som en tupp för att jag faktiskt duttat på marmeladen innan hon sa något. Big mistake.

-Är det marmelad under macken?

Jag nickade.

-Jag vill inte ha marmelad på min macka.

Men va fan. Flickebarnet fick dock äta den ändå fast det var lite kink först. Så nu är tålamodet redan vaket och satt på full alert.

Ibland är det frustrerande att ha ett stort hjärta

Ibland är det så svårt att vara en person som bryr sig väldigt mycket om andra. Speciellt när man inte kan göra så mycket för någon annan.

När nära och kära mår dåligt är det extra svårt. Att inte veta vad man ska göra för att kunna hjälpa vederbörande att må bättre är väldigt frustrerande. Det är frustrerande att bara sitta vid sidan om när det är att hjälpa som man vill.

Jag gör så gott jag kan med att finnas där när som helst. Jag försöker att stötta så gott det går och ibland kan det kännas som linjen för vad som är ok att pusha på är hårfin. Men jag försöker se det som att även om jag balanserar på linjen så är allt jag gör av välmening.

Jag känner mig ganska hjälplös när jag inte hittar den där vägen som gör att det kan bli bra. Ibland är det helt enkelt frustrerande att ha ett stort hjärta när man bara vill omhulda och hjälpa men inte kan.

Att förlora oskuld kan både vara smärtsamt och njutbart

Att förlora oskuld kan både vara smärtsamt och njutbart kan jag lova.

Redan när jag kom till första bas, parkeringen, började jag fundera på vad jag gett mig in på. Det var stort och kalt på något vis men jag kände inte att jag kunde dra mig ur nu. Besvikna blickar vill man undvika så jag fortsatte trots min tvekan.

Så väl inne kände jag lite panik först när det var ett himla jucksande fram och tillbaka. Jag tog mig framåt men det kändes ändå som om det inte hände så mycket. Allt kändes som om det hände om och om igen men precis när jag kände för att ge upp så hände det.

Klimax som inte går att beskriva. I have died and gone to heaven-känslan var så stark. Att ta sig in dit var ett halleluja-moment. Och när jag tog mig framåt där ville jag bara stanna kvar för att dra ut så mycket som möjligt av den där känslan. Ville hålla den kvar och njuta av den medan jag gick där och tittade och smekte saker med glansiga ögon.

Jag har idag blivit av med min Nya-Ikea-oskuld. Jag hade nog kunnat vara på husgerådsavdelningen hur länge som helst. Älskade denna avdelning på gamla varuhuset och mer än älskar den på nya varuhuset som dessutom säkert var tre-fyra gånger större. Det var dit jag strävade hela transportsträckan och det var värt vägen dit. Så nu är det gjort och jag vet vad som väntar nästa gång. I´m in love.

Kontroll av flödet

Tjejerna vill göra studiebesök på nya Ikeas bollhav så jag hämtar dem tidigt idag. Jag kan ju inte förvägra dem detta, sådan snäll mamma som jag är. Får passa på att själv göra studiebesök, enbart i studiesyfte såklart, och kolla upp logistiken.

Ja menar, flyter den som den ska från hem –och hushållsavdelningen till kassan? Jag tycker dessutom att de hade kunnat gå ihop med ICA för jag har en massa bonuscheckar hängandes här hemma och de hade jag velat använda idag. Undra om förslagslådan finns kvar?

Han har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om

Förlåt mig för jag har farit med osanning.

Lillys snutte är slut. Det var i alla fall vad vi trodde men detta var inte riktigt rätt. Dock håller jag det som en hemlighet för henne för från och med när snutten var slut så slutade hon suga på tummen också. Ingen är mer överlycklig över detta än jag. Har en liten noja, surprise, att hon förstör tänderna. Mjölktänderna är väl en sak men när hon började tappa dem och de vanliga kom upp blev det lite små panikigt. Det är ju lite typiskt att hon som tummade så mycket också började tappa sina tänder innan hon var fem.

Men nu är det problemet ur världen och mamman kan andas ut.

Reservsnutten som jag köpte för att kunna alternera. Detta gick inte hem som synes utan ratades totalt. Hon gick med på det medan den andra torkade efter tvätt men det var precis också. Detta trots att de var identiska, i alla fall till en början.
Den lilla mörka “korven” mitt på snutten är vad jag idag hittade i skåpet. Där fanns alltså snutte kvar men det är som sagt min hemlighet.

Denna lilla slamsa. När hon konstaterade att snuttarna var slut, för när snutten havererade totalt fanns det säkert tjugo sådan här slamsor, var hennes enda kommentar:

-Jag hoppas inte jag har stoppat alla i näsan.

Blev lite oroligt där ett tag eftersom de där bitarna satt hon under näsan och sedan kilade fast dem med tummen. Men eftersom det ständigt låg trådbollar på golvet som hon drog från snutten så tror jag inte att snuttarna har hamnat i näsan dock.

Jag var rädd att det skulle bli väldigt kinkigt den kvällen som snuttarna verkligen var slut men det hände ingenting. Hon verkar ha vant sig vid tanken när vi om kvällarna talade om att nu finns det bara så många kvar och när hon fick den sista så skulle hon vara mer rädd om den sa hon. Kvällen efter tog hon Hoppis istället eftersom den där lilla snuttebiten hade kommit bort.

Så Hoppis har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om.

Men den har lite hjälp av sina stora kompisar som hon omgärdar sängen med på kvällarna.

Ibland ska man inte försöka förstå hur en femåring tänker utan bara konstatera att det är hennes trygghetsfort som rädda henne från monstret under sängen. Eller något helt annat som inte en vuxen kan förstå.

Vatten, bara vanligt vatten

Men herregud vad jag är törstig ikväll. Där får man för att man längtar efter sommaren och ger sig på en äggamacka med matjessill på till lunch. Gött var det med törsten. Tycker inte att jag brukar reagera så men jag kan inte tänka mig att det är av någon annan anledning.

Det är väl bara att lomma iväg och hämta mer bubbelvatten nu då. Kommer bli en lång natt med många toabesök. Kanske leta upp de gamla kisseskydden som tjejerna hade i sina sängar innan.

Längtar. Vi hoppar denna tråkiga tid som kommer nu och går på den härliga tiden istället.

En liten historia om musikspelande

I hyllan hittade jag en plastig sak som jag glömt bort. Saken låter men den burrar inte så ni vågar läsa vidare.

Ett kassettband. Detta förde man ner i en spelare med en massa konstiga piggar och andra saker som behövdes (teknik). Sedan tryckte man på play på den där saken och ljuv musik strömmade ur de halvsprängda högtalarna. Här fanns ingen random- eller repeat-knapp utan man fick snällt lyssna från början till slut. Det fanns naturligtvis knappar för att spola fram, FF, och för att spola bak, REW, men man skulle passa sig för att använda dessa.

För använde man dem för mycket krävde spelaren energi och då började den äta på bandet. Den där bruna, tunna bandet som kom ut ur bandet kunde bli väldigt långt. Och hade man otur kunde det hända att de där ramsorna konsumerades och la sig kring alla de där piggarna och andra sakerna som fanns i spelaren. Så ju mer man drog och försökte lirka ut det ju längre blev den där bruna remsan. Ibland hände det till och med att när det där tålamodet som man har begåvats med (harkel) tog slut att den där remsan gick av. Detta kunde de tekniska personerna laga med tejp och när jag kom gråtandes för att mitt favoritband gått i två bitar kunde de hjälpa mig. Sedan råkade det ju bli ett litet “hack” i den låten som brotten hade hänt i. Så därför skulle man vara försiktig med den där spolknapparna.

Skulle det nu vara så att den hungriga spelaren släppte den bruna remsan med en gång så fanns det ett lätt botemedel. En vältuggad blyertspenna som fördes in i det ena hålet. Sedan var det bara att snurra, på rätt håll, och det bruna bandet försvann in igen.

Så var ordningen återställd igen.

När man lyssnat färdigt på en sida så fick man vända bandet för att höra andra. Hade man tur fick en hel skiva plats på en sida annars kunde det hända att man bara kunde halva sista låten. Kanske därför jag suger på låttexter, fast det är kanske inte bara sistalåtar.

Skulle man resa med musik gällde det att man hade en stor väska för inte ville man ha samma musik hela tiden och inte kunde man bestämma vilken musik man skulle känna för en timme senare. Så väskan packades med en uppsjö med band som väsnades när de slog mot varandra i väskan. Ja sedan fick man inte glömma batterier heller till den bärbara spelaren, kallad Walkman, för den sög batterier vill jag lova. Och hade man nu gjort sig besväret att ha hela väskan full med band ville man ju inte kånka på dessa om man sedan inte hade möjlighet att använda dem för att spelaren var stendöd.

Man skulle kunna säga att det är lite lättare nu att ha musik med sig. För på den där lilla saken har jag mycket och jag menar väldigt, väldigt mycket musik på. Det kan till och med hända att jag är lite omoderna med min lilla sak för det finns säker mindre och bättre.

Men man kan konstatera att allt var inte bättre förr även om nostalgin som det ger är underbart.

Klet-i-ansiktet-party

Jag var på klet-i-ansiktet-party igår. Jag letar ju fortfarande efter den där magiska smörjan som mitt ansikte kan välkomna.

Så jag var lite skeptisk som jag alltid är när jag ska kleta saker i ansiktet. Så efter några smörj- och duttomgångar hade min skepsis åter rätt.

Sakta började det pirra, kli och bränna i ansiktet. Och på utvalda ställen som längst med hela hakpartiet och kinderna började ilsket röda ploppar att ploppa upp. Jag suckade.

Men dekolletage -krämen kan du prova sa tanten till mig. Och ja vad skulle kunna hända så jag smetade på. Och visst kunde det hända saker även där och jag tror inte det var tanken att det skulle vara så. Efter en stund hade jag nu också ett blossande bröst som dessutom var brännhet. Suck. Så då stryker vi Herbalife också.

Herbalife
Mary Kay
Nivea
Några till dyra som jag inte kommer ihåg namnen på
Några till billiga som jag inte kommer ihåg namnen på

Jag vill ju gärna hitta något men inser att det är kört. Mitt ansikte tål helt enkelt inte klet. Vad alla säljare än säger som trycka på att deras saker är det som garanterat kommer att rädda mig. Så jag vet inte om jag ska fortsätta att leta eller bara inse att det är som det är. Jag tror faktiskt det sista.

Obs. Flickan på bilden är bara för att illustrera hur man ser ut på ett klet-i-ansiktet-party. Och hon har med inlägget att göra eftersom hon var med.

Verklighetens rosaskimrande föräldraskap

Jag brukar försöka uppmuntra mina barns kreativitet. Ibland undrar jag bara varför.

För av någon anledning har de en förkärlek till att vara kreativa när de går och lägger sig. Med tuschpennor. På lakanen. Dock är det inte lika lätt att få dessa barn att erkänna längre. Inte lika lätt som när jag hittade huvudfotingar på väggen på Lillys rum och frågade vem som gjort dem. In kom den lilla, vilt viftandes med armarna i luften och meddelade glatt att det var hennes verk, fina va? Det var inte sådär lätt att försöka låta bestämd då att hon inte fick rita på väggarna. Dagen efter satt där huvudfotingar på dörren istället. Det var trots allt inte på väggen i alla fall. Nu för tiden blir saker bara så. Hur har de inte en aning om.

Verklighetens rosaskimrande föräldraskap, jodå.

Man blir klokare med åren

Lite godis kan inte skada om det bara bli någon gång ibland.

Tyvärr kan det där lite tolkas lite fel. Efter nio veckors ögonmått-tränande trodde jag att även godisögat var tränat. Tjo flöjt. Jag hällde upp det jag plockat i en skål och där var precis lika mycket godis som det var innan jag började träna ögonmåttet. Jag hade misslyckats men nu var det som det var.

Vi kurade upp oss i en vars en soffa, satt på Eureka och började mosa in. Tittade man nog så såg man två händer som i en strid ström gick från skål till mun. Det var troligt att man fick använda slowmotion-knappen för att se det dock, lite som snurrande helikopterblad.

När tredje avsnittet var slut låg där några ensamma godisbitar i botten på skålen. En lite rap eller snarare en stor som skorrade i hela huset undslapp min kvinnliga mun. Jag suckade, ojade mig över att jag hade ont i magen och var ordentligt illamående. Jag hade inte lärt mig något nytt alls.

Vaknade med en sprängandes sockerhuvudvärk i morse. Jag hade verkligen inte lärt mig något nytt. Jag försökte intala mig att det är denna äckliga känslan som skulle kommas ihåg till nästa gång vi fick för oss att köpa lite godis. Hädanefter får det minsann räcka med ett paket sura björnar. Precis lagom om man ska prata svenska.

Man blir klokare med åren. Jag får väl skylla på att jag inte är så gammal ännu.

Obs. Godiset på bilden har inget med inlägget att göra.

Fototriss ~Portar/dörrar~

Portar/dörrar finns det överallt. Dock är inte alla intressanta att fota, långt ifrån.

Jag har faktiskt arkivbilder idag eftersom jag tycker det är så vackert med gammalt. Vi var vid Glimmingehus i somras och det är svårt att tänka sig in hur de lyckades bygga denna imponerade borg för nästan 500 år sedan. Och där var många vackra och konstiga dörrar och portar som får bli min triss denna veckan.

Fler trissar hittar du HÄR

Att ha lyxen att få vara själv på toaletten

Jag är fortfarande konfunderad över detta med egentid. Som till exempel att få vara på toaletten och göra det man ska ifred.

Dörren olåst: Barn som i ett lämmeltåg går in och ut detta trots att de bara finns två. Det ska hämtas saker, lämnas saker, visas saker, berättas saker, göras saker, ha hjälp med saker eller bara helt enkelt stå och titta på mamman som blir blåare och blåare i ansiktet för att hon inte kan göra det hon kom dit för att göra.

Låst dörr: Barn som i ett lämmeltåg med jämna mellanrum bankar på dörren och kräver att få komma in för att de ska hämtas saker, lämnas saker, visas saker, berättas saker, göras saker, ha hjälp med saker eller bara helt enkelt för att få stå och titta på mamman som blir blåare och blåare i ansiktet för att hon inte kan göra det hon kom dit för att göra.

Jag har alltså fortfarande inte bestämt mig för vilket scenario som är bäst. Läst eller olåst?

Så när jag idag låste dörren väntade jag mig lite knack eller bank. Inget hände. Jag började fundera på om det hänt något utanför den låsta dörren men jag hörde dem prata. Men vad har hänt tänkte jag. Är jag inte så viktig längre?

Men vad fasen. Där gick den egentiden till att fundera på hur det kom sig att jag idag fick just den egentiden. Men allvarligt, varför liksom?

Det stackars flickebarnet blev ju vitflammig i hela ansiktet

Molly ska på halloween-kalas ikväll. Jag tyckte vi kunde göra henne till en zombi, bara lite sådär lätt blek med mörka ögon samt att vi kunde ordna någon gammal lase som vi hade hängandes här och ordna till något hängande klädesplagg. Sax och lite snöre, ungefär så kreativ som jag kan bli.

Men se det gick inte för sig eftersom hon skulle ha sin “finklänning” på sig. Detta var orubbligt trots mitt försök till mammalist med diverse mutor. Klänningen skulle på. Hon skulle vara någon Draculaura, tydligen en ny innegrej som vi föräldrar inte förstår. Strumpisarna fick jag göra hål i om de var små, små. Detta misslyckades lite dock och hålen blev lite större än tänkt. Hon går barfota hela vintern utan att säga att det är kallt med hon höll tydligen på att frysa benen av sig när de körde eftersom mamman gjort så stora hål i strumpisarna.

Hon ville i alla fall att jag målade lite, lite vit i ansiktet och lite, lite mörkt runt ögonen. Jag vet i alla fall varför jag har valt yrken där man inte behöver använda pensel, svamp, färg eller sax. Inte riktigt min grej. Det stackars flickebarnet blev ju vitflammig i hela ansiktet men hon verkade inte lägga märke till det så det fick duga. På med en massa grå ögonskugga och tösabiten började se ganska hålögd ut. Lite bra blev det nog allt även om linjen där det vita inte var vitt längre var ganska knivskarp. Men även där var hon bestämd. Inget smink ner på halsen och bröstet. Mammalisten gick bet även där.

Sedan visade det sig att hon var orolig över att det bara var hon som skulle vara målad.

-Det är typ pinsamt då mamma om ingen annan är målad.

Hmm, tonåren närmar sig med stormsteg hör jag.

 

Skadad efter en juridikkurs eller så är det mest troligt mitt sunda förnuft

Jo men det är väl lika självklart att sälja en lägenhet som en Hollywood-fru bott i och kalla det som “Hollywood-känsla” som det skulle vara för oss att sälja vårt hus som sjötomt med herrgårds-känsla och spa-anläggning.

Det kan vara att jag blivit lite skadad efter en juridikkurs eller så är det mest troligt mitt sunda förnuft som bara vill kräkas över oärligheten hos en del mäklare.

Där finns inget Hollywood alls i den lägenheten eftersom Hollywood för oss svenskar (mig) innebär glamour. Enkla laminatmattor med enkla tapeter och ljusgula skåpsluckor i köket faller inte under glamour-kategorin.

Jag blev faktiskt lite förvånad över att jag blev så irriterad över detta men det har säkert med oärlighet att göra. Det som lovas i ett anbud ska också kunna hållas eftersom stämmer det inte gäller inte anbudet och så vidare.

Nej fy för sådan mediakåt mäklare som ljuger helt öppet. Och i och med detta hjälper jag till att uppmärksamma det, naturligtvis i liten skala, både på gott och ont. Men ibland måste man även om man inte skulle.

Herrgårds-känsla a´la “mäklare” Nettan.

Sådan mor sådan dotter

Jag vet inte hur insatt Molly är i det amerikanska valet men hon hoppas i alla fall att han som redan bor i det vita huset vinner. Det är ju synd om honom om han behöver flytta.

Jag tror hon kommer att ärva sin mors omtänksamhet.

Ironi är härliga saker

Ironi är härliga saker. I alla fall om man förstår dem.

Jag tillhör den ironiska generationen och man skulle nog kunna säga att jag verkligen nyttjar det också. Även kära maken tillhör, gränsfall, den och ni kan kanske ana hur det kan bli när två ironiska personer lever tillsammans.

Vi upptäckte i morse att det ibland kan vara lite svårt, även i tal, att tolka detta med ironi. Tydligen använder vi det så mycket så det tolkas in i de där typiska sakerna då ironin brukar flöda. Kära maken tittade ut på altanen och påpekade:

-Ja, den där luftmadrassen höll ju luften bra.
-Är där ingen luft kvar alls frågad jag honom.
-Jodå, jag menade verkligen att det höll luften. Den är helt full. På riktigt alltså.

Hoppsan. Det lät som en typisk ironisk sak att säga. Jag la fram ett alternativ till hur han hade kunnat säga istället. Detta lät ännu mer ironiska än kära makens påstående.

Hjälp, vi är fast i ironins värld. Att vi måste förklara riktiga saker istället för tvärt om. Fast den är ganska härlig ändå även om det tydligen är svårt att tolka allvar. Men vem behöver allvar liksom?

Att bli lyxhustru

Att få bilen tankad två gången på en månad känns ganska lyxigt. Skulle kanske satsa på detta med lyxhustru. Sedan att vi har gemensam ekonomi hör ju inte hit eller att det bara vara så att han har använt den stora bilen två gånger och att det råkade vara de tidpunkterna då bilen var törstig hör kanske inte heller hit. Det skulle inte låta lika lyxigt om dessa sakerna hade kommit fram.

Så nu får Gunilla och de andra Hollywoodfruarna akta sig för nu börjar mitt eget lyxego växa.