Kräks inte över min überpositivitet

Just i denna stund känns det som om jag sprudlar av positiv energi. Men en kopp kaffe och lite keso med skivad banan sitter jag nu här nyduschad och njuter av min duktighet.

Jag njuter av att det pirrar sådär härligt i kroppen. Jag njuter av att jag utmanat mig själv och tagit tag i saker.

Jag har varit och gymmat lite. För min del var de där 45 minuterna eller vad det blev mycket och jag är grymt nöjd över vad jag presterade. För andra är det en piss i Vättern och det kommer det förhoppningsvis bli för mig en dag också. Men jag är så glad att jag har kommit igång och att det känns så bra. Jag vet att det alltid känns bra i början men det är den känslan jag har nu som jag måste försöka komma ihåg när svackorna kommer.

Jag blir så glad och framförallt peppad när jag skriver något på Facebook och mina kära vänner gillar detta. Det sporrar mig väldigt mycket och jag tror det är perfekt nu i början. Så tack till er.

Så nu ska jag ta min überpositivitet, hoppas inte ni kräkts, och sätta mig och plugga. Tenta på måndag. 

Varför har du så mjuka armar?

-Mamma, varför har du så mjuka armar frågade Lilly och petade mig på överarmen.

Jo förstår du hjärtat. Det är så att mamma en gång i tiden hade muskler, kallad biceps, men sedan blev jag gammal. Och när man kommit upp en bit i ålder så har man levt i ständig gravitation väldigt länge och allt flyttar ner sig på konstiga ställen på kroppen. Så musklerna har helt enkelt lagt sig i viloläge, naturligtvis härligt tillbakalutade i en skön hängmatta, och hamnat under istället. Ju mer muskler som vilar ju större blir liksom hängmattan de ligger i också.

Detta var vad jag under en bråkdel av en sekund eller något liknande tänkte att jag kanske skulle svara.

Jo förstår du hjärtat. det bara blir så ibland.

Detta var vad jag svarade ty ironi biter inte på barnen ännu. Gud så trist.

Undrens tid är inte förbi

Jag befinner mig nästan i chock. Jag kan fortfarande inte riktigt smällt det som har hänt men jag försöker intala mig att det gjort det.

Jag tog upp luren och knappade in numret. Jag hade laddat med papper och penna för att ha något tidsfördriv. Tonen gick fram och avbröts sedan av en manlig röst:

“Hej och välkommen till försäkringskassa. For information in english please hold. Vill du anmäla i vår självservice om sjukt barn tryck ett. Gäller det föräldrapenning tryck två”

Jag tyckte in en två och fortsatte att lyssna på hans prat.

“Vill du att dit ärende ska gå fortare (vem har kommit på den frasen för vem vill sitta lite extra länge i kö bara för att. I och för sig så sägs det att vi svenskar älskar att köa men det gäller dock inte denna svenskan) var snäll och knappa in ditt personnummer”

Jag skulle precis ta telefonen från örat för att börja knappa. På dra sidan började det att ringa och i mitt öra tutade det plötsligt en rington. Jag hmm:ade lite förvånat när en kvinna svarade.

“Hej och välkommen till försäkringskassan, det är Annika ……… du pratar med. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Jag stod som ett fån och funderade och fick liksom bara fram lite äh, äh, äh innan jag lyckade presentera mig. Vad var det som precis hände? Ingen kö, ingen röst som meddelade att jag hade plats nummer346 utan bara en trevlig kvinna som snällt hjälpte mig med mitt ärende.

Så ja, jag är fortfarande i chock över detta fenomen. Jag tror aldrig jag har hört talas om att detta gick. Undrens tid är inte förbi. Det kan jag gå i god för.

Det är vackert men det är inte så trevligt

Jag fick ut på lite äventyr i morse.

Så på mindre och skumpiga vägar begav jag mig iväg ut i dimman. Det var vackert men det var inte så trevligt att ligga och kajka runt i. Sedan var det så att alla andra bilar som blivit sena till sina jobb också hittade den lilla skumpiga vägen. Så jag har upptäckt att det finns många mötesplatser längst med den lilla skumpiga vägen. Men man vaknade i alla fall.

Så det är inte bra att en lastbil släpper ett last med höbalar längst med den vanliga autostradan.

Ibland händer det att man på något vis slarvar bort barnen

Ibland händer det att man på något vis slarvar bort barnen.

På något vis när man går där som en solstråle på morgon och man verkligen är klar i huvudet så borde man inte lyckas med detta. Ja, för det vet väl alla att jag är en person som omfamnar morgonen?

När man då ser att Lilly dörr är öppen så tassar man naturligtvis in i vårt sovrum för att väcka henne. Men inget barn ligger och sussar gott i vår säng. Naturligtvis går jag och tittar in i hennes rum igen ifall jag missat att se henne, jag vet inte riktigt var en femåring skulle gömma sig i sin juniorsäng men det var mitt kloka resonemang just då. Men hon låg verken raklång eller upptryckt i något hörn så mycket riktigt hade jag sett rätt första gången.

Just då står jag där några sekunder och funderar var hon tagit vägen. Det finns liksom bara ett ställe kvar men en hjärna utan kaffe och som dessutom bara varit vaken en kvart eller liknande är faktiskt inte vaken. Detta har en känd självutnämnd amatörforskare som bor i en liten Håla kommit fram till.

Men jag hittade mitt barn till slut när maskineriet sakta kom igång. Hon låg inne hos mitt andra barn, nerkrupen under en filt och lyssnade på saga som det andra barnet läste. De fick tio minuter extra bara för att just i det ögonblicket var jag klarvaken och hela jag blev varm. De kan alltså vara sams så pass länge att en mamma inte hittar dem. Det ni.

Heja oss

Nu har jag gått och blivit nyttig också. Så det är lika bra att få det sagt så att alla vet om det.

Jag och kära maken har gått med i Viktklubb.se så nu är det andra bullar som gäller. Inte sådan där som jag bakar som är så goda utan sådan med bara nyttigheter i.

Det som verkar bra med viktklubb är att det inte finns några förbud utan man lägger om kosten till nyttig istället. Jag tror det kan passa oss. Vi har dessutom beställ det i 6 månader så vi inte ska hoppa av efter någon vecka. Men vi är båda otroligt taggade och jag tror det kan gå bra. Bara vi kommer underfund med hur mycket vi får äta men efter en vecka tror jag att det ger sig.

Så nu vet alla och det är alltid bra när man sprider sådant här. Jag kommer inte att ta så mycket mer om det här tror jag utan jag har faktiskt en viktblogg på viktklubb.

Men heja oss ändå.

A Girls night out

Ibland är man inne i ett stim. Inte så ofta men det händer.

Helt allena och ensam från familjen tog jag mitt pick och pack och åkte till Bakken igår. Nu är det inte så allvarligt som det låter eftersom det bara var över dagen och dagen var planerad förstås. Och helt allena var jag naturligtvis inte heller eftersom både syster, kusin och moster var med. Det är väl snarare att jag inte hade någon man eller barn med mig. Nu blev det sådär invecklat igen.

Jag börjar ju bli riktigt bortskämd med sådana här ensamgrejer. Först Norge och sedan Danmark. Så det är inte bara att jag blivit bortskämd utan jag har varit väldigt internationell också. Vidgat mina vyer lite.

Lyxen i det hela är nog att kunna sitta ner, beställa något gott att dricka, och sedan i lugn och ro njuta av det samtidigt som man tittar på okända människor som sakta strosade förbi. Att kunna tanka energi av lugnet när det bara är en själv att hålla reda på.

Och jag tror att vi alla njöt av lugnet samtidigt som energin sakta blev påfylld. Inte bara av drickan utan även av varandet. För främst var det varandet, i alla fall för egen del, som gav mig energi.

Jag hade en riktigt bra dag och det känns idag. Enbart i positiv mening utan någon ironi alls. Helt enkelt bara toppen. Men nu längtar jag till att få spendera en helg på något hotell med kära maken. Tror det är dags att boka in något sådant. Vi kan behöva tanka lite energi tillsammans.

Fototriss ~Stenigt~

Detta blir min tolkning av stenigt. Eftersom jag varit iväg på Bakken hela dagen och på något vis glömt att ta kameran med mig så väljer jag tre bilder från Glimmingehus för några veckor sedan som jag tycker passa alldeles perfekt.

Fler triss hittar du HÄR

Så var det det där med att leva nyttigt

Jag köpte ett par nya joggingskor i förra veckan. Det är liksom dags att ta tag i livet nu och jag bestämde mig för att jag minsann skulle kosta på mig ett par riktiga doningar till fossingarna. Sagt och gjort. Men som vanlig när jag ska handla till mig själv kommer det en konstig smålänning fram, hur vet jag inte för den delen av Sverige har jag inte i mig, och snålar genast in. Men de där skorna som kostade några hundralappar mer än de jag tog satt mycket bättre men ändå kom jag hem med de som kostade minst. Kära maken, som faktiskt har en äkta smålänningsgen, bannade mig och fick mig på bättre tankar så jag jag tog mina skor och traskade iväg till affären igen.

Nu är det så då att de har stått där i hallen. För det är inte lätt att komma på vad de ska användas till när vanan inte finns. Jag har kommit fram till, med hjälp av lite vänner då förstås, att de inte ska stå och vara snubbelobjekt utan att de faktiskt ska sitta på fötterna. Det bästa förslaget var kanske ändå Blocket. Jag hade sluppit alla funderingar och problemet hade varit löst.

Men jag tog mig i kragen. Så slog det mig idag vad de verkligen skulle vara till.

Så på med dojorna och en runda runt sjön. Naturligtvis i maklig takt eftersom där finns många oanvända leder som måste väckas lite sakta och många muskler som fallit i glömska. Det känns ganska skönt nu, när jag sitter här med mitt kaffe och banan. Och det är en början i alla fall.

Abstinens is heavy stuff

Jag gick här hemma häromdagen och funderade. Jag funderade på livet och dess väsentligheter. Och det var då det bara kom till mig i mitt huvud.

Om man skulle ta och sluta med colan tänkte jag stilla för mig själv. Jag höll givit vis med och så bestämdes det på en bråkdel av en sekund.

Jag ångrade mig dagen efter och tyckte nog jag varit lite hård mot mig själv. Naturligtvis skulle det vara mycket lättare att sluta en annan dag. Sådana simpla saker vet väl alla. Men jag höll fast vid mitt ord.

Idag råkade kära maken komma lite för nära rivjärnet eller det var nog snarare så att han bara råkade befinna sig där rivjärnet skulle vara. Ja, han råkade i alla fall få sig en avhyvling. Just då var det väldigt befogat men efter att rivjärnet lugnat sig insåg hon att det naturligtvis inte var det.

Så den där abstinensen börjar komma krypandes nu. Värst är väl irritationen. Samtidigt vet jag inte om det är så att det är verkliga abstinens eller om det helt enkelt bara är så att det faktiskt är lite synd om mig. För visst är det lite synd om mig att jag inte kan hälla upp den där iskalla colan i ett stort glas, så kall att utsidan på glaset blir immigt och blött, och ta två stora klunkar. Att känna den kalla, underbara vätskan ta sig ner för min torra strupe och ge mig ett underbart lyckorus. Ibland är livet härligt. 

Men kanske inte just idag. Abstinens is heavy stuff.

Ibland blir det lite förutsägbart

Jag skulle tro att jag är en väldigt förutsägbar person. I alla fall om man lyssnar på barnen.

Jag har idag shoppat loss på den roliga shoppingen. En riktig sådan där måbra shopping där jag kommit hem med mycket grejer för nästan ingenting.

Så när jag fick syn på en klocka till Molly som var nersatt till mer än halva priset tyckte jag det var dags att slå till. Det är liksom tid för henne att lära sig hålla koll på när hon ska vara hemma och så passar det perfekt att samtidigt lära henne klockan. Två flugor, ni vet. Så när hon var på väg ut så ropade jag in henne igen och vänta en liten stund.

-Ska du ta kort på min klocka nu mamma?

Ja, jag nämnde ju det förutsägbara och tydligen är det väldigt tydligt när tjejerna lärt sig när jag ska fota. För ett tag sedan när vi var iväg tog jag lite bilder, bara med mobilen, och Molly frågade högt och tydligt om det var till bloggen. Det är inte bara jag som känner mina barn väl utan de verkar känna mig väldigt bra också.

Så jag är riktigt nöjd med min shopping idag. Med risk att bli träffad av en massa intressepilar så har jag fått tag på:

En bikini till Lilly, en tröja till kära maken, två halsband till moi, en klocka till Molly. Och detta gick loss på omkring 400 kronor. Det gäller att passa på minsann. Mina halsband skulle tillsammans ha kostat nästan 300 i ordinarie pris men jag gav 40 kronor styck. Alltså jag är så nöjd, så nöjd och det verkade även de andra vara också.

Lite blippningsolyckor

Min sådan där tråkiga shopping, det finns faktiskt sådan också, övergick till lite roligare shopping idag.

Jag är naturligtvis en sådan där person som gladeligen går med min blippare i handen och blippar mina egna varor. Detta gör andra också. Jag går där i godan ro och blippar lite fil och lite mjölk när jag ser en annan kvinna blippa sin mjölk och ska precis stoppa ner det i min vagn.

-That´s mine, det är min, hör jag mig själv säga.

Jag vet inte om jag översatte det för min skull eller för hennes. Det kan vara så att fyra dagars konstant engelska börjar sätta sina spår. Hon log lite och vi småpratade om lite blippningsolyckor, på svenska då förstås. Ni anar inte vad som kan hända. Hon råkade ut för en man en gång som faktiskt blippade med hennes blippare. Fast han var i alla fall snäll att sätta ner varorna i hennes vagn också så hon hade fått valuta för pengarna om hon ej upptäckt det.

Så dagens lärdom få väl bli att man behöver inte prata engelska med folk i en normal svensk affär och i den normala svenska affären gäller det att håla hårt i både vagnen och blipparen.

Ja sedan ska man helst inte glömma en rulle med vingummi i en varm bil. Det bildar liksom ett helt vingummi istället. Jag har dock inte visat dottern detta eftersom jag skulle ta in hennes rulle igår. Ops.

Då blev vi kloka idag också.

Fram med ditt leende och blända mig

“Vi ler inte därför att det inte har hänt något bra, däremot händer det något bra när vi ler.”

Kanske något att tänka på. Så nu ska jag le ännu mer än vad jag gör. Men sedan är det bara så att vissa människor får mig att lättare le än andra och jag tror framförallt det är när jag känner mig avslappnad i någons närvaro. Det är vackert med ett äkta leende som bara spricker upp. Visst är det?

Jag har inte tänkt på det innan men när jag ler så mår jag bra i hela kroppen. Jag kan nästan känna hur endorfinerna spritter omkring i mig. Och gratis är det också.

Så fram med ditt leende och blända mig.

Ursäkta mig om jag råkar blanda ihop saker

Jodå, jag är allt en pinsam mamma ja.

Jag la fram kläder till Molly ikväll och frågade om hon ville ha sina militärbyxor. Hon himlade lite med ögonen och med ett litet fnys talade hon om att det var minsann inga militärbyxor.
-Mamma, du är ju knasig fortsatte hon men nu med ett litet leende i alla fall.

Ja, ursäkta mig om jag råkade blanda ihop kamouflage med militär. Ja menar, vad vet jag om mode och sådant. Pinsamma jag.

Men jag vet däremot att det ska vara en omöjlighet att gå på vatten.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Ja, vad ska man säga. Sommaren har gjort en snabbvisit igen. 29 grader, klarblå himmel och en lätt bris är vad vi har fått stå ut med här i norra delen av Skåneland. Och detta är vad vi har pysslat med i eftermiddag.

Fler trissar hittar du HÄR

Den blockbustern missade Marvel totalt

När folk drar sig för att gå till läkaren kan jag bli lite ilsk. När nära och kära drar på det blir jag ännu mer ilsk.

Men detta gäller förstås bara andra då eftersom jag själv inte är så duktig att gå iväg. Jag gjorde faktiskt det för ett och ett halvt år sedan när mitt ansikte såg hemskt ut. Han tittade på mig, slog i lite böcker och kom fram till att det så ut som om det var rosacea. Han ville först prova något antibiotika som främst var mot acne vilket visade sig att mitt ansikte såg ännu värre ut.

Så jag har då gått omkring med mitt ömmande och flammiga ansikte och inte blivit färdig att söka igen. Så råkade jag bara snubbla över att de hade släppt en receptfri kräm som hjälpte enbart mot rosacea.

Så idag började jag den kuren, som håller på i en månad. Idag när det är 28 grader ute och sol när man inte ska vara i sol. Jag väljer verkligen den perfekta dagen.

Och bara för att verkligen se om det hjälper så har jag förevigat dagens ansikte. Jag blundar väl mest för att jag tycker det är pinsamt att se mig själv, osminkad och rufsigt hår, så blundar jag så slipper jag se det liksom. Det finns den Gröna Lanternan och nu finns även den Röda Flamman. Den blockbustern missade Marvel total.

Så det är jag mot resten och Ernst

Det pysslas hit och dit i hemmen i vårt avlånga land. Det putsas,  målas, limmas, pärlas, sågas, klipps, sys och gud vet allt som händer bakom stängda dörrar. Alla verkar ha den där hemmafrukänslan enda ut i fingertopparna för hur saker ska göras och framförallt hur det kan göras för att få den där unika saken som ingen annan har.

Jag försöker komma på hur alla kommer på de där häftiga sakerna. Jag försöker komma på saker att göra men det slutar alltid inte så bra. Den där genen är väldigt slumrande hos mig eller så har jag kanske inte ens den. Så det är jag mot resten och Ernst.

 
Jag är bara jäkligt stolt att jag fått ihop en egenkomponerad gåbortpresent. Så jag överraskar mig själv ibland.

Får jag inte tycka som jag tycker?

Det är fullt normalt att barn får utbrott. Hm, de säger det ja. Men ibland vill man helt enkelt inte ha de där utbrotten för ibland passar de helt enkelt inte in.

Tjejerna har legat och guppat i poolen efter dagis och fritids idag. Detta guppande övergick efter några minuter, japp minuter, till småtetande som sedan eskalerade till bråk. Detta resulterade vidare i att mamman konstant försökte tillrättavisa dem. Och jag vågar nog påstå att vi låter som one Big happy family.

Paw, smack, bwok, kazam, twudd
Smack my sis up

Så när de väl kom upp så kommer det stora utbrotten. Ska vi kalla det hoppa-studsa-skrika-tvärtemot-utbrottet. Och naturligtvis är vi ute så det är inte bara grannarna  som råkar höra utan möjligtvis även hela kvarteret.

Det är vid dessa tillfällena som man evinnerligt önskar att andra förstår hur det kan vara att ha en femåring med ett otroligt temperament. För vid dessa tillfällena är jag livrädd att någon inte förstår hennes utbrott och helt sonika skulle skicka soc. eller något på oss.

-Mamma, tycker du vi är en lycklig familj?

Mollys ord kom precis då när toppen på utbrottet var och herregud vad de gjorde ont.

-Ja, hjärtat det tycker jag. Men ibland kan det hända att man inte tycker likadant och då kan det bli såhär.

Ja, vad svarar man när det låter som ett gäng med galningar som håller på. Jag får väl säga som Lilly brukar säga:

-Får jag inte tycka som jag tycker?

Att brista ut i sång

Ibland kan det hända att jag brister ut i sång. Eller jag vet inte om det kallas sång med det är något läte med en melodi i bakgrunden i alla fall. Sedan upptäcker man det pinsamma när man inser att det är Boten Anna som kommer ur min mun.

Det finns så mycket bra musik och så är det denna jag trallar på. Allvarligt?

All the coffee in Columbia won´t make me a morning person

Morgonstund har guld i mund. Allvarligt?

Morgonen är ett ont måste som måste kommas genom för att komma till resten av dagen. Jag försöker skutta ur sängen med ett leende på läpparna och försöker intala mig att idag är en ny dag med nya möjligheter. Istället faller fötterna med en duns till golvet och jag blir sittandes med ryggen krökt som ett s innan jag orkar mig ur sängen.

Utanför sitter kära maken i soffan. Jag vill så gärna säga ett glatt hej älskling till honom men istället ger jag honom knappt en blick när jag går förbi. Inte ens ett litet hej undslipper mina läppar. Han säger ett litet försiktigt godmorgon och djupt nerifrån magen känner jag en liten grymtning komma fram och jag lämnar sakta rummet i en släpande stil. Detta är ungefär vad som händer när jag vaknar av mig själv.

I morse ringde klockan tidigt för första gången efter sommaren. Kära maken har sin klocka ställd femton minuter efter mig. Jag har inte en aning om hur det kommer sig.

Tala är silver, tiga är guld. Att komma på kollisionskurs är dessutom livsfarligt. Han vet, min kloka man.

 All the coffee in
Columbia won´t make
me a morning person.