Zombi-invasion?

Skräcken man känner när man vänder sig om och ser en zombi går inte att beskriva. Lättnade man känner när man inser att det är ens egen spegelbild är ännu bättre. I alla fall den lilla stund som man inser att det inte är en invasion på gång men sedan blir reaktionen en helt annan. “Hur fan ser jag ut?” Med mörka ringar runt ögonen och en ganska tom blick gick jag vidare med en väldigt zombilik gång men tunga asande steg. Dock har jag inga armar rakt framför mig, det är jag alldeles för trött för.

Efter en mycket intensiv natt med en 39 graders Lilly i sängen har det inte blivit mycket sömn. Jag har i princip lyckats sluta ögonen och svävat bort när hon har vaknat och varit ledsen. Hämtat vatten i tid och otid samt ett litet missöde med en liten kräkning mitt i hallen. Troligtvis av att hon inte ätit något speciellt på hela dagen igår och sedan druckit en massa vatten i natt. Hon har dessutom ont i magen men det tror jag mycket väl kan vara av samma anledning. Men äta vill hon inte så jag får väl ställa mig och göra något som hon verkligen tycker om så hon kommer igång med lite mat. Jag hoppas hon piggar på sig idag för en sådan natt till skulle göra förvandlingen ett steg närmare.

Fy fasen vad jag är duktig

Alltså jag måste bara säga det själv. Fy fasen vad jag är duktig. Ibland måste man klappa sig själv på axeln och sträcka på sig och verkligen suga åt sig av sin “duktighet”. Det är bara att inse att vissa saker är värt att lyfta fram, i alla fall när man kommer ihåg dom, och detta är definitivt en av dom.

Jag firar åtta år idag. Åtta år som rökfri. Kanske inte alltid luktfri men jag stinker i alla fall inte rök. Så för åtta år sedan tog jag mitt sista bloss och har inte tagit ett enda bloss sedan dess. Och det gör mig jäkligt stolt att ha klarat av. Inga återfall trots ett riktigt illa anfall av abstinensbesvär, som dessutom kom cirka ett halvår efter lagda cigaretter. Detta är ett anfall som jag kan minnas känslan av ännu idag. Hur det började pirra i fingrarna och hur det sedan spred sig i hela kroppen och riktigt sög tag i en. Jag blev alldeles darrig och jag skulle nog med säkerhet ha tagit ett bloss då om jag hade haft några. Efter det kan jag förstå missbrukares sug för jag kan säga att det “vanliga” röksuget som man hade när man varit utan en stund är inget mot det anfallet jag hade. Men jag tog mig igenom det också så jag vet att det går.

A, vad fasen jag klappar mig lite på andra axeln också.

Fototriss ~I fokus~

Just nu är det nästan bara en sak som är i fokus. Med värmande sol och klarblå himmel är det våren som är i antågande och mycket handlar om att följa dess steg in i vårt liv. Så därför blir min tolkning på veckans tema både i fokus i bilden och i fokus ute.

Fler trissar hittar du HÄR

Kaffe som kommer från kaffeautomater är varmt och man blir fet om man äter skräpmat varje dag

Men vad fan var min första tanke. Ska man inte ens kunna njuta av denna bruna, bubblande läckerheten längre utan fundera på sin egen dödlighet. Sedan läste jag mängde som behövdes och kände mig ganska lugn då inte ens jag kommer upp i dom mängderna.

Coca Cola och Pepsi har nu ändra sitt recept i USA för dom innehöll för mycket av ett ämne som var cancerframkallande. När jag läste detta började min puls gå upp lite och jag började känna efter lite extra efter små defekter. Hittade dock inga nya defekter på mig så jag andades ut igen. När jag sedan läste mängden spolades min oro bort som vårfloden sköljer bort isflak. För att det skulle vara skadligt skulle man behöva dricka 1000 burkar á 33 centiliter = 330 liter cola. Jag snittar ett glas per kväll ungefär och kan därmed vara väldigt lugn.

Min andra tanke var naturligtvis att det bara kan hända i USA. Detta land av helt osannolika tankar som inga andra riktigt förstår. Att allt måste vara specificerat in i minsta detalj för att folk helt enkelt verkar vara totalt korkade, ursäkta men helt ärligt, för att förstå själva vad man får och inte får göra med saker och ting.

Stoppa ingen levande i mikrovågsugnen för då dör det, kaffet som kommer från kaffemaskiner är varmt eftersom kallt kaffe är jäkligt äckligt, man dör av cigarretter och man blir fet av att äta på Mc Donalds varje dag.

Sunt förnuft för en annan men tydligen inte för dom. Så nu kan vi då lägga till ytterligare en sak då. Dricker du 330 liter cola finna en ökad risk för cancer. Fast den risken tar dom bort nu då eftersom dom hellre ändrar receptet. Helgerån, skulle jag säga. Konstigt att det inte står varningstexter i städerna. Andas du denna luft har du större risk att dö än om du dricker 330 liter cola. Det vill säga om du nu inte spricker först för där lär väl den största risken finnas i den mängden.

Vuxenpoäng

Ibland blir man vuxen fort. Som när man till exempel blir styrelseledamot i Röda Korset. Då känner man sig vuxen. Och det är jag nu då.

Inte nog med att jag blivit ledamot nu är jag även utbildningsansvarig och inköpsansvarig. Här snackar vi många vuxenpoäng. Så nu är frun ganska vuxen eftersom ICA-kortet är väl det som ger mest vuxenpoäng och det har hängt med länge.

Så nu ska jag ner och städa i lokalen eftersom vi snart kommer att öppna en mycket större second hand än den som finns inom kort. Invigning och inbjudan kommer senare.

Tack för att ni finns

Vilka otroligt fina ord jag har fått av er efter mitt lilla bryt häromdagen. Ord som värmer och stärker mer än ni kan ana. Jag önskar så att jag nu kan ta alla dessa ord och gnida in i mig och nästa gång jag börjar känna såhär kunna ta fram dom och bevisa att jag har fel. Jag har fel så in i helsike och bevisen finns i era ord. Jag vet inte hur jag verkligen ska komma över min dåliga självkänsla men jag önskar att jag bara hade kunnat ta den och slängt den på tippen och låtit den ligga där och skrumpna som något gammalt bananskal. Men just nu känns det riktigt bra och jag hoppas att jag kan hålla kvar den känslan länge.
Några av era otroligt fina ord som jag bara måste dela med mig av (fler kommentarer finns i inlägget) och hoppas att ni inte blir arga för att jag publicerar dom utanför facebook.

“Alla är vi olika och alla är vi unika på vårt egna lilla vis. Du är speciell för att du är du, och ingen vill heller att du ska va på något annat vis.Älskade syster ;))”

“Önskar att du fick träffa en arbetskamrat till mig, som just nu pluggar! Hon fattar inte hur himla mycket hon kan, lägger tid på att fundera på vad andra tycker!! Undra just om hon egentligen har tid till det, med tanke på så mycket plugg hon har! Siffror älskar henne, precis som hennes man å 2 härliga tjejor gör. Hon bor i en villa har 2 bilar, fina syskon och många vänner och arbetskamrater som gillar henne precis för den hon är! Hon gör det hon vill göra just nu, hon har tagit steget vidare ut i världen. Hennes nya arbetsgivare kommer att älska henne! För att hon är som hon är! Vill du ha telnr till henne, så hör av dig! Hon har himla massa gemensamt med dig!!! ♥”

Den kommentaren fick mig att gråta som ett litet barn. Tårarna bara rann och rann och jag hulkade och hulkade. Den tog mig liksom ända in i själen.

“Jag har inte träffat dig så mycket en blev jätteförvånad när jag läser ditt inlägg... Känner igen mig själv i mycket du skriver ... Du ska veta att jag tycker att du verkar vara en så jäkla skön tjej, jag blev så impad och t.o.m lite avis på dig när vi träffades hos Pia sist... Du utstrålade så mycket glad, trygg människa... Och så vågade du sjunga singstar... medan jag satt och mesade mig... Nä du, Nettan, jag tycker du verkar vara en super
Tjej :-D Tänk inget annat! Kram !!!!”

Så tänk vilka härliga människor jag har runt mig. Så jag vill bara säga tack för att ni finns och tack för att ni får mig på andra tankar närdet blir på detta viset (av någon anledning som jag själv inte vet). Ingen nämnd och ingen glömd utan ni är alla underbara.

 

En liten saga: Flickan i vattnet, del 4

Läs först Del 1, Del 2 och Del 3.

Pierre slog händerna för öronen och fortsatte skrika. Han försökte stänga ute varelsens röst men ju mer han försökte ju mer ekade det i hans huvud. Luften runt omkring honom kändes laddad och vibrerade. Han kände hur Anna höll om honom och känslan av hennes andedräkt mot hans kind fick honom att tro att hon försökte prata med honom. Han hörde inga andra ljud utom det som fanns i hans huvud. Han lyfte handen och pekade bort på varelsen.

Anna höll om honom. Hon försökte prata med honom men han verkade inte höra vad hon sa. “Pierre, vad är det? Vad är det som är fel”. Hon upprepade sin fras några gånger men fick ingen respons allt att han hörde henne. Hon kände hur luften verkade tätna runt dom och blev varmare. Hon trodde först att det var adrenalinet som pumpade runder i hennes kropp som gjorde henne varm men insåg att det det verkligen var luften runt dom. Pierre lyfte sin darrande hand och pekade bort i den tomma gången. Sedan exploderade världen.

Pierre pekade på varelsen som stod i gången. Hans hand darrade och han kände hur luften tätnade ännu mer runt dom. Vibrationerna gjorde honom illamående när dom pressades mot honom som vibrationerna av en pumpande bastrumma. Dom slog emot honom, hårdare och hårdare. Strimmorna som löpte på hans ben och upp på hans bål pulserade aggressivt i honom. För varje vibration trodde han att dom skulle sprängas och för varje vibration kände han hur dom sakta drog sig, millimeter för millimeter, längre upp. Han visste inte ens om han hade slutat skrika för det enda som var verkligt var varelsens mantra i hans huvud och dom starka vibrationerna som träffade honom men större och större kraft. Så särade varelsen sakta på sina tunna blå läppar. Han hörde fortfarande bara dess mantra inne i huvudet men han såg hur varelsen nu nästan hade öppnat munnen helt. Det såg ut som om den skulle skrika. Det gjorde den inte utan istället gjorde den en häftig utandning. Det var då allt exploderade.

Anna slängde sig på Pierre och försökte tvinga ner honom, liggandes, men han satt kvar där på knä och pekade i den tomma gången. Hon tog skydd bakom honom, blundandes och med händerna hårt tryckta mot öronen. Hon kände tryckvågen träffa henne och hon kände smärtan när den trängde in och ut på andra sidan. Det kändes som om varje organ i hennes kropp hade blivit omskakat och hon kräktes häftigt på det svala affärsgolvet.

Närmast varelsen började burkar och flaskor explodera. Explosionen spred sig längst med gången och varje burk- och flaskas innehåll med enorm kraft trycktes utåt. Han hörde glas som sakta krackelerade för att sedan splittras i tusen bitar som föll utåt och neråt mot golvet medans innehållet spred sig som vatten i ett sprinklersystem. Hylla efter hylla exploderade varorna. Han kände hur Anna försökte pressa ner honom mot golvet men han satt stelt kvar och pekade på varelsen som nu med bestämd kraft stängde sin mun. Tryckvågen hade nu nått fram till Pierre och slaget han fick mot magen när den träffade fick honom att vika sig dubbel medans det, för honom, sakta vibrerade genom hans kropp och ut på andra sidan. Han försökte kasta upp men inte ens en liten salivsträng lämnade hans mun. Han hörde nu ljuden i affären igen och tittade upp i den tomma gången. Bakom honom hörde han hur Anna kräktes häftigt. Det kändes som en evighet som hade passerat men allt hade gått på mindre än en minut. Han föll ihop och fångades av mörkret.

Pierre slog upp ögonen. Ett ljust sken bländade honom och han stängde snabbt ögonen igen innan han på nytt vågade öppna dom, lite sakta. Ljuset som mött honom kom från ett lysrör i taket. Han satt sig upp och det smärtade i hans mage som om någon hade givit honom ett hårt slag. Varje muskel kändes som om dom var ihopdragna och protesterade vilt när han nu ville töja ut dom igen. Han svängde benen över sängkanten och hälarna slog emot kall stål när dom blev dinglades några centimeter ovanför golvet. Sängen gav till ett litet lätt gnisslande när han nu satt och belastade helt andra delar än han gjort för en stund sedan. Han tittade sig runt och förstod genast var han befann sig.

Sakta reste han sig upp. Med rädsla av smärtan han känt i morse satt han försiktigt ner sitt ben men blev glatt överraskas när han inte kände något. Han gick mot den stängda dörren och tog i det kalla handtaget. Han drog dörren mot sig och med en lättande suck gav den efter för hans ansträngning och öppnades. Pierre gick ut i korridoren och han hade inte hunnit mer än några steg förrän han möttes av en halvspringande sköterska. “Nämen godmorgon, vad roligt att du ville vakna nu” sa den äldre kvinnan till honom med ett enormt leende. Hon var liten och satt och utstrålade en enorm värme. Hon la sin mjuka varma hand mot hans armbåge och vände honom bestämt mot rummet igen. Så satt han åter på sängen, med fötterna dinglandes några centimeter ovanför marken. “Vänta här så ska jag hämta doktorn” sa hon och gick ut från rummet.

Det dröjde inte länge innan kvinnan kom tillbaka, nu med en annan kvinna. Kvinnan var lång och väldigt smal och hade nästan korpsvart hår som var klippt i en rak page och så mörka ögon en människa kunde få. Han drog häftigt efter andan och ryggade nästan undan när hon sträckte fram sin hand. “Jag är dr Bark. Hur mår du?” frågade hon. Han nickade henne till svar och hoppades att hon tog det som ok. “Jag har följt dig sedan du kom in för några dagar sedan och vi har väntat på att du skulle vakna”. “Några dagar?” lyckade han få fram. Herregud, hur länge hade han varit borta egentligen. “Anna?” frågade han. “Var är Anna?”. “Hon mår bra och vilar upp sig. Hon har fått lite skärsår efter explosionen ni var med om men hon är omplåstrad och kommer bli bra igen”. Han nickade av lättnade. “Vi har behandlat dig för en blodförgiftning som du troligtvis har fått tidigare i veckan. Du har svarat bra på behandlingen och den är nästan borta.” Han tittade ner på sitt ben och möttes nu av synen av hans ben som det sett ut för… Han funderade en stund och visste inte hur länge sedan men innan allt konstigt började hända honom. En lättnade började sprida sig i honom. Men han hann inte mer än känna lättnade innan något annat välbekant kändes i hans kropp. Ett sakta pulserande som drog sig omkring hans hjärta. Som en hand som sakta kramade kände han pulsationerna och han var tvungen att titta ner för att se att dom inte syntes utanpå. “Jag måste hem” sa han hest. “Det kan jag inte tillåta” svarade doktorn honom. “Jag måste hem” sa han igen. “Ni kan inte hålla mig kvar här om jag inte vill” sa han och såg hur dom båda kvinnorna tittade på varandra. Och han visste att han hade rätt. Doktorn nickade. “Jag ska bara ordna några papper först” sa hon och gick ut från rummet.

När han en timme senare gick ut från sjukhuset visste han precis vad han var tvungen att göra. En del av honom ville inte och försökte övertala honom att låta bli men den del av honom som visste var den del som var starkast. Nu skulle allt få ett slut.

Fortsättning följer…………

Är det inte det ena så är det det andra

Obs! Känsliga läsare varnas.

“Är det inte det ensa så är det det andra sa flickan som hade näsblod”

Detta talesättet är ganska målande av vad som hände i morse. Med en hastighet av en kran som rinner öppnade sig lite blodkärl i näsan på mig. Och det formligen forsade och jag satt där och försökte fånga det i handen av någon anledning. I handen bildades en liten röd pöl och nu kom det svåra momentet. På samma sida som jag satt och försökte fånga upp mitt näsblod fanns även pappret. Det slutade med att kära maken fick komma till undsättning för att jag inte skulle blöda ner det jag hade på mig.

 
Lyckades inte fånga upp allt utan där kom lite på golvet också. Ser ut som något CSI skulle kunna analysera. Dock mår jag bra och det brukar inte dom som råkar ut för saker i CSI göra.

Please Mr Hussey

The Mission, The Mission, The Mission. Wayne Hussey, Wayne Hussey, Wayne Hussey. Just i skrivande stund ger det mig våta drömmar. Riktigt våta drömmar. Det visar sig att dom kommer att göra en spelning i Prag och en i Budapest till sommaren. Det var så våta drömmar att jag under en litet klimaxögonblick var ute och kollade flygresor till Prag. Detta säger inte lite om hur mycket jag vill se dom men tanke på vad jag anser om flygmaskiner, fina att titta upp på när man står på marken (undra om Stesolid räknas som narkotika?). Sedan insåg jag vad det var jag höll på med och överlade med mig själv att det troligtvis inte var så långt att köra. Och 918 km på 11 timmar och 17 minuter känns helt ok. Dock innehöll vägen säkert 20 vägtullar, bara i Tjeckien, men jag tror vi lägger i en högre växel för att vinna lite på lotto nu.

När jag hade lagt ner allt detta jobba på hur vi eventuellt skulle kunna ta oss ner, kallas väl inte klassmamma för inget av mina klasskamrater, så ställer kära maken en väldigt korkad fråga.
“Vad kostar biljetterna”. Say what, ska man kolla dom också? Så nästa uppdrag var att luska på detta då. Skulle ha frågat mig nu hade jag kanske ryckt på axlarna och sett ut som ett frågetecken. För jag måste erkänna att tjeckiska är jäkligt svårt att läsa om jag nu inte ska säga omöjligt. Hittar ingenting, någonstans om detta. Så jag skulle vilja veta hur fasen man söker upp konserter utomlands för en annan som är så jäkla berest i konsertandet har inte en aning. Jag menar det är ju faktiskt så att Danmark, där jag varit på konserter som längst “utomlands” är liksom inget svårt att hitta på våra egna biljettsiter. Men tjeckiska är tyvärr lite värre och allt förvärras av min dåliga tjeckiska också.

Nu väntar jag på att Mr Hussey ska släppa bomben “Vi kommer till Köpenhamn”. Ja herregud vilken upplevelse det hade varit. Det är den upplevelsen jag har allra överst på min att göra lista. Jag skulle men glädje och hopplasteg bockat av det.

So, please Mr Hussey come and visit us. You know, the dance goes on and on and i like to dance here in Copenhagen. (Ursäkta min dåliga engelska men man vet ju aldrig var the man läser).

Jag vill inte känna såhär

Jag hatar verkligen min dåliga självkänsla och självförtroende. Att jag alltid, och jag menar verkligen alltid, måste börja fundera på varför andra vill ha med mig. Jag kan inte bara känna att fasen vad roligt. Först blir det den reaktionen men sedan kommer alltid det där andra krypandes. Hur kommer det sig att andra vill ha med mig jag som är så grå och tråkig. Jag känner mig ful och jag är tjock. Så istället för att bara kunna njuta av det så blir det bara en massa analyserande om just varför andra vill ha med mig. Jag litar på mina vänner när dom bjuder med mig men ändå kommer det där gnagandes om varför. Jag skulle bara vilja ha roligt, som jag brukar ha när jag är ute men, detta eviga men, jag kan nästan aldrig slappna av helt eftersom jag på något vis väntar på dödsstöten. Och jag avskyr verkligen det.

En klasskompis sa till mig igår att hon tyckte jag skulle bearbeta min flygrädsla så jag kunde följa med till Shanghai nästa vår för hon ville verkligen att jag skulle följa med. Jag blev ju givetvis glad men i samma stund så kom den där känslan. Varför vill hon ha med mig, grå och tråkig. Jag vill bara känna mig glad över det utan att känna tvivel. Jag misstror inte mina vänner på något vis utan det är min egen känsla. Känslor som jag inte vill ha men som ändå kommer. Jag vet inte ens hur jag ska bli av med det och jag börjar faktiskt tro att det inte går efter så många år. Jag vill vara jag men jag vill vara nöjd med att vara jag. Så tramsiga bekymmer men ändå känns dom så stora. Jag vill inte känna såhär.

Ett litet äventyr

Jag är fasen nästan så nära en naturbegåvning som man kan komma. I alla fall om man bortser från det lilla missödet igår men då var jag ju rookie.

För idag måste jag få skryta lite för idag är jag väldigt nöjd. Den där lilla trucken som jag körde fast med igår har idag varit en av mina favoriter. Så jäkla häftig att köra. Det är riktigt häftigt att man kan vända precis där man står med dom flesta truckarna också.
Så nu har jag klarat uppkörningen med fyra truckar av fyra möjliga och det känns helt ok. Så nu ska jag bara klara teorin nu i dagarna också så kan jag stoltsera med truckkort på ståstaplare, skjutstativstrucken, motviktstrucken och ledstaplaren. Detta var något jag hade svårt att tänka mig när vi började igår, innan man fick in snitsen på det hela.

Nu är det skönt att vara hemma även om det var gränsfall att vi kom hem. Bussen var totalt död i morse när vi kom ut till den. Så den stackars busschauffören, tillika klasskamraten, fick stå och vänta på bärgare som kunde starta den medans vi slussades bort till den lilla lagerlokalen som nästan varit vårt hem i två dagar. Hela förmiddagen var han iväg för när den väl startade skulle den ju gå ett tag innan han fick stänga av den. Så det blir nog att köpa en liten blomma till honom nu eftersom han ställt upp så mycket. Först att köra rundor på oss och sedan allt krabb med bussen. Tror nog dom andra skulle hålla med mig.

Snart ska jag krypa ner i min egen säng men kära maken bredvid mig. Jag kommer att sussa gott till ljudet av hans andetag. Det känns att det är några timmar att ta igen efter nattens missade skönhetssömn.

Lyxigt, men ändå

Sköna sängar, check. Skön kudde, check. Skönt täcke, check. Ändå här jag sovit riktigt uselt. Jag ska vara glad om jag sovit en hel sammanhängande timme i natt. Halv sex gav jag upp att ens försöka så nu sitter jag här färdig i mörkret och väntar på att min rumskompis ska vakna så vi kan börja städa här. Sedan väntar en ordentlig hotellfrukos och nya äventyr med trucken innan vi bussar hemåt. Trevligt att vara borta men inte om man inte kan sova. Vill krama kära maken.

Lite truck

Hittade en app som gjorde att jag kunde skriva lite. Jag har inte en aning om hur det kommer att se ut men jag gör ett försök.

Vad ska jag säga om truck? Kan väl säga så mycket att det är betydligt svårare än det ser ut. Lite nervöst och jag blev ståendes fast eftersom hjulen inte alls ville stänga på det hållet jag hade ställt dom på. Inte mitt fel alls ;-).

Nu sitter jag här, nyduschad och fräsch som en nyponros, och väntar på dom andra så vi kan ut och äta lite. I morse planerade vi att göra Göteborg men vi är helt slut så det blir väl ett hak här. Må väl och ha lite avseende om detta kommer att se konstigt ut.

Sakna mig lite

Här sitter jag i godan ro. Steken puttrar på spisen och jag surfar rundor på en massa fotobloggar. Jag känner mig sådär otäckt trött som jag kan göra när det blev några timmar för mycket kvällen innan. Sådär trött så det värker i ögonen och kroppen men ändå blir jag inte färdig att lägga mig en stund.

Jag inser idag att jag verkligen har kommit en bra bit med mig själv i mitt stressande och planerande. Detta med tanke på att jag ska åka till Göteborg i två dagar på utbildning. Inget är packat och ändå sitter jag här i lugn och ro. Hade det varit för ett år sedan hade jag troligtvis haft väskan packad igår och jag hade ändå känt mig stressad över att jag hade allt med mig. Denna stress vet jag kommer komma ikväll ändå men jag inser att jag inte behöver stressa med packandet. Det blir liksom ett stressmoment mindre. Nu bävar jag väl mest över att vara hemifrån, själv, i två dagar. Att inte få krypa ner i samma säng som kära maken. Jag får kanske packa ner en bild på honom som jag kan ställa på sängbordet där jag är. Riktigt så illa är det inte men jag gillar inte att vara hemifrån utan honom och jag gillar definitivt inte att sova utan honom, oavsett om han snarkar eller inte.

Jag lär också få lite skrivabstinens. Att inte få skriva på två dagar. Mina små block kan nog komma till användning då kanske om det skulle bli för jäkligt med rastlösa fingrar. Jag hade säkert kunnat ta datorn med mig men det tänker jag faktiskt inte göra. Så sakna mig lite nu när jag är borta så återkommer jag tidigast på tisdag kväll, om det inte blir lite till idag i förebyggande syfte.

Så kläm fast en lapp om påminnelse “Glöm inte att återkomma till The one and fantastiska på tisdag” .

Fototriss ~Prickigt~

Det finns verkligen mycket som är prickigt. Detta insåg jag när jag idag, lördag, tog kameran och gick ut i trädgården i det härliga vårvädret. Det blev så mycket prickiga saker att det blev lite svårt att välja. Jag försökte få en röd tråd genom min triss men den enda röda tråden idag är faktiskt att det är fotat i trädgården vid samma tillfälle. Molly skulle dessutom på kalas så hennes klänning passade perfekt till temat. Så ser ni alla mina prickar?

Fler pricka trissar hittar du HÄR

Vårkänslor med grillpremiär och Nettans hemmagjorda hamburgare

Ja vad säger man mer än underbart. Det har varit underbart väder idag som givit en försmak på vad som komma skall. Värmande vårsol som väckt sovande känslor i kroppen. Känslor som verkligen bara har längtat att få komma fram. Känslor som gör att det riktigt spritter i kroppen. Så vad passade inte bättre efter någons timmes sollapande än att ha grillpremiär. Och vilken superb premiär det blev.

Nettans hemmagjorda hamburgare

1200 g färs
2 msk kinasoja
2 tsk sambal olek
salt och grovmalen svartpeppar

Blanda alla ingredienser och gör 12 ganska tunna hamburgare för dom “bullar” till sig på grillen. Så ju tunnare du lyckas få desto bättre.

Grilla på en fin glödbädd.

Servera med en hemmagjord vitlökssås, tomat, lök och bröd. Lite pommes vid sidan om och en kall öl i glaset. Ät och njut för detta egenkomponerade recept måste jag faktiskt skryta med. Dom är riktigt goda.

Jag tycker det är bra att göra många hamburgare när man håller på. Gott att frysa eller om jag känner kära maken rätt så går där nog någon senare också.

Där har funnits många vårtecken ute idag.

Snart kommer dom få jobba när det är dags att hänga ut tvätt.

Ge mig mer vår.

Behövs verkligen alla barnkanaler som finns?

Läste en status angående barnkanaler på tv: och började naturligtvis genas fundera över detta.

Vi har enbart barnkanalen och detta är något vi nu börjat få höra från Molly eftersom ALLA andra har fler barnkanaler. Detta argument biter dock inte på oss eftersom vi vet hur det är med ALLA andra (7 av 10 kanske). Men det jag funderar på är varför man ska ha 3, 4, 5 olika kanaler som sänder dygnet runt. Sitter inte barnen framför tv:n så är dom framför datorn och det är åt helsike. Jag kan inte riktigt förstå vad anledningen till mängden barnkanaler är. Kanaler som pumpar ut riktiga skitprogram som är animerade utan någon speciell känsla bakom. Det känns som om dagens barn ständigt måste ha stimuli utifrån vilket gör att mycket av fantasin blir hämmad. Nej jag har inget vetenskapligt bevis på det mer än lite sunt förnuft. För det är faktiskt så att personer som ständigt får stimuli utifrån behöver inte själv anstränga sig utan kopplar till slut av sitt eget. Detta borde vara ännu känsligare för barn.
Frågar man idag till exempel Molly vad hon hittat på hos kompisar så blir svaret alltid lekt. Följdfrågan blir naturligtvis om dom lekt något speciellt. “Jag har tittat när dom spelar” är en fras som allt för ofta kommer upp. Så det är synd att spel ska förstöra lek. Se till att ungarna leker, utan dator, tv-spel och tv. Att dom sitter en liten stund känns väl ok men inte i flera timmar. Barn behöver få hitta på saker själva för att få fart på fantasin.

Jag känner mig nästan som en gammal, gaggig kärring med mottot “Det var bättre förr” men det är inte det jag menar. När Molly har kompisar och dom frågar om dom får spela (hon har nämligen verken egen dator eller tv fast ALLA andra har det) blir svaret ofta nej. Har dom lekt länge är det ok en liten stund eller att dom kanske får en fika framför tv men jag anser inte att dom behöver sitta och häcka där hela dagen.

Jag tror att vi vuxna har så jäkla mycket runt omkring oss så att det många gånger är lätt och det är enkelt att bara låta det vara. Men vi ska kanske alla ta oss en funderare om vi gynnar våra barn i detta. Om var och en rannsakar sig själva så garanterar jag att vi på ett eller annat sätt inte är nöjda med vårt föräldraskap. Jag kan sitta och tycka mycket om spelande och tv vid lek när jag i nästa stund kan komma på mig att fundera på hur länge tjejerna suttit framför tv:n. Dubbelmoral? Kanske det men jag försöker i alla fall att verkligen tänka på det och göra något åt det.

 

Mr. Mask

Obs, känsliga läsare varnas.

Dagen lunch/mellanmål bestod idag av nybakade scones, lite jordgubbskräm och 8 Vanquin.

Anledningen till dom 8 tabletterna är att äckliga Mr. Mask är på besök. Detta upptäckte igår på lillan, för tredje gången på 2 år så med tanke på det visste vi hur hela proceduren gick till. Så in på apoteket och handlade dom där röda tabletterna. Jag tyckte väl att vi kunde ha något extra gott till dom så det blev då lite scones och krämen blev mest för att det skulle vara lättare för tjejerna att svälja tabletterna. För när Mr. Mask är på besök ska hela familjen ta tabletter, många tabletter.

Sedan började projekt sanering. Lilly såg väldigt olycklig ut när snutten var det första som plockades bort. Hon har sedan under dagen kommit snuttandes på småbitar från den men dom har das mutter plockat bort även dom. Fyra sängar är nu renbäddade och dammsugande, rummen är dammade, soffan är dammsugen, alla handdukar är bytta, alla filtar är slängda i tvätten och toaletterna är rengjorda. Imorgon blir det väl att ta resten som att doggen kommer bli duschad och resten av det vanliga städandet får bli gjort. Borde ta katterna också men det tänker jag inte utsätta verken mig själv eller kära maken för. Ni vet dom där schampona “Skönt för katten” som jag inte har en aning om vem som kommit på den fyndiga och framförallt lögnaktiga slogan. Mina katter tycker inte det är skönt någonstans att dusch och förvandlas från kelna saker till fräsande, stretande och klösande saker så fort dom blir blöta om tassarna. Så vi får se vem som vinner. Troligtvis dom.

Det har varit ett fantastiskt väder idag också. Det är i alla fall vad jag har sett när jag sprungit runder med tvätt, dammlase och dammsugare idag. Med temperaturer upp mot 11-12 grader har det varit mycket folk ute och lapat sol. Hoppas på detta i morgon också eftersom jag har många tvättar med sängkläder, handdukar och filtar som ska gå genom imorgon och det hade ju passat ypperligt om det hade gått att torka det ute.

Förstår inte riktigt varför hon får dessa räliga saker. Vet inte om det på något vis har med hennes tummande att göra eller att hon bara helt enkelt är mer mottaglig om man nu kan vara det. Vi har klarat oss dom andra gångerna och jag hoppas att vi klarar oss nu också. Örk och massa rysningar.

Det har inget med den svenska avundsjukan att göra utan med ren och skär medmänsklighet

Det finns många människor som kämpar för sin överlevnad i vårt land. Människor som blivit sjuke eller arbetslösa och på grund av regler som finns idag nu sitter helt utanför systemet. Dessa människorna blir bara fler och fler. I en artikel kan man läsa om hur en kvinna kämpar för att få pengar från försäkringskassan. Men intyg från läkare som säger att arbetsförmågan är lika med noll och ändå får hon inget. Det gör ont i en när man läser hur dessa människor bara ramlar rak igenom hela systemet och dessutom hamnar utanför skyddsnätet som tidigare i alla fall har fångat ut dom.

I nästa artikel läser man om att kungen vill har mer pengar. Under en treårs period vill hovet nu ha närmare 400 miljoner kronor. Detta skulle bli en ökning på 12 miljoner kronor och resonemanget är “Det kostar med en familj som fortsätter växa”. Det sjuka i allt detta är att det är vi skattebetalare som snällt får betala detta för att dom ska kunna representera vårt land. Helt ärligt så tror jag att det kostar mer än vad det smakar. Att välja mellan monarki och republik är för mig ganska enkel. För mig är hela kungahuset en ganska förlegat statsskick och det kostar betydligt mer än vad en president skulle göra. Ett kungahus bara finns där och åker runder och visar upp sig och skakar hand med en del diktatorer som hyllas. Det bara rullar på och vi har ingen valmöjlighet vad vi vill ha. En president hade vi i alla fall fått välja samt att han hade fått ge sig in mer i politiken, vilket skulle gynnat oss betydligt mer. Visst att båda skicken kostar men vi hade fått igen betydligt mer genom en president.

Men det jag tycker är sinnessjukt i allt detta är mängde pengar som pumpas in för arrangemang som känns totalt oviktiga. För att dom ska kunna leva på en nivå som för normalt dödliga inte ens existerar utbrett på en livstid bara. Det är detta våra dyrbara skattepengar går till. Inte till människor som kämpar för sin överlevnad varje dag utan till människor som lever i slott med ett överflöde av utrymme, personal och pengar runt omkring sig.

Det pratas om att bidragen måste minska och ändå ska mer pengar betalas ut till dom som har det största bidraget i vårt land. Frågan är väl bara när någon vågar sätta ner foten och meddela att även detta bidrag ska minska. Som det ser ut i dag så får sjuka gå på socialbidrag, om dom har tur att få detta, arbetslösa blir sparkade på eftersom dom bara “går hemma och dräller” istället för att bara gå ut och ta sig ett jobb. Vanliga föräldrar får vända på varje öre för att få ihop vardagen med föräldrapenning och barnbidrag, helt klart helt självvalt när man valde att bilda familj. Så om nu vinsten är så stor av att ge dessa miljoner till vårt kungahus istället så kanske det är dags att börja fundera på att privatisera. Det är ju den nya innegrejen så varför inte eftersom vi nu vinner så mycket på det. Då slipper i alla fall vi betala för det och vi kan lägga det på dom som verkligen behöver det. Dom som har jobbat och slitigt  och som nu bara blir bortskuffade för att dom inte kan prestera längre. Det är dessa människor som behöver pengar och inga andra.

En liten saga: Flickan i vattnet, del 3

Läs först Del 1 och Del 2.

Pierre vaknade morgonen efter av att solen smekte hans ansikte. Han sträckte sig, likt en katt som jagar sömnens stelhet ur kroppen, och satt sig på sängkanten. Tankarna snurrade i huvudet på honom och han försökte stanna dom. Försökte få tag i någon vettig tanke men allt kändes som ett virrvarr. Sakta reste han sig upp och överraskades av smärtan som mötte honom när han stödde på sitt ben. Det kändes som om han stod på glas som sakta bearbetade sig in i hans fotsula. Smärtan tog sig uppåt och slutade tvärt vid hans höft. Han satt sig igen och tittade ner på sitt ben.

Anna hade vaknat tidigt. Hon hade lyssnat efter hans andetag och när hon hörde dom vågade hon vända sig mot honom. Han sov oroligt och under ögonlocken kunde hon se hur hans ögon febrilt jobbade fram och tillbaka. Han gnydde lite tyst, ett läte som kom långt nerifrån halsen, och han arbetade med sitt ben som drogs sakta upp och ner. På hans näsa hade där bildats tre små svettpärlor som inför hennes ögon rullade samman till en stor innan dom lämnade i en stor dropp. Det bildades en liten blöt fläck på hans kudde. Efter fem minuter hade han lugnat ner sig och sov lugnt och Anna vågade sig upp.

Hela hans ben hade ett jämnt mönster med mörka strimmor. Dom gick rakt upp från hans märke på vaden och svängde bara av vid ljumsken för att möta hans kön. På utsidan fortsatte dom upp på hans höft och sluta tvärt där. Precis på samma ställe som smärtan slutade. Han sträckte ner sin hand och masserade höften. Han kände ingenting. Han nöp sig själv där strimmorna fanns men han kände inget. “Jag måste ha legat konstigt” tänkte han och nöp sig själv ovanför strimmorna. En liten lätt ilning av smärta fort längst sidan på honom. Försiktigt la han sin hand på sitt lår och smekte det. Ingenting. Han lyfte handen och slog till sig. Fortfarande ingenting. Ett torrt kluckande hördes från hans hals när han svalde den lilla saliv han hade. Han reste sig upp igen men han höll upp sitt onda ben. Han lät fotsulan möta golvet. Ingenting hända. Han satt ner hela foten och fortfarande kände han inget. Men sin hela tyngd stödde han han på sitt ben men ingen smärta kom. Men långt där inom honom kände han ett sakta pulserande som började från märket och spred sig längst mer strimmorna. Det gjorde inte ont utan det kändes bara som när hjärtat slår hårt och man kan känna blodet rusa i ådrorna. På stolen som stod vid sänggaveln hängde hans byxor som han snabbt drog på sig. Han ville inte oro Anna.

På bänken i köket stor en öppnad marmeladburk och bredvid låg en påse med bröd. Han tittade på det men kände sig inte alls hungrig utan vände med avsmak bort blicken. Ute på terrassen såg han Anna stå med en kopp kaffe i handen. Hon blickade ut över havet men det fanns inget avslappnat i hennes agerande. Axlarna var lätt uppdragna och hon såg ut att frysa fast solen värmde härligt. Han gick ut till henne och la armarna runt hennes mage. Sakta lutade han sig fram och kysste hennes nacke. En lätt rysning av vällust nådde honom när Annas fjun i nacken sakta reste sig. Anna släppte kaffekoppen, som landade på terrassen med ett kras när den splittrades. Hon vände sig hastigt om mot honom och kysste honom hungrigt. Han svarade hennes kyss lika hungrigt samtidigt som han knäppte upp dom få knappar som var knäppta i hennes skjorta. Hennes bröst blottades och smektes av solen innan han själv kupade det ena i sin hand. Bröstvårtan styvnade mellan hans fingrar samtidigt som han kände hur Anna tryckte sig mot honom. Hjärtat pumpade fortare och fortare i bröstet på honom i takt med hans stegrande upphetsning. Anna lät sin hand smeka i byxlinningen på honom innan handen försvann ner. Han andades tungt.

Anna kände hur hela hon skrek efter att få låta honom ta henne. Hon lät fingrarna smeka hans lena mage där byxlinningen började. Hon hörde hans andning bli tyngre och det gjorde henne ännu mer upphetsad. Hon lät handen glida ner i hans byxor. Hans lem var fortfarande mjuk och hon tog den i sin hand. Sakta smekte hon honom som hon så många gånger innan hade gjort. Hon försökte arbeta upp hans erektion men inget hände. Hon tittade honom i ögonen och hon såg hans upphetsning, blicken han hade när dom älskade hett, men hans kropp svarade inte på detta.

Pierre mötte Annas blick. Han var så upphetsad och ville begrava sig i hennes väta och värme. Hennes blick var frågande och han lät blicken falla neråt. Han såg henne i sina byxor. Han visste hur hon smekte honom men han kände ingenting. Han var så upphetsad men kroppen visade inget av denna upphetsning. Han drog sig försiktigt undan hennes grepp. “Är du ok, älskling” hörde han åter henne fråga. “Jag är säkert bara trött. Det är mycket som har hänt nu så det är säkert därför” svarade han lite ursäktande. Med en lätt puss i pannan på henne vände han och gick in.

Anna kände hur Pierre drog sig undan från henne. Hans lem var fortfarande mjuk i hennes hand och reagerade inte på hennes smekningar. “Är du ok älskling” hörde hon sig själv fråga. Det kändes som hon frågat honom det många gånger de senaste dagarna. Han svarade henne och gav henne en lätt puss i pannan innan han vände sig om och gick in. Själv stod hon kvar där ute och funderade på vad som precis hänt. Höll dom på att glida från varandra? Hans blick hade sagt något helt annat. Hon böjde sig ner och började plocka upp skärvorna efter kaffekoppen.

Lite senare på dagen kom Anna in till honom i sovrummet. Hela hans manlighet hade fått sig en lite törn efter det som hänt tidigare på morgonen. Av någon anledning hade han undvikit att prata med Anna och han visste inte riktigt varför. Dom hade alltid kunnat prata om allting men nu kände han själv hur han drog sig undan.
”Vill du följa med ner till affären” frågade hon. Han nickade. “Jag ska bara tvätta av mig lite och byta kläder” sa han. Han mötte hennes blick. “Du vet att jag älskar dig över allt annat oavsett vad som händer” sa han och blev lite förvånad över sitt eget ordval. Han såg henne nicka och hur hennes ögon blev blanka när dom sakta fylldes med tårar.

Tio minuter senare satt dom i bilen och under tystnade körde Anna mot affären. Det var ganska tomt på parkeringen och inga problem att hitta parkering. Troligtvis var dom flesta turister ute och lapade sol på stranden vid denna tiden. Temperaturen nådde en bit över 30 grader och tittade man bort mot krönet där dom kom ifrån kunde man se hur luften dallrade av värmen. Anna hämtade en liten vagn och Pierre gick sedan efter henne in i affären. Kylan av AC:n som hängde innanför dörren tog tag i dom och kontrasten utifrån gjorde att dom båda huttrade till. Anna gick en bit före honom.

Han gick och funderade när han senast ätit något men kunde inte komma på det. Han borde vara utsvulten men kände ingen hunger alls. Inte ens med dofterna av nybakat bröd som nu mötte honom. När han gick där kände han hur det började pulser i strimmorna på hans kropp. Dom pulserade och bultade mer och mer och han kände plötsligt smärtan komma tillbaka. Han sjönk ner på knä på det svala golvet. En röst började viska till honom “Kom till mig, Kom till mig” och han lyfte sin blick. Tio meter framför honom i gången stod varelsen. Helt naken i ljuset från lysrören i taket såg han nu den riktigt för första gången. Kroppen såg ut som en mänsklig kropp fast helt könlös. Hela kroppen var slät och där fanns verken bröstvårtor, navel eller något kön. Dom svarta, stora ögonen tittade på honom och kan kände hur dom borrade in sig i honom. “Kom till mig” hörde han åter varelsen säga men munnen rörde sig inte. Pierre började dra sig bakåt samtidigt som han hörde sig själv skrika.

Fortsättning följer…………