Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.
Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.
Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.
Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.
I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.
Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar