Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling vad gäller mig själv och sjukvård. Jag har inte problem att ge subkutana injektioner eller ta venprover på andra men när jag är patient är jag inte lika kaxig längre. Jag är inte kaxig alls.
Klockan sju i morse var jag vid god mod. Jag visste vad jag skulle göra senare på förmiddagen och små lätta fjärilar hade landat i magen men jag var lugn och kände att detta kommer att gå galant.
Klockan halv elva satt jag i väntrummet på vårdcentralen. Fjärilarna hade vaknat till liv och det hade förökat sig kraftigt under de timmar som gått, hur nu det hade gått till under så kort tid liksom. Kinderna hettade och jag ville bara att de skulle ropa in mig så jag fick det överstökat. Det dröjde innan de sa mitt namn.
Jag följde efter min läkare och när jag klev in i rummet med den stora lampan i taket hade fjärilarna övergått till att bli jumbojet. Hade det inte varit snabba att stänga dörren bakom mig hade jag mycket väl vänt och tyckt att jag hade det bra som jag hade.
Jag måste ha utstrålat oro, ängslan, ångest och rädsla för både läkaren och sköterska tittade lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Nja, jag är lite orolig pep jag. Läkaren frågade om det var något speciellt jag var oroligt över. Nja, pep jag vidare, det är nog hela situationen. Vi ta det lugnt försäkrade min läkare mig om och jag la mig på britsen.
Min läkare blev frisör för en stund, oj vad min egen frisör kommer att slita sitt hår över hur hon ska lyckas göra något bra med min frisyr de närmaste sex månaderna eller så. Hon tvättade den nyfriserade, kala huden och la en duk över mig. Jag slöt ögonen och med ens föll en ensam liten tår ner på min kind. Mina händer hade jag hårt knäppta på min mage och jag försökte andas med lugna andetag. Kände efter så att jag verkligen andades.
Bedövningen började verka med en gång och när läkaren talade om att hon bara skulle nypa mig lite för att se att det var som det skulle låg jag och väntade på att hon skulle nypa. Hon nöp och det var som det skulle.
Hon skar och jag kände hur jag blev blöt ner på bakhuvudet. Hon pratade hela tiden med mig om allt möjligt och jag erkände väl då att jag tror att min egen oro kan bero på att jag inte alls har kontroll på vad som händer. Hon förstod.
Jag kände att mitt mod började återvända när vi hade kommit så långt. Får jag se min knöl när den är borta frågade jag henne. Självklar sa hon och frågade om jag var redo. Och där var den, min knöl. Det är bra att se saker som man tar bort från sin kropp har jag fått för mig. I alla fall om det är jag eftersom jag troligtvis bara hade gått och funderat på hur det sett ut annars. Hon tog till och med upp sin telefon och fotade mitt tråcklade huvud för att visa hur det såg ut. Det såg hårlöst ut.
När jag satt mig upp på britsen så släppte all min oro och med ens började jag darra. Händerna var som asplöv och jag fick sitta en stund för att lugna ner dem. När jag sedan gick genom korridoren och ut mot väntrummet var det en massa sjukvårdpersonal som bara log mot mig. Jag förstår inte.
Bak i nacken hade jag nu en stor kaka, nästan hård som cement, av koagulerat blod som klibbat ihop med håret. Kära maken hjälpte mig att tvätta bort det värsta så för tillfället har jag ett rent hår i nacken och ett inte så rent hår på hjässan. Jag har lite ont just nu men det går säkert om snart. Knölen är ju borta. En helt ofarlig knöl om någon funderar på det.
Så jag erkänner. Jag är en jäkla kyckling när det gäller mig själv. Stesoliden som ligger här till nästa veckas tandläkarbesök hade gjort sig bra även idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar