Så var det dags igen. Mr Yrsel är på besök och jag har då fasen inte bjudit in honom.
Liten förkänning i tisdags på jobbet då det bara svischade till och jag snabbt och lätt fick ta tag i skrivbordet för att inte sätta fart på min kontorsstol och snurra med. Det har liksom kommit lite smygandes med små yrselattacker men jag har väl försökt att borsta de under mattan och fortsatt som jag brukar.
Det där är ett väldigt dumt beslut, jag vet, nu när jag har min andra sjukdag hemma för att jag inte ens vågar sätta mig i bilen. Det är nog ett klokt beslut dock för vem vill orsaka någon stor olycka bara för att man kör och är snurrig?
Vi ska har stort kalas här på lördag. Hela tjocka släkten kommer och firar oss alla. Jag fick följa med på en liten hörna eftersom det verken fanns tid eller pengar till något firande när jag fyllde år i somras. Slutat skolan och börjat nytt jobb, som sagt tid och pengar.
Jag har planerat mat och efterrätt och spikat vad jag ska bjuda på. Detta var då tills Mr Yrsel bestämde sig för att komma på besök. Jag satt och beklagade mig lite igår, jag gör lätt det när det inte blir som jag planerat, för kära maken hur jag skulle fixa efterrätten. Den är ju allt lite meckig. Jag fick mig en liten avhyvling.
-Släpp den gumman. Du vet vad din yrsel många gånger beror på. STRESS, så släpp det. Det kommer att bli bra ändå. Vi kan låta tjejerna göra något så slipper du tänka på det.
Jag nickad och höll bara med. Han är klok den där kära maken och han kände nog att det var läge att vara extra rädd om mig.
Så nu sitter jag här hemma och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag går som en zombie för jag vågar inte röra mig med några häftiga rörelser av rädsla att Mr Yrsel ska ta mig i ett stadigt tag och få mig ett bete mig som en fyllhund. Nu vill jag bara bli av med honom, gärna för gott (haha, jag känner det absurda), för han är inte välkommen hit. Och ändå våldgästar han mig när jag minst anar det. Fast hade jag stannat upp lite själv och känt och tänkt efter lite så hade jag kanske vetat att det var på gång.
Men envis som man är så blundar man och tänker att det går snart över. Ha, liksom. Och här sitter kloka jag, som har så lätt att ge andra råd hur de ska vara rädda om sig och det lyssnar alla på, och får bära hundhuvudet. Oklokt av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar