Ibland slår det en hur lite som kan behövas för att göra en annan människa glad. Men ibland behöver vi nog alla stanna upp lite och se alla andra.
Jag var och handlade efter jobbet. På den stora parkeringen finns det fyra platser märkta för familjeparkering och det är till för just de som råkar ha sina telningar med sig. Inte till dem som har bilstolar i bilen men inga avkommor med sig utan till det som måste genomlida kommande timme med konstant ifrågasättande barn. Så därför brukar jag blänga lite extra, så modig är jag, på de som parkerar på dessa platserna och inte ska stå där.
Idag tog jag platsen bredvid en sådan parkering och när jag går ur min bil så kommer en liten tant och ställer sin lilla röda bil. När jag såg den lilla tanten, bakom en ratt som såg gigantisk ut, så kunde jag inte blänga på henne. Det kändes som om hon behövde den parkeringen, som ändå ligger hyfsat nära ingången, så jag sparade min arga-blick till någon som förtjänade det.
När jag en stund senare kom ut igen stod den lilla tanten och packade in en liten påse, som hon mödosamt lyfte från sin lilla vagn, i den lilla röda bilen. Och då kom den där sidan fram i mig. Den där sidan som vi vårdpersonal, före detta för min del nu, har. Hjälpsamma, vårdande eller vad man nu vill kalla den.
Så jag gick fram till tanten och frågade henne om jag skulle köra tillbaka hennes kundvagn som skulle vara i det gula garaget bredvid ingången. Hon sken upp som en sol och frågade först om hon skulle följa med. Nej det behövde hon inte och jag pinnade iväg på unga, rappa (nästan vältränade) ben och parkerade hennes vagn i rätt garage.
Ni vet att på vår Maxi-affär i Metropolen har vagnarna olika färger och storlekar och de passar bara i rätt garage som är märkt med samma färg. Lite sådär smånördigt men så är det i alla fall.
När jag kom tillbaka, från det gula garaget, stod hon och väntade på mig vid sin bil. Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig för att jag hade hjälpt henne med vagnen. Hennes tacksamhet värmde hela mig med tanke på att för mig var det en piss i Vättern att gå och ställa vagnen men för henne var det ett jobbigt moment. En liten väg som skulle vandras på gamla trötta ben som precis orkat med en runda på affären.
Vi stod och pratade en stund och hennes tacksamhet fortsatte. Hon berättade dessutom att det var sista gången hon körde själv eftersom bilen nu skulle lämnas in för sin sista vila. Hon hade fått färdtjänst. Hon var väldigt nöjd över detta då hon ändå var 90 år och hon tyckte att det var dags. Hon hade ju andra att tänka på också.
Till slut satt jag mig i min bil igen och det sista jag hörde innan jag stängde dörren var hennes: Tack snälla du ännu en gång.
Jag är varm i hela kroppen över att jag troligtvis har gjort hennes dag lite bättre. Jag mår bra att veta att jag har hjälpt henne.
Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut idag så är det en bristvara på alla plan. Kallt, rått och sköt dig själv-mentaliteten är tyvärr det man stöter på. Men vi ska kanske alla ta och fundera på hur lite som faktiskt behövs för att glädja en annan människa. Man glädjer någon annan samtidigt som man stärker sig själv. Jag skulle vilja kalla det en win-win-situation.
Fram för mer medmänsklighet i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar