Jag är en förnuftig människa. Sådan där som undviker förkylningar genom att undvika att pussa på barnen när de stoltserar med elvor under näsan. Inte mer närhet än vad som verkligen behövs under denna tiden. Med en lätt puss på pannan säger jag godnatt till dem under förkylningstider och har på så vis klarat mig helt ok i år. Jag tänker helt enkelt klart och förnuftigt, sådär som en vuxen ansvarig person ska göra. För vem vill ha en förkyld, nerbäddad, självömkande moder i hemmet? För det är precis vad som händer när en mamma som denna blir riktigt förkyld. Det brukar ta ordentligt på mig vilket innebär minst två dagar nerbäddad i sängen men en lätt dimmig blick. Så jag är förnuftig människa.
Så vad händer då? Jo kära maken går och blir förkyld. Och med ens är jag tydligen inte alls lika förnuftig längre. På något vis är det så att förnuftet helt är bortblåst. Lite ont i halsen och en näsa som känns som om den vill börja läcka. Lite muskler som känns ömma, och det beror inte på träning. Lite sådär som i väntans tider när man vet att det ska hända saker men man är lite osäker på riktigt när det ska komma.
Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant skulle man kunna säga. Eller så skyller man helt enkelt på den kära maken som är för läcker att hålla händerna ifrån. Kommer det vara värt det? Alltid. Men fråga mig om jag har samma uppfattning om två dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar