Ett papper som liksom osar “min framtid”

Jag har idag fått sätta min vackra namnteckning på ett mycket viktigt papper. Ett papper som liksom osar “min framtid”.

Jag har fått jobb, jag har fått jobb. Jag är så otroligt glad att jag har lyckats med detta.

Inte nog med att jag har lyckats få jobb, jag har dessutom fått ett jobb som är skapat till mig. Min befattning och arbete har alltså inte funnits innan. Jag tycker det är så coolt och häftigt. Att jag liksom har visat framfötterna så mycket och visat dem vad jag går för att de utifrån detta har skapat mitt jobb. Att jag lyckats göra mig lite oumbärlig.

Så jag gör min sista dag på LIA:n imorgon och sedan kommer jag tillbaka och börjar på riktigt den 1 juli men först har jag tre veckor på mitt gamla jobb.

Det känns dock lite oschysst att lämna in handduken mitt i sommaren. Jag har suttit med de där semesterscheman ett antal år och det är inte roligt när någon hoppar av. Men samtidigt måste jag se till mitt eget nu. Detta är ju det jag har strävat efter med min utbildning. Att få möjlighet att arbeta med något annat. Och det kommer jag att få göra.

Alltså det är så häftigt och jag är så jäkla glad.

Kära prasseltidning som gone cyber

Åh, varför har ingen sagt detta till mig innan? Tid är pengar och kanske lite, som i detta fall då, fett. 7 minuter, jag är helt stum.

Jag kanske ska söka jobb som rubriksättare på någon cybertidning som nästan har lämnat prasselvärlden. För helt ärligt hade jag klarat av det om kraven inte är högre. Jag hade liksom bara klivit över mattkanten också hade jag varit där.

Finns det ingen som ska kolla sådant här? Jag kanske ska söka det jobbet också.

Jag måste säga att det faktiskt är lite pinsamt att det är så ofta som de släpper genom helt misslyckade rubriker. Visst att platsen är liten och det ska fånga läsaren men när det blir totala tolkningsfel så blir jag bara irriterad. Och observera att jag är verkligen ingen språkpolis som kan min svenska grammatik till punkt och prick. Nej inget sådant men ibland blir det bara lite mycket även för mig som normalsvensson.

“Kära prasseltidning som gone cyber. Jag är en kvinna i mina  bästa år som tycker om att skiva lite och för det mesta brukar mina rubrik bli ganska bra. Jag söker därför arbetet som rubriksättare hos er eftersom det verkar som om er gamla har slutat och ni låter någon helt okunnig vikariera. Välj mig liksom.”

Det är nästan så att man får en sådan där Forest Gump-känsla

Lilly tyckte att hon inte behövde sina stödhjul längre så kära maken plockade av dem i lördag.

Sedan kämpade hon, tillsammans med en hejande storasyster som envisades med att hålla i styret när hon skulle hjälpa henne, och vinglade sig fram.

Ja sedan cyklade hon. Och så cyklade hon lite till och lite till. Det är nästan så att man får en sådan där Forest Gump-känsla när han liksom bara började springa och så sprang han flera år. Nästan så är det. Hon började cykla och så bara fortsätter hon, tills vi säger stopp för dagen då vill säga.

Hon vill ut och cykla när hon vaknar. Vi säger då nej när klockan är kvart över sex. Hon vill helst sitta på cykel innan hon kliver ur bilen på eftermiddagarna när vi kommer hem.

Ja hon vill liksom cykla hela tiden och det är klart hon får om nu inte tiden sätter stopp.

Gladast över detta übersnabba-lära-cykla fenomen är nog jag. Inget springande efter cykel, även om jag troligtvis inte hade haft några problem med orken nu. Men den där pinnen, i rått, obehandlat material som vi använde till Molly kan snällt ligga kvar i garaget och jag slipper leta upp mina arbetshandskar.

Var det något som såg töntigt ut så var det när jag kom springandes efter Molly, klädd i kjol, tröja, ballerinaskor och ett par rejäla arbetshandskar. Det är väl bara jag som lyckas med en sådan grej, allt för att slippa ta i det otäcka träet. Men det var inget som jag behövde oroa mig över nu dock.

Ibland har man tur.

All kärlek till alla positiva gymmare

Alltså jag älskar mitt gym. Det bara är så.

Jag älskar att folket, de få jag träffar, på mitt lilla gym är så otroligt snälla, trevliga och hjälpsamma. Ingen som tittar snett eller på något annat vis ser ner på en. Så där som man tror att det inte ska vara. Man tror att alla muskelknuttar ska titta snett på oss småfeta som kommer och använder de saker de ska ha. Men nejdå.

Jag vet inte hur folk är på stora gym i stora staden men här är det bara bra.

All kärlek till alla positiva gymmare. Ville bara sprida lite löve såhär en måndagskväll.

Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas

Att spendera tid vid sidan av linjen, hejandes på ett gäng 8-åringar är det man som förälder verkligen vill och drömmer om. NOT.

Alltså jag är ledsen men jag finner inte detta med soccer-mom tillfredställande på något vis. Det är så otroligt tråkigt att stå vid sidan om och titta på ett gäng med 8-9-åringar som springer efter en boll. Att det sedan är att ta bollen från motståndarlaget eller egen spelare verkar inte spela så stor roll. När sedan regnet öser ner den där sommarkänslan som fanns förra veckan är som bortblåst blir det bara ännu värre.

Men man står där och hejar på medan man egentligen bara känner en bubblande känsla i kroppen över att det nog borde vara slut fast de precis har blåst igång matchen. Man står där med lite drömmande blick ibland och planerar middagen, funderar på om tvätten hinner torka, hur vi ska lösa att komma hem under midsommar, om man kanske inte skulle ut och springa en runda under kvällen fast det regnar och hur mycket av maten på gårdagens kalas som sätter sig på fel ställe.

Jag vet att man ska tycka att sådant här ska vara roligt. Att man ska glädjas med barnen men herregud vad tråkigt det är. Jag kan väl glädjas när de vinner men det är mest över att se deras glädje men annars nej. Jag kan inte hjälpa det. Jag är verkligen inte någon soccer-mom-material.

Handen på hjärtat nu. Tycker alla verkligen det är roligt att titta på när barn spelar match i sina aktiviteter? Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas. Snacka om fail i sådana fall.

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är en otroligt viktig dag att lyfta fram. Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

En dag då vikten av att våga prata om denna sjukdom lyfts upp. För som ofrivilligt barnlös har man en skam i sig för att man inte lyckas med det som krävs för vår faktiskt överlevnad som människor. Att själva kunna “tillverka” det där efterlängtade barnet.

Men det är ingen skam. Lika lite som det är en skam att råka ut för någon annan sjukdom. Det som blir ett led i allt är att så många inte kan acceptera det som en sjukdom även om det är just vad det är klassat som.

Det är en sjukdom. En sjukdom som kan ge många följdsjukdomar om den inte behandlas och personerna som lider får hjälp.

Stressen över att månad efter månad få uppleva hur det är att inte den där blödningen kommer och få det efterlängtade pluset på stickan. Den psykiska pressen som förhållandet måste ta sig genom och som nog en hel del inte klarar av till slut. Att allt till slut kretsar i jakten på pluset. Ett samliv som inte sker av lust och kärlek utan enbart av produktion. Att på bestämda tidpunkter och dagar utföra den där kärleksakten som ska vara så njutbar.

Inte nog med att allt som händer i kroppen och i förhållandet ska bearbetas. Sedan kommer alla fördomar från folk som inte förstår. Folk som tror att det bara är att slappna av och inte tänka på det hjälper mot en sjukdom. Jag har aldrig hört någon säga till en person med diabetes, psoriasis eller nageltrång att slappna av så försvinner din sjukdom. Men av någon anledningen så är det ok att göra detta vid ofrivillig barnlöshet.

Så att slåss mot massan som anser att det är ett lyxproblem är en stor del som vi ofrivilligt barnlösa måste ta oss an.  

Det är den krassa verkligheten. Den krassa verkligheten för 10-15 % av hela den svenska befolkningen. Det är många. För titta dig runt och fundera på att en av tio du ser kan vara den som är drabbad.

Vidare tror jag att vi som har varit i den hemska karusellen som ofrivilligt barnlösa inte glömmer. Jag tror det är en av de stora stöttepelararen, att vi finns och att vi kan berätta vår historia. För även om det är 18 år sedan vi började försöka att få barn så sitter varje känsla i min kropp. Känslan av hopp och besvikelse men även den där oövervinnerliga glädjen när vi efter nio år fick vårt efterlängtade plus med hjälp av IVF.

Jag tror det är viktigt att våga prata om det, att dela med sig om det och att finnas där för andra som befinner sig i samma situation som vi har gjort. Inte att på något vis vara påflugen men att finnas där i bakgrunden som en stötta om de behöver. Det är i alla fall vad jag hoppas att vi har varit mot de i vår krets som haft samma resa fast med olika utgångar.

Men till er som har lyckats vill jag, åter igen, säga. Glöm inte hur resan var. Stötta och finns för andra.

Så idag är det Ofrivilliga barnlösas dag. Jag räknar mig fortfarande som ofrivilligt barnlös även om jag har turen att ha två tjejer. Jag är och förblir ofrivilligt barnlös, fast med barn.

Det är ingen skam. Det är så otroligt viktigt att våga prata om det. Och framförallt, GLÖM aldrig hur det är eller har varit. Det är de känslorna du har där som kan hjälpa andra.

På Barnlängtan kan du läsa mer och få råd och stöd.

I ett provrum en helt vanlig torsdag men med allt annat än vanliga kläder

Låt mig säga några ord om kläder. Sådan där håll-in-kläder. Det finns tydligen en uppsjö med sådana i olika utformningar.

I ett provrum en helt vanlig torsdag men med allt annat än vanliga kläder.

1. Den lilla svarta håll-in-trosan. Denna trosa drar man på sig som vilken trosa som helst. Den sittar lite slimmad och slutar en bit ovanför navlen. Den lämnar också en otroligt läcker volang ovanför kanten. Både på framsidan och på baksidan. Dissades.

2. Den svarta gördeln. Denna lilla sak knäpper man med hyskor. En hiskeligt massa hyskor. Så när den börjar att knäppas, uppifrån, så pressas först alla volanger neråt. När de sista hyskorna är på väg att avsluta knäppningen så fångar man snällt upp de nerpressade volangerna. De rullas liksom in. Gliporna mellan alla hyskor var inget smickrande då det bildades minibloppar som putade ut. Dissades.

3. Den svarta håll-in-toppen. Denna lilla topp fungerar lite som en sport-bh på anabolas. När man lyckats få in armarna och huvudet där de ska vara så har man en hårt sittande korv i runt armarna som fortfarande står rakt upp. Det är klart, man ser inte så värst mycket hur det egentligen ser ut eftersom den hårt pressade korven liksom håller ihop armarna framför ansiktet. Den är verkligen hård. Då inser man att det är väldigt dumt att försöka åla sig ner i den eftersom det inte finns någon snäll väninna som skulle kunna dra av linne med fötterna uppe på kanten på provhytten. Det finns liksom ingen där som skulle kunna rädda en från att komma ur den. Dissades.

4. Den beigea håll-in-trosan. Sist, men absolut inte minst jag lovar, har vi den gigantiska håll-in-trosan men dekorativa sömmar som inte är där för dekoration kan jag lova. Dessa är så tighta att när de kommer upp till låren infinner sig en mycket speciell kobent stil på den som provar. Så där står man med benen i princip korsade och funderar hur de överhuvudtaget ska komma längre upp. Med en ansträngning lyckas man ändå sära så pass mycket på benen att grenen kan åla sig uppåt. Nu befinner sig en stor beige korv kring höfterna. Med de sista krafterna lyckas man, bit för bit, få upp den där trosan. Problemet som uppstod var ett helt nytt problem dock. För samtidigt som trosan sakta tog sig uppåt så gjorde volangerna det också. Detta slutade med att navlen fick en helt ny position. Och låt mig bara säga att navlen inte alls gör sig fin mellan tuttarna. Inte alls vill jag säga. Så står man där och tittar och det ser väl ganska hyfsat ut, om man inte räknar med den felplacerade navlen då. Inga volanger ovanför kanten. Yeah, vill man utbrista. Sedan vänder man sig om och det där yeah:et fastnar liksom halvvägs upp i halsen. Men herregud, nu har volangerna flyttat sig bakåt istället. Hur vill man fråga men så ser man var navlen sitter och lägger ihop ett och annat. Dissades.

Och då inser man att det inte går att dölja volangerna. De kommer att hitta nya vägar ut. Flytta sig och rulla över kanten oavsett hur mycket man än försöker att skaka ner dem i de där håll-in-sakerna. Förhoppningarna att få en dallerfri torso är grusade, bortblåsta och nergrävda.

Fast bättre lite daller än en smärt midja med en überstor volang storlek svart-bilring-att-åka-forsränning-på. Fast det var minsann ett litet antiklimax där när man insåg att det var kört. Inga håll-in-saker här inte.

När det dunkar, sliter och värmer i mig

Jag älskar verkligen den där nyfunna känslan. Känslan som infinner sig efter ett träningspass. När kroppen och varje muskel dunkar, sliter och värmer i mig. När den där känslan av träningsvärk kommer smygandes och den kommande smärtan känns nästan njutbart.

Den där känslan har jag nu, några timmar efter mitt pass. Efter en halv mil löpandes och gåendes om vartannat känns benen som spagetti och träningsvärken gör sig påmind på baksidan av låren, skinkorna och vaderna. Det är skönt i kroppen på något konstigt vis.

Jag trodde väl aldrig jag skulle säga att träningsvärk är skönt och att jag mår bra av det.

Jag känner mig hög i kroppen. Jagar endorfiner som får mig att känna denna sköna känsla. Jag vet inte riktigt om det är normalt men det är fasen njutbart att pressa sig själv, bara så pass mycket att det fortfarande känns bra.

Kära doktorn, är det något fel på mig? Jag har aldrig haft dessa känslor innan.

Dubbelfel

Ibland blir det bara fel. Till och med dubbelfel.

Plötsligt bara händer det. Det där ögonblicket som förändrar dagen

Plötsligt bara händer det. Det där ögonblicket som förändrar dagen.

Ur tristess och leda föddes idag ett måste att verkligen göra något. Jag är fortfarande hemma med Lilly och kommer vara det imorgon också. Jag la sista handen på examensarbetet igår och har lagt det på mognadsprocess till nästa vecka då det ska tittas genom en sista gång. Candy crash saga satt jag fast mellan två delar och städ och tvätt var gjort igår.

Jag beklagade mig lite på facebook och kära maken skrev:

“Städa toan. :-)”

Statusen stack i mina ögon och det där var inte alls den sympatin jag var ute efter. Jag försökte hitta en ursäkt till att inte ta klivet in på kära makens revir men inte ens brist på handskar kunde jag skylla på då jag har ett precis öppnat paket med mina älskade latexhandskar i köket. Det fanns liksom ingen anledning alls att inte göra det.

Klockan 10.49 den 21/5 2013 skred jag till verket och började det långa förarbetet. Med en beslutsamhet som är svår att beskriva tog jag mig an badrummet, steg för steg. Skåp för skåp, låda för låda blev rensat och rengjort. Till slut var jag tvungen att dra på mig handskarna och ge mig på handfat och toan också. Med lite kväljningar och ulkande råkade jag få upp något slemmigt, hårigt och jag visste inte om det var levande eller dött från vasken när jag stod där och skrubbade avloppet med den lilla tandborsten. Jag kved och så kved jag lite till innan jag tog mod till mig att ta det mellan mina fingrar och snällt placera det i papperskorgen, stendött som tur var. En rysning infann sig som for uppifrån hårfästet ner till min svank.

Jag rensade och rensade. Jag slängde bra-att-ha-grejer eftersom de bara legat och varit bra-att-ha-grejer sedan förra gången för många, många år sedan. Parfymer, smörjor, salvor, smink och omläggningsgrejer till förbannelse åkte i soporna. Allt som kom i min väg funderade jag en bråkdel av en sekund om det var användbart och var svaret minsta tvekan så åkte det.

Jag har organiserat om i skåp och lådor och till slut så fick jag möda för mitt besvär.

Klockan 13.53 den 21/5 2013 var det äntligen här. Efter timmar med hårt slit stod mitt skinande badrum klart och den rena doften av klorin gjorde det ännu fräschare.

Så efter allt slängande lyckades jag få in varje pinal i skåp och lådor. Sådär vill jag att det ska se ut men är glad för att det gör det idag i alla fall om jag känner oss. Och det gör jag nog ganska väl.

Så tvivla aldrig. Plötsligt bara händer det. Får väl se om kära maken vågar be mig städa toan igen efter detta.

Åh, herregud nu är timmen slagen för det stora provet

Åh, herregud nu är timmen slagen för det stora provet. Ett prov som jag verkligen vill klara med av någon anledning redan nu tvivlar starkt på. Det är ju lite dumt, det där med tvivel eftersom det då är lättare att ge efter.

Provet stavas: G L A S S

En hel balja glass ligger och lockar i frysen. Lilly hade ganska hög feber och ville ha glass och jag kan ju liksom inte säga:

-Nähä du, glass blir det ingen för då finns risken att mamma bara råkar svulla en baljan ikväll och skyller på att någon glömt sätta in den så den fick slängas.

Tror inte jag hade varit så populär då, vid något av tillfällena. Men se nu står den där och är det något jag är svag för så är det glass. Glass med sylt, glass med strössel, glass på pinne, glass med kladdkaka, glass med kex, glass med cola eller varför inte glass a´naturell. Glass är liksom själens bomull som har en förmåga att kunna linda in alla sorger. Inte för att man behöver ha sorg för att äta glass precis men det var en fin metafor på något vis.

Men glass är gott, det är riktigt gott, och min stora last under sommaren som jag måste lära mig att tygla. Så hur gör jag inte det bäst om jag inte kan sitta här hemma med glansiga mungipor och sukta men inte röra den där baljan. Den är ju liksom till sjuklingen. Fast jag undra om sjuklingen verkligen behöver en hel balja? Klart hon gör.

Provet fortskrider nog några dagar. Puh, jag kommer ju bli svettig av detta. Tur jag köpte många grapefrukt så jag har till ikväll.

Wish me luck. 

Ridå, tack för mig och bara gnid in det lite till liksom

Vab. Och vab betyder lite för mycket filmtittande. Och det betyder att mamman känner sig lite mindre värd.

-Mamma får jag titta på en sådan film som finns i fodral?
-Javisst svarade jag henne och hon startade dvd:n och satt i filmen medan jag faktiskt hittade rätt kanal med en gång. Det var ungefär vad som gick rätt med det.

Filmen var i slutet, fråga mig inte varför, och hur mycket jag än tryckte och hade mig på den förbannade fjärrkontrollen så fortsatte filmen att rulla sin sluttext. Jag tryckte på stopp, spola och säkert en massa andra knappar men inget hände.

Med en suck som fick stormen Gudrun att verka som en vårbris utbrast min sjuka telning såklart:

-Mamma, hade pappa varit hemma nu hade jag kunnat se den.

Ridå, tack för mig och bara gnid in det lite till liksom.

Hon har 100-tals filmer att välja på genom Netflix men skulle naturligtvis se en som hon redan sett minst tjugofem gånger. Typiskt. Men jag fick till slut sätta på datorn, som faktiskt är uppkopplad till dumburken för bästa känsla liksom, och så valde hon bland filmerna.

Film nummer fem eller något liknande men jag kan väl säga till mitt försvar att hon sett ungefär en kvart på varje innan hon valt ny.

Men nu är hon nöjd med valet men mamman kan inte låta bli att känna den där gnagande känslan att de ser pappan som en gud i dessa sammanhang. Han har den magiska förmågan att alltid veta vad han ska göra. Och det kan kanske vara så att han inte alls blir frustrerad efter att första tryckningen misslyckas. Tålamodet är nog det som gör honom gudalik i deras ögon. Ja kanske kunskapen också förstås.

Nettans pepplördag

Lördag, du underbara lördag. Den dagen då jag får vara hur ego jag vill och bara skryta.

Fast idag behöver jag inte skryta så mycket. Idag har jag fått ordentligt med pepp redan (fast mer skadar aldrig).

Mitt obligatoriska lördagspass på gymmet är avklarat och jag dryper av svett. Det var grymt varmt i hela lokalen. Jag har med jämna mellanrum stött på en kille som också kämpar med sin vikt och han var där idag.

Han berömde mig för min viktnedgång och den där boosten man får när någon helt, nästan, okänd bara säger en sådan sak går knappt att beskriva. Jag svävar liksom lite på moln och känner mig så jäkla duktig när till och med okända som man stöter på någon gång ibland på gymmet uppmärksammar mig.

Så jag har en bra pepplördag idag. För jag är förbannat duktig även om jag gjort några snedsteg i veckan. Jag kämpar liksom på och med allas hjälp och hejarop går det ännu bättre.

Jag vill förstå och få det att fungera men, ja det går ofta inte så bra om man säger så

Ibland kan det hända att man säger samma sak men på olika sätt. Eller till och med att man tror att man menar samma genom att säga samma sak. Så är tydligen inte alltid fallet.

Tekniska saker får mig som bekant att på något konstigt vis slå lite bakut. Jag vill förstå och få det att fungera men, ja det går ofta inte så bra om man säger så.

Runkeeper är en bra liten sådan där app till telefonen. Den ska man kunna använda med hjälp av GPS när man är ute och går eller springer eller något annat nyttigt får att få tid, längd, medelhastighet och sådant bra att ha statistik. Det är i alla fall tänkt att den ska fungera så i alla fall.

Kära maken har sagt till mig att jag måste vänta till telefonen signalerar att det är ok på GPS. Fråga inte mer om det men det står i alla fall på telefonen. Jag har då väntat på det och tryckt på den där knappen som gör att jag kommer vidare.

Ett litet problem har då uppstått när jag kommit hem och glad i hågen skulle titta på all den där häftiga statistiken som bara en nybliven träningsfreak kan förstå. De första gångerna har jag liksom ingen fullständig runda utan den började inte markera förrän jag kommit en kilometer eller något sådant.

Statistik felaktig och liten sur min måste jag erkänna. Men jag har fortsatt att göra som han har sagt till mig. Och de senaste gångerna har den inte registrerat något alls utan enbart den statiska tiden. Fortfarande sura miner och en stor fundering på att avinstallera skiten. Så drastisk kan jag alltså vara.

Men i morse gav jag den en chans till. Fick upp den där rutan men struntade i att trycka mig vidare. Plopp eller ping, jag vet inte hur det lät för den är på ljudlös, så börjar allt fungera. Nöjd som fasen över min bedrift pinnade jag iväg på min runda och lite småleendes över att jag lyckades med det helt själv.

Så det kära maken antagligen har sagt är att jag ska vänta till att den själv hittar rätt medan jag helt enkelt trodde att jag skulle trycka mig vidare för att den skulle hitta. Nu ska det bli intressant och se om det helt enkelt bara var en engångsgrej eller om det faktiskt fungerar.

Ibland är det för enkelt

Ibland behövs det inte mycket för att imponera.

Jag var ju tvungen att bevisa min färdighet nu när det litade på att jag faktiskt klarade av det. Inga tveksamma rop från någon av dem över att det nog var bäst att fråga den manliga hälften i detta förhållandet. Det litade helt på mig och jag hade mycket att bevisa.

Men en fingerfärdighet som skulle få en sengångare att bli avundsjuk skred jag till verket. Jag vet det färgade pappret några gånger och när jag var klar rev jag några flärpar baktill.

Ibland behövs det helt enkelt inte mer än ett eller några stycken pappersflygplan för att imponera. Och då känns det bara så enkelt.

Idag är bara en sådan dag

Idag är bara en sådan dag. En dag då tinnitusen susar och piper som en tv som vägrar släppa fram en Poltergeist som kräver sin jordetid. Den riktigt dra och sliter i mig.

En dag då allt liksom kommer ikapp en. Examensarbetet som skulle varit färdigt idag som nu ligger i min dator och tjurar. Tjurar över att de där sista tekniska bitarna inte faller på plats. Tjurar som ett barn när jag ber om en sak och det gör precis tvärt om. Examensarbetet som ska vara inne om 2 1/2 vecka och som jag hade planer på att lägga på lagring-och mognadsvecka som ett rött vin för att sedan ta fram det och se om det är fulländat.

En dag då jag liksom känner mig låg och inser att jag kanske inte kommer vidare ändå. Jag kommer att gå tillbaka till mitt jobb och sedan bli fast där igen. Nu när steget är taget såg jag framför mig hur allt skulle lösa sig och att jobb skulle finnas när de inser min kapacitet. Men istället känns det som om jag tar ett steg tillbaka igen och hamnar på ruta ett. Jag skriver cv och personliga brev utan att få den där responsen som jag längtar efter.

En dag då jag känner hur mycket jag ligger efter med toastmadame-planeringen till min brors bröllop. Ett uppdrag jag tog på mig med ära men nu känns det som om jag inte kommer att leverera det som förväntas. Jag sitter här och vet inte riktigt på vilken skinka jag ska sitta.

En dag då jag liksom bara vill krypa tillbaka i mig själv och glömma allt som de närmaste veckorna innebär.

Examensarbete, jobbsökningar,  bröllopsuppdrag, kubbmästerskap, grillkvällar för avslutningar på skola-dagis-fritidsaktiviteter med barnen, sommarfest med jobbet, 20-årsfest, LIA-redovisning, avslutningsmiddag och examen.

En dag då jag får ont i magen av allt och min nu så lugna inställning till livet som jag försökt hitta de senaste året är som bortblåst. Jag vill bara trycka på paus eller till och med spola tillbaka och hämta ny luft.

En sådan dag som förhoppningsvis gör vad den ska idag för att jag imorgon ha en helt annan sorts dag. En dag då jag känner mig oövervinnerlig och då jag funderar över vad mitt gnäll handlade om dagen innan. Det är den dagen jag ser fram emot nu. Jag ska bara ta mig genom denna först.

Det är något sjukt med vårt samhälle när det anses att det är tjejer som måste säljas istället för kläderna de har på sig

Unisex är bra grejer. I alla fall till barn när man gick på hela den här vågen med att barn skulle vara könsneutrala. Ja allt det där genuspratet när man inte ska sätta barn i fack bara för att de har ett speciellt kön. Jag är ingen genusforskare men alla som pratar om genus har missuppfattat vad det handlar om. Alla beskyller alla så jag vet egentligen inte vem som vet något om det överhuvudtaget. Men i alla fall.

Det där med gjorde jag med min äldsta. Jag försökte välja neutrala kläder till henne. Ja sedan blev hon tillräckligt stor för att välja helt själv bland bilar och dockor (inlägget om detta är inte skrivit ännu och kanske aldrig blir det heller, vad vet jag).

Hon valde den rosa sidan eller den mörka sidan som många verkar anse att det är. Hon valde den själv och jag lät henne göra det. Hon valde den med råge eftersom allt då var rosa ryschpysch-prinsessklänningar, tiaror och kjolar. Det var hon, hennes val. Visst hon var bara ett litet, litet barn som egentligen inte kunde göra detta valet och därför skulle behövt ha en vuxen som guidade henne.

Guidade henne till att välja andra sidan? Äh, förlorar inte allt då sin mening med att man ska låta dem välja själva? Bara för att det är fullt att vara prinsessig när man är tjej, av någon anledning, så är frågan vad man ger dem om man leder dem in på andra sidan.

Den där neutrala sidan då? Jo men visst finns den, någonstans, i det hela. Men jag tänker liksom inte propsa på att hon måste vara neutral bara för att hon inte ska sättas i något fack. Det där med valfriheten och att de ska hitta sig själva försvinner ju liksom ingen då.

Sedan, det som jag tycker är det viktigaste i allt detta prat om könsneutrala fack också vidare, är att lära mina barn att de på grund av sitt kön inte behöver göra vissa saker bara för att alla förväntas att de ska göra det. För är det något som gör mig upprörd så är det när det förväntas att tjejer ska sexualiseras.

I vissa fall anser jag det ytterst viktigt att vi tjejer tar ansvar för vår sexualitet och vågar ta för oss. Detta är inte samma sak som att säga att det är ok att göra tjejer till sexobjekt. För lika väl som det är viktigt att ta ansvar och ta för sig i sin sexualitet lika viktigt är det att ta ansvar för att dra gränser.

Som unisexkläder för vuxna. Det låter alldeles perfekt i denna perfekta värld vi lever i. Man väljer att visa kläderna på både man och kvinna. Det blir dock ett problem med detta när det framställs på följande vis:

1. Mannen visas ståendes rätt upp och ner. Han har skjortan fint knäppt. Han hänger lite med axlarna och ser allmänt olycklig ut.

2. Kvinnan visas ståendes på alla fyra, krypandes med lätt svankad rygg på ett glansigt skrivbord eller något liknande. Hon är fotad från sidan. Skjortan är uppknäppt och hänger lite slarvigt. Skjortan är förövrigt det enda hon har på sig.

Nu är det så att budskapet kanske blir lite fel här. Hur fasen ser den där skjortan ut på en kvinna? Ingen som vet, ingen som vet. Det där är åt helvete vill jag säga. Det är ett fult tilltag av de som vill sälja att visa en i princip naken tjej. Visst att sex säljer och det hade kanske inte blivit samma sak om det enbart hade varit ett kvinnoplagg. Men när man väljer att visa samma skjorta på två helt skilda vis på detta viset så tycker till och med jag att det är lite osmakligt. Och det ska ganska mycket till för att jag ska tycket det.

Men det är också genom sådana här bilder och skit i media som det är så svårt för oss föräldrar att lära våra barn att man som tjej inte behöver vara sexobjekt för att synas. När nätet och media svämmar över med lättklädda tjejer som poserar i trosor, med händerna för tuttarna och putar med munnarna. Man behöver inte utsätta sig för detta själv. De behöver inte dessa sjuka idealen som skapas genom media. Men istället för att minska så ökar det istället och idealen blir bara sjukare och sjukare.

Det är något sjukt med vårt samhälle när det anses att det är tjejer som måste säljas istället för kläderna de har på sig.

Sätt sprätt på böckerna och få dem i omlopp

Jag har inte snöat in mig på temadagar eller något liknande med tanke på att jag häromdagen sprang på “gamla vänners dag” men på torsdag är det faktiskt dags med en annan temadag.

Då menar jag inte att kidsen ska klä ut sig till någon Astrid-figur och fira förskolans dag utan jag menar det andra temat.

“Stora bokbytardagen” infaller den 16 maj, på torsdag alltså. Jag tycker faktiskt det är lite gulligt att byta böcker och speciellt som tanken bakom hela temat är:

“Hur:
Ta med dig en bok du inte vill ha längre när du går hemifrån. Bär den så att andra ser att du har en bok. När du ser en bok du vill ha (eller någon du vill prata med) går du bara fram och frågar om hon eller han vill byta bok med dig. Lika enkelt som trevligt.
Varför:
• Det är kul att få boktips
• Det är kul att träffa nya människor
• Vi tror att böcker och historier är en kul anledning att prata med varandra, i skolor, på företag och i livet i största allmänhet.”

Lite sådär smånördigt som jag kan falla för ibland. Så leta bland gömmorna och ta med en bok dit ni ska på torsdag. Gärna en bok som ni har läst då så ni kan diskutera om den eller varför inte bara ta med en bok och ge till någon. Hade man uppmärksammat detta tidigare hade man kunnat ordna något för barnen också för att främja deras vilja att läsa.

Sätt sprätt på böckerna och få dem i omlopp.

(Åh, herregud nu låter det mer än bara smånördigt)

Det kommer att bli några trögtgående månader framåt

Det kan hända att det kommer att bli några tröga månader framåt. I alla fall om man heter Molly och ska på kollo.

Hon planerar nämligen redan nu massor av saker till kollot. Hon planerar väska hon ska ha, hon planerar discokläderna till det stora avslutningsdiscot i slutet av kolloveckan, hon planerar sängkläder så hon får med sig sina specialsängkläder mot kvalster och så vidare, och så vidare i en lång rad.

Hon skulle igår skriva en lista på vilka saker som var viktiga så hon inte glömde dem. Visst det är väl bra att hon känner ansvar över vad hon ska ha med sig men jag vill ju inte att hon ska bli sådan där överplanerare som jag har varit tidigare. Det är liksom väldigt svårt att bli av med det när man väl börjat även om jag vet att det går.

Jag vet inte hur många gånger per dag hon sagt att hon längtar sedan hon fick svaret att hon kom med i fredags.

Sa jag att det var första veckan i juli, vecka 27, som hon ska iväg. Som sagt så kommer det vara trögtgående månader hon har framför sig nu.

En enkel fråga…

Nu trampar jag säkert en mängd på tårna men det måste sägas.

En enkel fråga:

Är det ok att ta med sig barnen på gymmet och göra det till ett helgnöje för hela familjen?

Jag vill inte ha några barn på gymmet när jag är där. Jag vill i lugn och ro göra det jag ska till ljudet av den pumpande musiken jag valt. Jag vill inte ha en massa kallprat mitt i mitt pass utan jag vill vara i min egen lilla koncentrerade värld.

Jag har konstant pratandes barn här hemma så jag vill inte ha det på gymmet. Jag vill inte att barn ska ta upp de apparater jag ska ha så att jag måste fråga om jag kan ta dem.

Jag anser inte att barnen har där att göra. Är det barn som sitter i sin egen lilla värld i ett hörn men sitt spel i famnen kan jag kanske säga ok. Men när det är barn som springer rundor och pratar och använder maskiner så säger jag nej. Jag tycker det är lite konstigt att som förälder inte ha så mycket vett att man förstår det. När dessutom båda föräldrarna är med. Då får man kanske tänka efter och dela på passet.

Jag är kanske gnällig och egoistisk nu men detta är faktiskt min tid som jag dessutom betalar för. Hade jag fått välja hade jag valt att vara helt själv men det går ju inte. Men jag skulle vara tacksam om föräldrar kan tänka lite längre och inse att kanske inte alla uppskattar deras små änglar till telningar är med i vissa sammanhang. Detta är definitivt en av detta tillfällen.

Gymmet ska vara barnfritt. Punkt…