Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

Fototriss ~Spår~

Oj vad längesedan jag var med i en Fototriss. Det är så mycket annat som tar upp min tid nu så jag har verken haft tid eller lust för den delen. Så när lusten nu infann sig så måste jag ta till vara på den och lägga in en triss.

Spår. Det lilla ordet kan tolkas i oändlighet och det lockar mig lite.

Ett spår som för mig är självklart och som jag nuförtiden spenderar många varv löpandes runt. En av de vackraste spår jag vet dessutom och jag har turen att det ligger 250 meter från min dörr.

Så efterlängtade spår. Spår av vår. Det spritter lite extra i kroppen bara av tanken på att världen utanför snart kommer att få färg och gråskalan försvinner för denna gången.

Tiden rullar konstant från oss men lämnar spår oavsett om vi vill det eller inte. En vacker lada som visar tydliga spår efter år av vind, regn, sol och snö. En slät hand som med åren visar tydliga spår på ålder då den sakta börjar bli rynkig. Tiden lämnar spår.

Jag brukar försöka ha sammanhängande trissar när jag är med. Men spår är så mycket så ibland går man från sina principer.

Fler trissar hittar du HÄR.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Isn´t it ironic

Dagen du tar med dig tre stora fulla påsar med flaskor att panta för att upptäcka att att alla andra har haft samma tanke samt att de precis när du kommer stänger av en av två pantapparater.

Dagen du handlar tre stora påsar för att när du sätter din scanningapparat i hållaren och får en avstämning.

Dagen du lyckas få en avstämning, efter att ha handlat tre stora påsar, och försöker få ner allt igen som den superpackare du är (NOT) och nästa person också lyckas få en avstämning och varorna väller ner på det lilla bandet.

Dagen då du äntligen hittar ett par långa löpartights som passar plånboken utmärkt och kommer hem och inser att det är en storlek för stort eftersom du bara tagit den storleken du haft den senaste tiden.

En sådan dag var det igår. Fast jag tror att lilla blå räddade dagen, eftersom alla hade bestämt sig för att handla igår också för att slippa trängseln på fredagen vilket innebar att parkeringar fanns det inga. Lilla blå är bra för lilla blå kunde ta parkeringen ingen annan kunde, den som var täckt till hälften med en uppskottad snöhög. Lilla blå fick plats i rutan ändå och syntes knappt bakom berget. Isn´t it ironic.

Passerar revy

Hur snabbt kan man uppdatera tolv dagar?

Det började med några löprundor. Jag sprang och njöt. Sedan sprang jag och hade några allvarliga samtal med Ulrik. Sedan sprang jag inte mer på ett tag utan hade högersidigt soffläge med dumburken på 24/7 med de mest konstiga sporter. När världsrekordet i högersidigt soffläge var satt började jag åter igen bli upprätt. Jag hade nu utvecklats till att ta mig fram gåendes ute igen och livet började sakta återkomma. Sedan sprang jag igen och nu fortare än någonsin.

Så snabbt kan man uppdatera tolv dagar.

Det är skönt när det börjar kurra i magen igen. Kurra av att man är hungrig och inte för att man behöver spraya toan. Jag har dessutom hört att det är risk för torka så kaffet kommer att bli dyrt i en snar framtid så jag fortsätter att dricka te istället. Så pass mycket att jag idag köpte nytt.

Mitt i allt detta elände har vi dessutom fått möss i skafferiet.

What to do, what to do?

Det bara maler på

Ha, ha.  Idag klarade jag något som jag inte har klarat innan.

Rastlösheten över att inte tränat i veckan tog ut sin rätt när jag kom hem efter jobbet idag. Det såg ut att vara barmark och det bara spritte i benen över att få ut och mala dem framåt. Jag hade den där konstiga känslan att jag ville mala dem fortare än en vanlig Power walk.

Och så blev det. Invigde min nya långärmade funktionströja. Så den, en tjocktröja och min softshell drog jag på mig när kära maken stoppade mig. Det var plusgrader ute upplyste han mig om. Någon enstaka i alla fall men de fanns där. Jag övervägde mitt val och till slut drog jag av mig tjocktröjan. Mycket bra val kan jag meddela då den där långärmade funktionströjan jag hade fått tag på var riktigt bra och höll mig varm hela rundan.

Och det var en runda. En hel runda runt sjön. Och det var det som var så häftigt. Jag sprang hela rundan. Äntligen klarade jag det som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fick i och för sig tassa över blankis på några ställen men jag höll ändå löparsteg och armar.

Jag kan inte skryta med någon tid heller men det struntar jag i. För det var en kommentar som jag fick för ett tag sedan som fick  mig att tänka efter riktigt ordentligt hela rundan.

Öppna inte för hårt. Ta inte slut på dig med en gång.

Så jag sprang och tänkte på det. Lunka på till en början och ta dig runt. Ta dig runt för första gången och bevisa för dig själv att det går och jobba dig sedan därifrån.

Och det gick minsann. Stolt som en tupp över min bedrift är jag. Det där målet jag hade att jag skulle klara efter förra sommaren men som inte gick då. Men se på fasen. Man ska inte ge sig.

Problemet är nu bara att jag verkligen vill ut och springa imorgon också. Jag vill springa längre. Dumdristigt att pressa kanske men så länge jag har det där i tankarna att ta det lugnt och känna efter så tror jag minsann jag hade klarat en bra bit till. Får väl se vad jag hamnar i morgon. Är lite skeptisk över slingan och isfläckarna dock.

Nöjd, stolt och blöt fruga.

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör, just i stundens hetta i alla fall.

Som när Lilly hoppla-studsar, som alltid, ut i hallen och två sekunder senare skriker Molly till och är super ledsen.

Reaktion 1: Lilly vad gjorde du nu med Molly? Jag var helt säker att Lilly hoppla-studsat och gjort detta på Molly.

Reaktion 2: Hoppsan. Där står Lilly i på sitt rum och Molly sitter på golvet utanför sitt rum.

Reaktion 3: Åh, förlåt Lilly. Det var inte meningen att skylla på dig. Hon verkade inte ens märka att jag skällt på henne för tio sekunder sedan.

Reaktion 4: Vad hände med Molly? Hon hade kört stortån i trösklen och snubblat och satt nu och höll om sin skadade tå. Just då såg den ganska normal ut.

Vid läggdags såg den inte lika normal ut. Svullen samt började anta en inte så normal färg. Hon var mest orolig över att “fröken” verkligen hann läsa mitt meddelande att hon inte kunde vara med på gympan.

Sedan funderade hon på hur hon skulle komma hem imorgon om hon inte kunde gå. Fritids är uppsagt men tur i otur så har vi platsen i två veckor till. Så hon får vara kvar om hon inte fixar det imorgon.

Ska bli intressant att se färgen på den där tån imorgon.

Men jag har fortfarande dåligt samvete över att jag bara tog förgivet att det var Lilly som gjorde något. Men det är ju faktiskt så det brukar vara. Ursäkten godtagen i alla fall.

Rätt in i dimman

Mjölkvit dimma täckte landskapet utanför mig. Inte något genomskinligt 0,1% eller 0,5%s blask eller ens 1,5 % utan minst 3%:ig. Så tjock var dimman.

Kisandes tog jag mig framåt. Men jämna mellanrum dök svaga lysen upp från ingenstans.

Så tant blev kanske inte så förvånad när jag upptäckte att jag tydligen missat infarten till jobbet och snällt fick svänga av vid nästa för att vända.

Kände mig lite lagom tankspridd för en stund men tittade sedan utanför vindrutan och kunde andas ut. Den 3% mjölkvita dimman kunde nu jämställas med någon trög långfil eller något liknande.

Nu stod jag då vid en T-korsning istället. Mjölkvitt till höger, mjölkvitt till vänster. Fadda lysen tog sig genom en bit bort och när jag då fick den där magkänslan, för det var den jag fick gå på, att nu skulle inga lysen stränga genom fick jag bilen i rullning. Och så var jag säker på andra sidan, vägen då alltså.

Och så dök plötsligt infarten upp framför mig. Och där jag jobbet. Det är tur att jag alltid är ute i god tid för trots denna lilla rundpall, en avfart för sent, stämplade jag in 6,57.

Det finns en risk att samma sak kommer att hända imorgon om jag glisar lite på persiennerna och tittar ut. Men jag hinner nog ändå.

Frost, Frozen, Surgelé, 凍った

Frost är en typisk Disney-film. Urgullig, pampig, ledsam och ett lyckligt slut. Det fick vi erfara i lördags.

Så när musiken spelades dagarna efter var det sådär gulligt. När man sedan kom till jobbet och var på väg att gå fram till någon jobbekompis och utbrista:

“Vill du inte ut och leka, bygga snögubbar i snön”

Var det lite sådär lagom gulligt. Vädret hade i och för sig tillåtit det men jag vet inte om de hade ringt männen med det vita rockarna då. Den hade satt sig rejält.

Sedan la de till det internationella. Samma låt om och om och om och om igen fast på olika språk. Och där satt den lilla telningen och nynnade med för glatta livet. Danska, engelska, franska, japanska, det spelade liksom ingen roll för hon lyckades nynna med ändå.

Så la de till en andra växel och lade till andra låtar. Timme efter timme gick de på eko mellan deras rum. Snögubbar och Slå dig fri på repeat.

Och som tredje växel blev även den internationell. Om och om och om igen. Det är ju tur att jag inte fått denna på huvudet i alla fall. Lite riskabelt om jag börjat sjunga denna till chefen.

Så nu återstår det att se hur länge dessa sånger kommer att eka i det Nettuanska hemmet. Antagligen ett antal dagar till.

Men filmen var bra, samt att det var Lillys premiär. Hon har inte velat följa med innan. Man är ju tvungen att både sitta still och vara tyst länge. Hon längtar till nästa. Påminn mig bara att det inte ska vara någon sångfilm.

Herregud vilka idioter det finns

Kalla mig bitterfitta, gnällkärring eller bara allmänt känslig om ni vill.

Herregud vilka idioter det finns i trafiken. De flesta har varit ganska hänsynstagande denna veckan.

Men idag fredag, herregud säger jag bara, när folk vill hem och hålla helg.

Så fort vägarna har blivit lite bara så verkar det som om folks vett är helt bortblåst. Att vägarna är bara, att det är –4 grader och att det duggar lite smått verkar vissa inte se.

Jag hade en rövpressare efter mig hela vägen hem idag. Den låg så nära att jag vågade inte ens bromsa till lite lätt för att visa mitt missnöje. Hade jag gjort det hade den suttit i bakänden på mig. Det som irriterar väldigt mycket är att fanskapet inte körde om när den hade möjlighet utan fortsatte pressa.

När jag skulle svänga av stora vägen följde den efter. Jag saktade in och bromsade lite försiktigt. Greppet var lika med noll men inte fattade den det för det utan fortsatte pressa.

Jag kan inte förstå vad det är folk inte fattar. Det borde säga sig själv vad som händer med vägen i minusgrader och duggregn. Fattar man inte det, samt tror att man är odödlig, så har man inte i trafiken att göra.

Jag må vara lite mesig i vinterväglag men jag förstår ändå att kommer jag fram till en bil som kör saktare än vad jag gör så kommer jag liksom inte fortare fram bara för att jag ligger upp i häcken på den. Så jag kan lika gärna hålla dennes takt men på behörigt avstånd. Detta ger mig samma hastighet som om jag ligger uppe i röven på den. Enkelt eller hur?

Så med sådan idioter i trafiken får jag se om jag vågar mig ut med tjejerna i bilen imorgon när vi ska på bio.

Inte ens en avkräkning som denna får mig på bättre humör just nu. Så kalla mig gärna bitterfitta, gnällkärring eller allmänt känslig om ni vill.

Det kommer att bli fetare

Den där känslan som infinner sig när man inser att man har det lite bättre ekonomiskt även om vi tillsammans har haft sex vab-dagar i december.

Äntligen börjar vi känna av min ökning av inkomst efter studietiden. En ökning som försvann i så mycket annat i höstas men nu så verkar vi vara ikapp och hoppas att vi får vara det också.

Så den där känslan när jag kände att jag bokar bio till mig och tjejerna i helgen. Lite ångest över att boka eftersom det varit lite kärvt och “nöjen” inte varit prioriterade såhär utan anledning.

Men trots dessa vab-dagar kunde jag utan problem göra det. Det är en otroligt skön känsla. Att kunna lyxa till det lite extra för tjejerna. För bio för dem är lyx eftersom det inte är ofta vi varit iväg.

Samtidigt har de lärt sig att uppskatta det lilla. De kräver inte så mycket och har alltid visat uppskattning för det som de fått. De har tyckt det varit underbart att vi bara tagit fikakorgen och gett oss ut i skogen eller på någon lekplats. Det känns skönt att de har den egenskapen att inte kräva en massa. Så därför känns det extra bra att kunna skämma bort dem lite.

Missuppfatta mig inte nu. Vi har mat på bordet, kläder på kroppen, cyklar, bilar, hus och en massa andra bra att ha prylar så vi är långt ifrån fattiga. Men fett har vi inte haft det. Men nu kommer vi i alla fall att få det lite fetare. Underbart faktiskt.

 

En styck helt vanlig morgon?

Ibland borde man inte men så kan man inte låta bli.

Att visualisera följande.

En styck liten telning som siggar ihop över, troligtvis, en petitess och sedan är det liksom kört.

En styck kär make som gör sina morgonbestyr, med låst dörr.

En styck liten telning som siggar ihop ännu mer över den låsta dörren och nu slänger upp den andra dörren, några gånger, mot dörren en styck kär make sitter bakom.

En styck låst dörr som gnäller, knakar eller något annat och spricker i “fogen”.

En styck kär make som nu verkligen har en låst dörr framför sig. Så låst att den inte går att olåsa.

En styck kär make som med full kraft kör en axeltackling på den låsta dörren. Den knakar lite till.

En styck kär make som med full kraft kör någon egenkomponerad spark och ett primalskrik när dörren ger med sig.

Två stycken telningar som står utanför och ser ut som fågelholkar över en utrusande, hårdragande, ursinnig fader.

En styck kär make som är gråtfärdig över att det nu inte bara är pelletsbrännaren som är sönder.

En styck gråtande liten telning som nu fått reda på att det inte blir någon veckopeng innan dörren är betald.

En styck helt vanlig morgon?

Men vad vet jag, jag fick det bara berättat. Då av en fnittrande kär make.

Jag ställde frågan:

-Förstår du nu hur Olle (svärfar) hade det?

Jag vet inte om mitt budskap gick fram eller om en styck kär make valde att förtränga det. Sådan far sådan dotter, en av dem i alla fall.

En styck trasig dörr.

Vi har fått en son

Så var det detta med sms igen.

Min telefon är åter igen inlämnad eftersom den fortsätter att stänga av sig när det passar den. Och det är inte alltid det passar kan jag säga. Speciellt inte när den ska meddela frugan att det är dags att stiga upp om mornarna klockan 05:10. Så det är ju tur att jag ändå har den där gamla kvar som är pålitlig, i alla fall vad gäller att meddela frugan om morgon.

Pålitlig är den dock inte att skriva sms med. Det lever sitt eget liv. Helt ärligt är det så. För jag skriver en sak och den ändrar till något helt annat. Och eftersom jag ofta har bråttom när jag skriver så skriver jag och trycker på sänd. Jag borde ha lärt mig men det är ju detta med att lära gamla hundar att sitta.

Så de senaste dagarna har jag döpt om barnen och vi har tydligen även fått en son. Samt att en Sebastian har dykt upp från ingenstans. Men annars är allt normal. Och så svåra är mina sms inte att förstå.

Eller hur?

Sug min …

Ibland förstår man varför det är sådant skriverier om jämställdhet och lika löner för lika arbeten.

En i denna familjen tjänar ganska mycket mer än den andra. Detta har kommunen och barnomsorgen tagit för givet att det är personen av det manliga könet. De har helt sonika skrivit in honom på den högre inkomsten och mig på den lägre.

Det där blev jag ganska stött av faktiskt. För det är faktiskt inte personen av det manliga könet som tjänar detta utan det är faktiskt personen av det kvinnliga könet som gör det.

Jag vet inte om de har tittat på papperna och sett kvinnan respektive mannens inkomst och tyckt att det där kan inte stämma så vi ändrar helt enkelt på det så det blir rätt. Inte kan en kvinna tjäna mer än mannen i hushållet.

Jag skulle kunna bli väldigt upprör och utbrista “sug min k*k” men eftersom jag är kvinna så är det ord jag inte tar i min mun förstås. För sådant gör inte kvinnor. Nej men vänta lite nu, de tjänar ju inte mer än mannen heller.

Blir så sur. Har vi inte kommit längre liksom?

Nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

Alltså det har hänt något konstigt med mig.

Jag har alltid varit en sådan där person som med arg stämma gång på gång muttrat till kära maken när han somnar och drar timmerstockar i soffan framför tv. Att han har mage att störa mig i någon spännande film. Jag har aldrig behövt fundera på att missa något spännande på tv för att jag själv faller i samma tillstånd som honom för det har liksom inte hänt.

Inte förrän nu då vill säga. Jag drar förstås inte några timmerstockar eftersom jag bara utstöter några söta små suckar emellanåt, sådan är jag liksom. Men missa slutet på filmer började jag göra och det var mycket irriterande eftersom jag alltid har sett slutet på alla filmer jag sett. Det har liksom varit jag som har berättat för kära maken hur alla filmer slutar eftersom har mest troligt har missat dem.

Det var då det. Så jag kom naturligtvis på den smarta iden att sätta boxen på inspelning när jag började nicka första gången. Så det gjorde jag och jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och, ja ni fattar.

Det där var ju ett väldigt smart drag av mig och jag var naturligtvis mycket stolt över min klokhet. Det var i alla fall till att jag började fylla boxen med halva filmer. För nu är det ju så då att jag har ju inte blivit färdig att se slutet på alla filmer som jag bara har sett början på. Och tiden går och när den går så börjar ju minnet bli lite grått över vad som egentligen hände i den där filmen. I början vill säga.

Så nu kan jag ju inte se slutet på alla filmer som ligger där och väntar på att få ett avslut från frugan eftersom jag måste ju se första delen igen. Och då kommer vi till ett litet problem då. Det finns ju ingen början eftersom jag hade kloka planer på att se det där slutet dagen efter då. Och det ser jag ju hur bra det var, nu några månader efter.

Kära maken tyckte naturligtvis att jag skulle sätta boxen på inspelning när jag började titta för att ha hela. Men hålla, då vet jag inte var jag är tyckte jag. Jag ville bara låta klok där och inte kunde jag erkänna att han nog hade rätt. För de där hela filmerna hade varit riktigt bra att ha nu. Verkligen bra eftersom jag funderar på hur de där filmerna slutar. Fast jag vet ju inte riktigt hur den började heller egentligen.

Så kollade vi genom vad där låg för filmer. Kära maken satt och fnittrade lite när han började se vad jag spelat in.

Vantage Point: Tid kvar 3 minuter. Men hallå, det där känns väldigt mycket overkill att jag inte klarade de sista 3 minuterna. Uppgörelsen, vem kan somna ifrån sådant. Tydligen jag nuförtiden.

The Punisher: Tid kvar 48 minuter. Funderar fortfarande på vad det är för film men jag verkar ha sett en bra bit på den ju.

The Rock: Tid kvar 1 tim, 29 minuter. En gammal klassiker som jag troligtvis bänkade mig framför och som skulle ge mig lite nostalgi. Det blev tydligen en liten film på insidan av ögonlocken istället.

Resident Evil: Afterlife: Tid kvar 1 tim, 31 minuter. Denna satt jag mig vid och försäkrade för kära maken att jag inte hade sett. Jag skulle minsann se den så jag visste vad som skulle hända. Jag har då lite dåligt minne här om det är så att det är en ny eller gammal Resident-film. Säg inget till kära maken men jag vet fortfarande inte om jag har sett den.

2012: Tid kvar 1 tim, 59 minuter. Katastroffilmer is da shit och jag skulle naturligtvis se den dagen efter. Har ju sett den innan men den tål att ses igen. Jag väntar in till den kommer nästa gång. Kan ju se en bit i alla fall men jag behöver inte spela in den för den ligger ju redan där och väntar på mig.

Killer Elite: Tid kvar 1 tim 51 minuter. ???? Inte en susning vad det är för någon.

The Imaginarium of Doctor Parnassus: Tid kvar 1 tim 20 minuter. Vet att jag gillade den för att den var så olika alla andra filmer. Jag ville verkligen se den men det såg jag hur det gick med det. Jag kommer inte att kunna se den därifrån jag har spelat in den för det var ju det där med minnet.

The Librarian 3: Tid kvar 53 minuter. Alltså sådan där äventyr är lite som katastroffilmer. Nästan så jag går igång på dem. Men det hjälpte inte tydligen eftersom det är 53 minuter kvar att tråna efter.

V för Vendetta: Tid kvar 1 tim 54 minuter. Mysko sak den där men vad jag minns från förr så gillade jag den. Men tydligen inte tillräckligt.

Inglourious Bastards: 2 tim 22 minuter. Alltså här blir jag riktigt besviken på mig själv. Denna helt otroliga film som jag återigen hade sett fram emot också händer det igen, film på insidan av ögonlocken. Ridå. Det är fasen tragiskt.

Den siste scouten: 1 tim 11 minuter. Mitt planerade dreglande över en ung Bruce Willis övergick till ett dreglande av en annan orsak när jag med halvöppen mun blixtsnabbt vandrade in i John Blunds värld. Det är fasen orättvist.

Ja vad ska man säga. Jag är inte riktigt att lita på när jag säger att jag ska krypa upp och njuta i soffan av en film. Det har inte gått så bra den senaste tiden om jag säger så.

Så nu återstår projekt rensa boxen. Jag måste ju få plats med de där filmerna som jag inte lyckas se. För nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

En klump växte i magen på mig

Ibland kan några ord värma ända in i själen.

-Mamma, ibland kan jag har lite inte i magen på skolan. Jag kan tro att jag är hungrig men det hjälper inte att äta.

En klump växte i magen på mig.

-Är det något som oroar dig eller som har hänt frågade jag henne. Hon skruvade lite lätt på sig.

-Nja mamma, du vet sa hon. Jag kan få lite ont i magen för att jag är rädd att någon mobbar eller är stygg vid Lilly. Jag försöker hålla koll men ibland blir det jobbigt när hon ser och börjar jaga mig och då låtsas jag som om det bara är tramsigt.

Så när de håller på att banka skiten av varandra här hemma och man tror att de aldrig kommer att bli vänner eller att de aldrig kommer att tycka om varandra igen så vet jag att jag har fel.

Molly har ett så otroligt stort hjärta. Hon är alltid mån om att andra ska ha det bra. En otrolig egenskap att ha. En egenskap som man ska vårda och vara rädd om för den är tyvärr en ovanlighet i dagens samhälle. Samtidigt är det nog viktigt att lära henne att man kan vara mån om andra men man får inte glömma bort sig själv. Att det är lika viktigt att hon mår bra som alla andra.

Av egen erfarenhet vet jag att man måste tänka på sig själv också. Man måste våga göra det även om man alltid har känt att alla andra är viktigare. Jag ser mig själv i henne och det skrämmer mig lite just av den anledningen att jag aldrig har sett mig själv som något viktigt.

Så nu ska jag försöka komma på något bra att säga till henne. På något vis så att hon förstår vad jag menar. Att hon är lika viktig som alla andra. Och hur säger man det till en 9-åring utan att rucka på hennes medmänsklighet? Det är det jag ska komma på.

Men att hon är mån om sin syster är det inga tvivel om men hon ska inte känna oro över att hon kommer att råka illa ut. Men som sagt så påminner hon väldigt mycket om mig. Och om det är någon som kan oroa sig med en massa om så är det jag. Så jag laddar snack nu.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort?

Vissa mornar när man vaknar gör man det med en klump i magen.

Man slår upp ögonen och känner bara: Herregud vad har jag gjort.

Efter att spenderat natten med att göra saker som man trodde var omöjliga men som man ändå genomfört. Att få spendera en hel natt med akrobatiska övningar tillhör kanske inte vardagen. Men ibland så händer det.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort? Varför var det inte med kära maken? Och med blossande kinder vaknar man riktigt till liv och inser sanningen.

I John Blunds värld kan det hända mycket konstigt. Som vilda sexnätter med något lammkött. Så verkligt att det tar några sekunder, när John Blund sakta sopar bort sitt magiska sovstoff från ögonen, innan man inser att det var en dröm.

Det är så otäckt när man drömmer och det tar ett tag när man vaknar till liv att inse att det är en dröm. Ibland är det drömmar som precis i uppvaknandet gör att man vill surfar vidare på men ibland vill man bara ruska av sig det med en gång.

Många gånger får man inte ens ihop hur drömmen kan hålla ihop. Det känns som om fragment har plockats lite här och lite där och sedan skräddarsytts ihop men lapparna har hamnat helt fel. En liten scen där man blir jagad, en liten scen där man flyger, en liten scen där man har det bästa sexet i sitt liv, en liten scen när man är instängd och allt detta kan blir en dröm av något slag. Och vissa kan ligga där i bakhuvudet och gnaga en hel dag efter.

Många gånger har jag folk med mig i mina drömmar som jag inte har en aning om vilka de är. Jag kan inte placera dem och jag har inte en aning om hur de har hamnat i min dröm. Det är lite svårare att förstå tex en sexdröm, ja det händer ju ibland att frugan får sådan drömmar, och det är en helt okänd person än om det hade varit en dröm med någon som man visste var eller kände.

Men sedan känns det mer som “Herregud vad har jag gjort” om det är en person som man vet vem är. Det känns lite mer tabu att det är någon som man vet om. Det borde kanske kännas lika men jag tycker det är mer skuldbelagt när det är någon man vet. Det är ju inte så att jag går och tänker och längtar efter att få bli påsatt av dessa personer men varför dyker de ibland upp som världens älskare. Inte samma heller utan olika. Och jag har svårt att tänka mig att alla dessa skulle vara världens älskare.

Så det är skönt (i dubbel bemärkelse kanske) att drömmar är drömmar. Och det är skönt att veta att det inte finns något bakom dem. Bara John Blund som blandar olika stoff i sitt pulver, kanske lite beroende på vilket humör han är på. Jag kan tänka mig honom stå där med se olika färgerna på pulvret. Idag ger jag henne rött och ger henne en ride of her life eller kanske ska skrämma skiten ur henne och ta det svarta? Han kan vara grym den där J.B.

Japp så måste det vara.

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

Igår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

Suck i kubik

Ibland är ord onödiga faktiskt.

En styck söndergråten telning efter detta. Suck i kubik liksom.

Over and out.

Jag lovar att jag har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen

Ibland är det helt underbart med livlig fantasi.

NOT…

Jag tog idag mod till mig och tog en stav-Power walk. Kanske inget konstigt med det men nu är det så att det var efter jobbet. Och efter jobbet är det faktiskt mörkt, även här nere i Skåne. Och är det så att man är lite mörkrädd så är det kanske inget jag har längtat efter. Förrän idag.

Så ut jag for. Jag kom faktiskt en liten bit innan tankarna började vandra. För när jag gick där i lugnan ro, nu snackar vi bildligt då, och försökte tränga undan olika knastankar med diverse cupcake-recept, målbilder av mig själv, vad blir det för middag i veckan, jag undrar om de verkligen sjunger såhär i denna låten och andra viktiga och världsliga saker så hände det. I buskarna bredvid mig började det prassla.

Just då var jag färdig att både skita på mig och sträcka händerna i luften, vilt viftandes naturligtvis, och springa skrikandes därifrån samtidigt som jag ville slita tassarna av staven för att få ett vasst tillhygge. I bråkdel av en sekund var det exakt vad jag såg mig själv göra innan jag hämtade mig av chocken av att det faktiskt finns grodor i naturen. 

Sedan var det liksom helkört. För vet ni hur många sätt man kan bli dödad på när man går runt slingan när det är mörkt, fast där är lampor med jämna mellanrum.

Åh, herregud, vad många sätt. Man kan bli indragen i buskarna, bli våldtagen och bli kvävd av sin egen strumpa. Man kan bli överraskad av en knivman som kommer bakifrån och sticker ner en och sedan dumpar en i tjärret (tur man hade reflexväst så man blir hittad). Man kan bli nerputtad i sjön för att sedan bli dränkt. Det kan hända att det finns pistolmän i skogen också, för att inte tala om tjuvjägare som missar sitt tilltänkta villebråd.

Det där är bara några saker. Och jag lovar och svär att jag faktiskt har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen. Helt normal alltså.

Men som tur är så är dessa hjärnspöken helt jäkla osannolika. Det är klart jag vet det.

Det var av denna anledning jag för några år sedan när jag lyssnade på ljudbok när jag var ute och gick fick sluta med det. För frugan lyssnade på deckare, om ond, bråd död. Ingen bra kombination när fantasin skenar. En ensam tjockis i skogen, den där statisten jag var då, var ju som gjord att bli utsatt för otäcka saker. Dessa spöken var lika osannolika som de idag men de låg liksom kvar och gnagde, bakom varje träd i skogen. 

Så jag slutade lyssna på deckare när jag var ute och gick. Det var liksom säkrast för hjärtat.

Men här sitter jag nu i alla fall och har överlevt min stav-Power walk. Jag hade tur, grodan var ingen inhyrd killerfrog.