Fototriss ~Siffror~

Mjölk är livet sägs det ju. Jag håller dock inte med men jag måste ha lite i kaffet i alla fall. Men herregud vad där är siffror på ett enda paket. Så många att jag till och med fick välja vilka jag skulle ha med. Så siffror finns verkligen överallt runt oss.

Fler trissar hittar du HÄR

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans.

Nu verkar det som om min kunskap sakta sipprar ut och lägger sig som en knöl på mitt huvud. Och denna knöl är nu ganska stor och så fylld med kunskap att den helt enkelt är väldigt obehaglig att ha då den spänner och trycker och har sig.

Så jag tog min kunskapsknöl och gick till doktorn. Och doktorn talade då om att det där var inte alls vad jag väntade mig. Jag och min kunskapsknöl kände oss nästan lite kränkta en liten stund.

Knölen ska opereras bort. Doktorn ska sätta några sprutor runt den och göra ett snitt för att lyfta ut den lilla knölen. Sedan ska hon lappa ihop mig med några stygn. Hon var duktig på att sy sa hon. Jag hoppas hon inte menar broderi nu bara för min knöl sitter på det delikata stället precis 2 centimeter ovanför hårfästet. Jag känner inte för att ha en broderad katt där.

Men jag känner tillit till henne. Hon låter ju mig veta att jag kommer att ha kvar all, jag menar verkligen all, kunskap jag har.

Jag längtar nästan till dagen D då knölen ska bort för den är verkligen inte skön nu. Det blir kanske så när man väntar några år. Jag skulle nästan kunna tro att jag är en karl i min omgivning.

Jag funderar på om jag vill se den. Vill man den? Antagligen vill jag det. Jag är ju lite sådan. Lite fascinerad av sår och sådant kraft. Kanske inte så konstigt när jag jobbat som uska så länge. Jag minns en gång för länge sedan när min far opererade en knöl, är vi knölfamiljen eller, i knävecket och det läkte inte som det skulle så de fick ta bort stygnen igen och låta det läkt öppet. Så där satt jag och tryckte in tampong efter tampong i det stora hålet och tycket det var hur spännande som helst. Ni anar inte hur mycket som får plats i en sårhåla. Det får plats skitmycket grejer som man kan sitta flera minuter för att dra ut. Det tar liksom aldrig slut. Så troligtvis kommer jag att vilja de den där knölen som jag har på mitt huvud,

Så nu hoppas jag att ni ätit kvällsmat innan ni läste detta eftersom det blev lite mer än en saga om en kunskapsknöl.

Jag kommer nog igen

Jag vill skriva. Jag vill vara fyndig. Jag kan till och med tänka mig att klaga lite.

Men jag hinner inte. Allt går just nu i 110 känns det som och jag är så trött så jag knappt vet var jag ska bli av. Jag jobbar hela dagarna och för tillfället är det en massa möten och annat på kvällarna. Det känns som om jag bara är hemma någon timme om dagen. Orkar jag sätta mig en stund vid datorn så blir det bara en massa slösurfande.

Så det kliar i fingrarna att få skriva men huvudet vill inte. Jag kommer nog igen. Jag kommer nog att hämta mig.

Klockan är nu 9 och jag ska chocka kroppen genom att inta horisontellt läge redan. För det är väl det som är problemet många gånger. Jag kommer inte i säng om kvällarna eftersom jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem även om det bara innebär soffhäng med kära maken och någon bra serie på tv:n

Jag ska chocka kroppen. Jag kommer se ut som ett troll i håret imorgon eftersom det fortfarande är blött efter duschen men just nu känns det som om det är något jag får bjuda på. Imorgon har jag troligtvis inte samma åsikt.

Jag ska sluta mina ögon och titta på bilder och försvinna bort till landet där John Blund är kung. Sa jag att jag ska chocka kroppen?

Visa att det inte är acceptabelt att bara roffa åt sig

Skattesänkningar i oändlighet. Skattesänkningar som ger de som har mer och mer och de utsatt mindre och mindre. Det är verkligen inte ok att vara så egoistiska.

"Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning". Jan Ericsson (M)

Ett uttalande som man inte bara kan låta bli. Så ska vi hjälpas åt att fylla Jans mailbox?

jan.ericson@riksdagen.se

Han har fått ett av mig.

“Hej Jan

Jag tackar gärna nej till en skattesänkning som skulle ge mig några hundralappar mer i månaden. 

Dessa avstår jag gladeligen för att de som verkligen behöver det och de som hamnar längre och längre ner i samhället behöver dessa mer än mig. Jag menar då de utsatta som tex sjukskrivna, arbetslösa och andra personer som nu ligger under skyddsnätet istället för i det. Det där skyddsnätet som ska finnas för dem men som nu är helt söndertrasat.

Så jag tackar nej till en skattesänkning för jag klarar mig men det är det många andra som inte gör och jag har inte hjärta att vara av den giriga sorten.

Mvh
Jeanette”

Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen

Låt mig säga några ord om massagen jag var på idag.

Massage kan ena stunden få en att spinna som en nypåsatt katt, när man liksom nästan kommer till gränsen att börja kråma sig för att få mer. Lika snabbt som det där kråmandet är på väg att börja så rör massagen på händerna en liten, liten bit och plötsligt övergår den där njutningsfulla massagen till något där man skulle ha lust att armbåga honom på pungen. Den där smärtan när han träffar ett muskelnystan som sitter som en klase runt skulderbladen får det nästan att vända sig i magen. Kråmandet övergår nästan i ett kråmande som påminner lite om att slingra sig undan. De små ljusen av vällust övergår till små ljus av något kvidande slag som är lite svårt att förklara.

Jag har väldigt många muskelnysta. Väldigt många. Vilket innebär att det där ytterligheterna som massage ger upplevdes många gånger. Väldigt många gånger.  

Det där är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen.

Nu har han dessutom tejpat mig på ryggen för att hjälpa till med något. Vad vet jag inte riktigt med det skulle vara bra och det är riktigt skönt för det finns bra saker i det där tejpen. Grejer som utsöndras och värmer emellanåt och håller ihop. Det ska sitta några dagar eftersom det finns medel i fyra till fem dagar.

Ska bli intressant att se hur öm jag är imorgon med tanke på att jag var öm förra gången och då körde han inte så djupt (kära maken tyckte inte om att andra män kör djupt på mig). Han knådade rejält.

Det sjuka är att jag längtar redan till nästa gång. Men viss smärta tillhör väl njutning. Eller?

Fototriss – Negativt utrymme -

Det är riktigt längesedan jag var med i en Fototriss. Jag har verken haft tid, ork eller lust och mitt fotograferande har tyvärr varit ytters sporadiskt den senaste tiden.

Dagens Fototriss lockade mig lite och jag gjorde ett försök med den i alla fall och improviserade med vad jag hade hemma. Och resultatet blev följande. Behöver jag säga att jag hade ett litet sötsug?

Fler trissar hittar du HÄR

Undra om det är därför man får taxöron?

Jag försöker läka en sträckt bröstmuskel, idrottsskadad som jag råkade bli av taekwonodon i söndags.

I en liten armhävning brände det till i min vänstra bröstmuskel och sedan gjorde det riktigt ont. Jag måste ha sett roligt ut när jag sedan sprang och jabbade enbart med min högra arm.

Jag har därför bara spenderat min tid på gymmet på löpbandet samt kört lite core. Jag har tagit dubbla pass, 2x30 minuter, på de förinställda passen. Jag måste säga att det har känts väldigt konstigt att vara på gymmet men inte kunna träna. Men det får duga i alla fall för jag tänker faktiskt var en klok kvinna nu och låta min stackars bröstmuskel läka helt innan jag utsätter den för påfrestning igen. Så om det innebär två veckor men enbart löpband så får jag ta det.

Det innebär också att jag kommer att skippa taekwondon om det inte är ok till söndag. Det smärtar mig att säga det men det kommer smärta mig mer om jag drar upp den där bröstmuskeln igen.

Ibland förundras man hur klok man blivit med åren. Så nu håller vi alla tummarna att det kommer att läka fort även om jag tvivlar eftersom jag fortfarande är ganska öm.

Undra om det är därför man får taxöron? En sträckt bröstmuskel, say no more liksom.

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut så är det en bristvara

Ibland slår det en hur lite som kan behövas för att göra en annan människa glad. Men ibland behöver vi nog alla stanna upp lite och se alla andra.

Jag var och handlade efter jobbet. På den stora parkeringen finns det fyra platser märkta för familjeparkering och det är till för just de som råkar ha sina telningar med sig. Inte till dem som har bilstolar i bilen men inga avkommor med sig utan till det som måste genomlida kommande timme med konstant ifrågasättande barn. Så därför brukar jag blänga lite extra, så modig är jag, på de som parkerar på dessa platserna och inte ska stå där.

Idag tog jag platsen bredvid en sådan parkering och när jag går ur min bil så kommer en liten tant och ställer sin lilla röda bil. När jag såg den lilla tanten, bakom en ratt som såg gigantisk ut, så kunde jag inte blänga på henne. Det kändes som om hon behövde den parkeringen, som ändå ligger hyfsat nära ingången, så jag sparade min arga-blick till någon som förtjänade det.

När jag en stund senare kom ut igen stod den lilla tanten och packade in en liten påse, som hon mödosamt lyfte från sin lilla vagn, i den lilla röda bilen. Och då kom den där sidan fram i mig. Den där sidan som vi vårdpersonal, före detta för min del nu, har. Hjälpsamma, vårdande eller vad man nu vill kalla den.

Så jag gick fram till tanten och frågade henne om jag skulle köra tillbaka hennes kundvagn som skulle vara i det gula garaget bredvid ingången. Hon sken upp som en sol och frågade först om hon skulle följa med. Nej det behövde hon inte och jag pinnade iväg på unga, rappa (nästan vältränade) ben och parkerade hennes vagn i rätt garage.

Ni vet att på vår Maxi-affär i Metropolen har vagnarna olika färger och storlekar och de passar bara i rätt garage som är märkt med samma färg. Lite sådär smånördigt men så är det i alla fall.

När jag kom tillbaka, från det gula garaget, stod hon och väntade på mig vid sin bil. Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig för att jag hade hjälpt henne med vagnen. Hennes tacksamhet värmde hela mig med tanke på att för mig var det en piss i Vättern att gå och ställa vagnen men för henne var det ett jobbigt moment. En liten väg som skulle vandras på gamla trötta ben som precis orkat med en runda på affären.

Vi stod och pratade en stund och hennes tacksamhet fortsatte. Hon berättade dessutom att det var sista gången hon körde själv eftersom bilen nu skulle lämnas in för sin sista vila. Hon hade fått färdtjänst. Hon var väldigt nöjd över detta då hon ändå var 90 år och hon tyckte att det var dags. Hon hade ju andra att tänka på också. 

Till slut satt jag mig i min bil igen och det sista jag hörde innan jag stängde dörren var hennes: Tack snälla du ännu en gång.

Jag är varm i hela kroppen över att jag troligtvis har gjort hennes dag lite bättre. Jag mår bra att veta att jag har hjälpt henne. 

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut idag så är det en bristvara på alla plan. Kallt, rått och sköt dig själv-mentaliteten är tyvärr det man stöter på. Men vi ska kanske alla ta och fundera på hur lite som faktiskt behövs för att glädja en annan människa. Man glädjer någon annan samtidigt som man stärker sig själv. Jag skulle vilja kalla det en win-win-situation.

Fram för mer medmänsklighet i samhället.

“tänkte direkt på dig :)”

Fick ett meddelande på min vägg på facebook där en länk var delad. Jag läste följande:

“tänkte direkt på dig :)”

Under stod följande citat:

”He Who conquers others is strong; He who conquers himself is mighty” – Lao Tzu

Jag läste den några gången innan jag insåg vilken otroligt fin komplimang jag precis fått. Jag har tänkt på den under dagen och ju mer jag tänker på den ju stoltare blir jag över att ha fått den. Och jag kommer inte analysera detta mer utan bara säga tack underbara du för dessa få ord som betyder så stora saker.

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

Spökar det?

Ibland händer det att man får rysningar från nacken enda ner till fötterna.

Ett litet samtal som Lilly startade i bilen:

L: Vi har en ny kompis på skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon heter. Men Emma brukar jag leka med.

J: Är Emma också en ny kompis på skolan?

L: Nej Emma är min låtsaskompis och hon är osynlig. Hon är ett spöke.

J: Jaså. Var är hon då?

L: Hon bor på mitt rum.

J: Jaså. Hur länge har hon gjort det?

L: Hon kom när jag var bebis. Och hon är alltid snäll.

Alltså det där samtalet, som var lite längre än detta, gav med rysningar. Hon pratade så naturligt om den här låtsaskompisen som var ett spöke, precis som om det inte skulle vara några konstigheter med det. Hon har nämnt låtsaskompisar innan men aldrig på detta viset.

En gång i tiden hade jag dragit hit någon som hade kunnat ta bort den där spöket eftersom jag stenhårt hade trott på att det varit så. Men med åren har jag mer och mer blivit en tvivlar, som i och för sig inte riktigt vet vilken sida jag tror på. Jag är kanske lite av en spökenas kappvändare, som tar den sidan som känns mest ok för tillfället.

Men detta kändes kusligt och mina nackhår stod i givakt hela vägen hem. Jag vill ju tror att det bara är en helt vanlig låtsaskompis med denna gången känner jag ett litet sting av tvivel på grund av sättet hon berättade på.

Men det är ju skönt att veta att hon är väldigt snäll i alla fall så jag inte behöver vara rädd för att Lilly ska sitta framför en brusande tv innan någon otäck sak drar in henne i en annan värld. Det är ju alltid en tröst.

Jag känner mig hög

Euforisk är bara lite av hur jag känner mig nu.

Jag känner mig hög på alla mina känslor och kan fortfarande inte riktigt ta in vad jag har gjort.

Kläderna jag fick av min vän i somras har nu blivit lite stora. Byxorna har blivit mer pösigare för varje dag och det var verkligen dags att införskaffa ett par ny. Jag har liksom dragit ut på det eftersom jag vill kunna ha dem lite också och det är minsann inte billigt med jeans. 499 svenska riksdaler för att vara exakt och det är dyrt kan jag tycka. Avslöjade jag nu att jag aldrig varit någon märkesfreak?

Jag visste att jag hade gått ner en storlek i jeansen men när jag provade två storlekar mindre och kunde ha dem spred sig en sådan sprittande glädje i min kropp.

Storlek 44 satt nu på min kropp. En storlek jag inte ens minns när jag kunde ha senast. När jag började i höstas hade jag jeans på mellan 52 och 54 och nu kom jag i en 44. Jag kan fortfarande inte smälta att det faktiskt är så.

När jag håller upp byxan och tittar på linningen ser de så små ut mot vad jag är van vid. Det är liksom byxor som inte ska passa mig för jag är inte så liten som linningen visar, inte i mina ögon. Det är en häftig känsla att veta, att bevis finns eftersom de faktiskt sitter på mig, att jag kan ha dessa.

Jag har varit konstant fån-leendes hela kvällen. Folk som sett mig har säkert skruvat på sig lite i obehag eftersom det bara är galningar som brukar springer runt och ler för sig själv. Jag är inte galen, bara euforiska.

Och inte nog med jeansen.

Jag testade min vigselring ikväll också. Och se på tusan, den gled ner på fingret utan större ansträngning. Det kändes konstigt att ha den på sig igen. Detta med tanke på att jag inte fått den på mig sedan någon gång mellan Molly och Lilly. Så det är mellan 6 och 9 år sedan jag kunde ha den. Jag minns faktiskt inte när jag tog av mig den. Jag tog av mig den igen. Jag kommer nog att få vänja mig vid den lite och lite igen nu när jag dessutom har ett arbete där jag får ha den på mig.

Det är mycket som händer nu. Små fjuttiga saker för många men otroligt stora milstolpar, som jag inte ens visste att jag hade förrän jag var där, för mig.

Euforin fortsätter.

Då flåsade jag som en födande elefant

Ibland bara slår det en. Hur saker kan förändras, denna gången till det mycket bättre.

För 10-11 månader sedan gick jag på mitt första gympapass här i Hålan. Den första gången var en ren pina. Varje muskel ifrågasatte om jag var en idiot som plågade dem på det viset och de skrek åt mig att sluta. Jag flåsade som en födande elefant och jag ville helst inte se mig själv i spegeln när jag blobbade fram.

Idag var jag på ett introduktionspass. Detta passet innebar Zumba, dans, afrodans och yoga. Detta passet varade i två timmar. I två timmar sprätte jag fram, troligtvis med ett fotarbete som skulle få en boxare att gråta, med viftande armar. Inte brydde jag mig om att där satt 100-tals mc-knuttar ute på serveringen och tittade på oss. Inte brydde jag mig speciellt mycket om att jag inte kunde alla stegen eller rörelserna.

Mitt motto för gympapass är att man ska ha roligt. Man får bjuda på sig själv och jag ler och fnissar gärna åt mig själv när stegen är helt andra än alla andras.

Men jag genomförde detta passet, svett från topp till tå ungefär, bara sådär normalt andfådd och inte sa mina muskler till mig att de ville sluta. Helt ärligt hade jag klarat att köra en stund till om det hade varit det. Och det mina vänner är en helt otrolig upplevelse. Känslan att jag har gjort detta passet är obeskrivligt och det är ännu mer underbart med tanke på hur “lätt” det gick. Det där är en boost för självkänslan som heter duga. Att minnas hur det där första passet kändes och jämföra det med idag. Det bevisar bara att jag faktiskt också kan. Jag kan och jag har gjort det bra än så länge. Fy tusan vad frugan hon är duktig.

Nu sitter jag väl mest och tycker det är synd att dessa passen inte finns i närheten av Hålan för den där afrodansen var helt underbar. Funderar på om det är värt att köra och om man hinner med det. Det tål att funderas på i alla fall.

Nu återstår det naturligtvis att se vad mina muskler tycker om detta imorgon. Det är mycket tänkbart att det kommer att bli så men det är det fasen värt.

In action

Ibland har jag funderat på hur jag egentligen ser ut när jag pustar, flåsar och stönar som värsta porrskådisen på gymmet. Idag vet jag.

Jag har alltid funderat på hur många lyckas ta en massa bilder, in action så att säga, när de är på gymmet. Nu vet jag precis hur det går till.

Det var liksom inte svårt att avslöja den skyldiga precis när hon dök upp mitt i bildserien på en svettig jag. Snacka om avslöjad.

Och kan hon så kan väl jag. Det var ett ypperligt skönt pass, trots att jag blivit lite smygfotat emellanåt. Men det bjuder jag på.

För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten

Sådär ja, nu ska en av telningarna göra denna familj musikalisk. Låta oss komma in i världen med noter och dagliga övningar.

Det blev trumpet och den hämtades idag. För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten, kanske inte Doggen förstås som först stod och tittade innan han skällandes pep iväg, och både jag och Molly kunde få bra ljus i den.

Det kan kanske bli lite spännande om vi tycker det är lika roligt om några veckor. När vi ska försöka förklara svarta punkter med svans på olika linjer. Då kan det mycket väl bli lite problematiskt för oss alla.

De där svarta punkterna med svans på olika linjer har jag kunnat innan. Kanske inte alla men tillräckligt för att klara av att spela:

“Spanien är ett land där man dansar tango”

på blockflöjt. Jag vet inte om det räknas riktigt faktiskt. Men det var mycket avancerat för en 9 årig blockflöjtist. Troligtvis hade det varit lika avancerat för en 37 årig före detta blockflöjtist idag. Kan kanske bero på att den där blockflöjtskarriären varade ungefär en och en halv termin för sedan var man tvungen att lära sig:

“Fjärilvingar syns på Haga”

och då blev det riktigt ordentligt avancerat. Man var tvungen att flytta fingrarna till många olika hål på den där flöjten. Det lät liksom inget bra alls. Verkligen inte bra. Det lät lite sådär som när det kommer en ton ur något och man funderar på om det är en helt ny sorts ton. En sådan som skär i öronen och får alla andra blockflöjtister att blänga lite lojt på en.

Sådana toner var denna blockflöjtisten ganska bra på att ta. Fasen, hade jag fortsatt hade jag kanske kunnat ordna en helt ny musikchanger.

Så jag hoppas dottra min har bättre läsa-noter-och-framföra-dem-på-ett-lyssnarvänligt-säkert-sätt än vad mor hennes hade. Fast det ska nog mycket till att inte klara det faktiskt.

Jag får helt enkelt hålla mig till den delen där noterna blir musik och där man kan ta till ord istället. Att släppa lös min ljuva stämma, det är grejer det. I alla fall det gånger där jag lyckas få texten rätt. För det händer allt för ofta att de där texterna som de kända artisterna sjunger faktiskt är fel. Det hävdar jag i alla fall. Kära maken han mest ler åt mig och hävdar något helt annat.

Men det är bara att inse. Man kan inte vara bra på allt man gör och att läsa noter kan jag nog klara mig utan även om jag hade tyckt att det hade varit roligt att kunna spela gitarr. Där är det i alla fall inget blåsande, oh förlåt i blockflöjt “tuffar” man med munnen, som gäller.

Detta kan bli lite intressant att se hur det artar sig för henne. Kanske för Doggen också.

Jag har gått ner en hel Lilly

I fredags stämplade jag in på –25,1 kg. Jag kan bara säga att jag är så otroligt stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag har kommit mer än halvvägs nu och det känns toppen.

Jag började fundera på hur mycket 25 kg verkligen är så jag ställde Lilly på vågen. Den visade 25,2 kg. Jag lyfte upp henne och höll henne en stund i famnen. Det var lite tungt.

Det gick jag och bar på dagligen innan. Jag har alltså gått ner en hel Lilly och det är så jäkla häftigt att ha något att jämföra med.

Nu är det bara att fortsätta jobb på så kommer jag om ett tag komma till Molly också.

Jag kämpar på och ni stöttar och hejar på mig så kommer målet bara närmare och närmare. För jag är jäkligt duktig.

Hur är det möjligt liksom?

Helt ärligt så fattar jag inte varför jag inte kan få saker att fungera precis som de ska.

Jodå,  här är det datorsnack igen. När datorn igår valde att lägga ner Internet, helt själv, höll jag på att riva mitt hår. Det tog enda till idag innan kära maken lyckades hitta det igen.

Lycka, i alla fall en halv timme, innan hela min biblioteketsfil valde att liksom stänga mig ute och göra alla filer helt oanvändbara. Den där falsettrösten jag hade häromdagen övergick nu i något tonläge som troligtvis bara Doggen kunde höra.

Jag fattar inte varför det alltid ska strula för mig. Jag överdriver verkligen inte.

Jag och kära maken beställer telefoner samtidigt. Vilkens telefon krånglar och stänger av sig själv med jämna mellanrum? Jag vifta med handen men inte glatt. Vilkens telefon som ska säkerhetskopieras för att kunna återställas för att kunna skickas in mottar inte kära makens eller min gamla dator för den delan. Jag viftar med handen men inte glatt. Så vems telefon kan inte skickas in förrän detta är löst. Jag viftar med handen men inte glatt.

Vi kan göra exakt samma sak på grejer men det funkar inte när jag gör det. Jag behöver kanske hitta en stor jäkla magnet för att avmagnetiseras eftersom jag verkar ha något i mig som gör att grejer slutar fungera. Jag blir så sur över detta jäkla fenomenet.

Hur är det möjligt liksom?

Känn min bitterfittighet

Låt mig bara utbrista ett jäkla surkärring läte. Gahhh.

Totalt jäkla hopplöst med ny dator. Speciellt när man, läs jag, har ett tålamod som räcker knappt en armslängd.

Mailen har som vanligt strömmat in men när det kommer bifogade filer så är det tydligen skräppost och blockeras då. De finns där i cyberrymden men det är inte tillgängliga för mig.

Detta ska jag klara själv tänkte jag. En stund i alla fall. Hjälprutan talade om vad jag skulle göra och jag skulle gladeligen gjort det on knappfan funnits. Efter några minuters frustration insåg kära maken att han behövde rycka in.

Efter några svordomar även från honom, fast i lugn ton och inte i falsett som frugan, hittade han rätt och problemet var löst.

Men se då har jag inget program som kan öppna och läsa de där bifogade filerna. Men herregud ska inte vanliga skriva- och räknaprogram finnas med.

Har jag sagt att jag inte tycker om nya tekniska, eller gamla tekniska, saker. Jag kan ha nämnt det någon gång sådär i förbifarten kanske.

Så på ren skånska så är det ett jäkla mög. Känn min bitterfittighet.

Imorgon är en annan dag.

Vi är nu i den otäcka fasen

Jag och kära maken har ju varit partners i crime ett bra tag. Ska man vara petig så är det strax över 22 år och för att vara riktigt jäkla petig så är det 8093 dagar. Med tanke på att jag då har levt i 13 580 dagar så har han hängt med länge och jag har vårdat honom ömt.

Vi är nu i den otäcka fasen, som vi nog varit i över tio år, där vi faktiskt vet vad den andre ska säga utan att säga det.

Vi kan sitta i ett samtal, och främst är det nog jag som har denna förmågan, när han kanske stannar upp och börja fundera på något varav jag kan tala om för honom vad han ska säga näst. Vi kan sitta och han kan börja med:

-Jo jag har funderat på detta. Ja vad heter det nu?

Och jag kan då 9 av 10 gånger tala om detta för honom bara genom att han har börjat prata. Ibland är det lite självklara saker men många gånger är det om saker som vi inte nämnt på väldigt länge eller inte alls och ändå vet jag vad han kommer att säga.

Vi har också en förmåga att börja prata om samma sak samtidigt också, även om det inte varit uppe på länge det heller. Vi känner varandra utan- och innantill skulle man kunna säga. Men lite otäckt kan jag ändå tycka att det är ibland.

Är det det som kallas själsfrände?