Nya tag, heja mig

Ursäkterna har varit lite många den senaste veckan.

En stundande förkylning, som inte blev så mycket av mer än lite halsont och lite tunga bihålor samt en bortopererad knuta har ställt till det lite. För av någon anledning så verkar jag ha tyckt att kan jag inte träna så behöver jag inte vara så noga med maten heller. Ganska korkat kan man tycka (och givetvis är det det också men det pratar vi tyst om liksom).

Men nu räcker det i alla fall. Idag är ShapeUp-appen avdammad och i bruk igen. Vilan är nu slut och nu satsar vi för resterande kilo. Fast jag ska erkänna att även om jag varit mindre duktig så har faktiskt vågen visat neråt. Men även om den pekat neråt så känns det ändå inte helt okej. Jag vill liksom gå neråt med lite hälsosam  rörelse också. Men nu är det bara att köra på som innan.

Fast en ursäkt till kommer det bli. Tandläkaren i morgon kommer sätta käppar i hjulet. Blir faktiskt lite svårt att träna efter en liten Stesolid dock. Och när jag ändå är lite småslapp och småhög på den så ska jag passa på att ta stygnen i huvudet också. Kan ju vara dumt att inte slå två flugor så att säga.

Men sedan finns ingen ursäkt. Nu tar jag nästa ryck. Jag har ju inte ens 20 kilo kvar så hur svårt ska det vara.

Nya tag, heja mig.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Vi har haft strålande sol från en nästan klarblå himmel idag och det har varit underbart. Så efter att ha spenderat några timmar på Röda Korset till förmån till Världens Barn tog jag tjejerna och kameran och gick ner till slingan. Det blev dock inte lång rund för tjejerna tjurade ihop totalt och mitt tålamod var inte på topp. Så mina planer på att fota dem i ett färgsprakande landskap sprack totalt. Men några härliga höstbilder blev det i alla fall så det passar ju ypperligt att visa hur det ser ut hos mig i Norra Skåne.

Fler höstliga triss hittar du HÄR

En moders bekännelse

Jag vill ha en morgonklocka sa den blivande 6-åringen till sin mor.

Modern tyckte det var ett bra önskemål från en blivande 6-åring så hon traskade iväg och köpte en. En rosa liten sak som slogs in i ett paket.

Klockan mottogs med glädje. Stoltheten i den lilla telningens ansikte när hon med sitt rufsiga blonda hår själv kom upp en morgon efter att klockan ringt gick inte att ta fel på. Modern kände att hon gjort ett köp.

Så kom helgen då. Modern var noga med att kolla att klockan var avstängd och det var den. Det var den tydligen inte sedan när hon vaknade till av dess pipande, 6.28. Modern vände sig om och slöt ögonen igen. John Blund hann inte ens besöka henne igen innan den lilla telningen med det blonda rufsiga håret kröp ner vid sidan om henne.

Modern fösökte somna om med den lilla telningen klistrad mot ryggen. Känslan av att ha en gigantisk värmekudde på hela ryggen gjorde det till en omöjlighet.

Så nu ligger modern på soffan i ett svalt storarum med en tunn filt om sig och lyssnar på den lilla telningens lätta andetag där hon ligger i en varm säng med ett fluffigt täcke över sig.

Det kan hända att modern funderar på hur en morgonklocka kan gå sönder.

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling vad gäller mig själv och sjukvård. Jag har inte problem att ge subkutana injektioner eller ta venprover på andra men när jag är patient är jag inte lika kaxig längre. Jag är inte kaxig alls.

Klockan sju i morse var jag vid god mod. Jag visste vad jag skulle göra senare på förmiddagen och små lätta fjärilar hade landat i magen men jag var lugn och kände att detta kommer att gå galant.

Klockan halv elva satt jag i väntrummet på vårdcentralen. Fjärilarna hade vaknat till liv och det hade förökat sig kraftigt under de timmar som gått, hur nu det hade gått till under så kort tid liksom. Kinderna hettade och jag ville bara att de skulle ropa in mig så jag fick det överstökat. Det dröjde innan de sa mitt namn.

Jag följde efter min läkare och när jag klev in i rummet med den stora lampan i taket hade fjärilarna övergått till att bli jumbojet. Hade det inte varit snabba att stänga dörren bakom mig hade jag mycket väl vänt och tyckt att jag hade det bra som jag hade.

Jag måste ha utstrålat oro, ängslan, ångest och rädsla för både läkaren och sköterska tittade lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Nja, jag är lite orolig pep jag. Läkaren frågade om det var något speciellt jag var oroligt över. Nja, pep jag vidare, det är nog hela situationen. Vi ta det lugnt försäkrade min läkare mig om och jag la mig på britsen.

Min läkare blev frisör för en stund, oj vad min egen frisör kommer att slita sitt hår över hur hon ska lyckas göra något bra med min frisyr de närmaste sex månaderna eller så. Hon tvättade den nyfriserade, kala huden och la en duk över mig. Jag slöt ögonen och med ens föll en ensam liten tår ner på min kind. Mina händer hade jag hårt knäppta på min mage och jag försökte andas med lugna andetag. Kände efter så att jag verkligen andades.

Bedövningen började verka med en gång och när läkaren talade om att hon bara skulle nypa mig lite för att se att det var som det skulle låg jag och väntade på att hon skulle nypa. Hon nöp och det var som det skulle.

Hon skar och jag kände hur jag blev blöt ner på bakhuvudet. Hon pratade hela tiden med mig om allt möjligt och jag erkände väl då att jag tror att min egen oro kan bero på att jag inte alls har kontroll på vad som händer. Hon förstod.

Jag kände att mitt mod började återvända när vi hade kommit så långt. Får jag se min knöl när den är borta frågade jag henne. Självklar sa hon och frågade om jag var redo. Och där var den, min knöl. Det är bra att se saker som man tar bort från sin kropp har jag fått för mig. I alla fall om det är jag eftersom jag troligtvis bara hade gått och funderat på hur det sett ut annars. Hon tog till och med upp sin telefon och fotade mitt tråcklade huvud för att visa hur det såg ut. Det såg hårlöst ut.

När jag satt mig upp på britsen så släppte all min oro och med ens började jag darra. Händerna var som asplöv och jag fick sitta en stund för att lugna ner dem. När jag sedan gick genom korridoren och ut mot väntrummet var det en massa sjukvårdpersonal som bara log mot mig. Jag förstår inte.

Bak i nacken hade jag nu en stor kaka, nästan hård som cement, av koagulerat blod som klibbat ihop med håret. Kära maken hjälpte mig att tvätta bort det värsta så för tillfället har jag ett rent hår i nacken och ett inte så rent hår på hjässan. Jag har lite ont just nu men det går säkert om snart. Knölen är ju borta. En helt ofarlig knöl om någon funderar på det.

Så jag erkänner. Jag är en jäkla kyckling när det gäller mig själv. Stesoliden som ligger här till nästa veckas tandläkarbesök hade gjort sig bra även idag.

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

Våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad

Ibland är det så att man inte ska underskatta de små sakerna.

Efter att ha lämnat av Lilly på kalas på något stort lekland med en kepsprydd tvättbjörn så bestämde sig jag och kära maken för att ta en promenad under de 2,5 timmarna hon var i säkert förvar.

Så våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad. Vi strosade omkring och diskuterade viktiga saker. Vi njöt av höstsolen som värmde våra kinder. Vi höll varandra i handen och för en stund kändes det som om vi var iväg på en weekend. Att bara få vara vi två en stund utan att funderat på något annat.

Det är inte ofta man tänker på hur lite tid man kan behöva till partid för att ladda batterierna. Efter dessa timmar känner vi oss nästan som nya människor. Vi mår bra enda in i själen och tycker att vi har haft helt underbara timmar tillsammans.

Så en stund som man kan släppa alla måste är vad man behöver ibland. Och det behöver tydligen inte alltid vara att man kommer iväg en weekend, även om det aldrig är fel det heller, utan bara en stund själva.

Att det sedan var i princip folktomt gjorde det ännu bättre. Bara lugn och ro. Underbart.

Spam

Det komiska när man får första skräppost till sin Telia-mail och det visar sig att det kommer från, håll i er nu, Telia.

Det är humor det. Eller?

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant

Jag är en förnuftig människa. Sådan där som undviker förkylningar genom att undvika att pussa på barnen när de stoltserar med elvor under näsan. Inte mer närhet än vad som verkligen behövs under denna tiden. Med en lätt puss på pannan säger jag godnatt till dem under förkylningstider och har på så vis klarat mig helt ok i år. Jag tänker helt enkelt klart och förnuftigt, sådär som en vuxen ansvarig person ska göra. För vem vill ha en förkyld, nerbäddad, självömkande moder i hemmet? För det är precis vad som händer när en mamma som denna blir riktigt förkyld. Det brukar ta ordentligt på mig vilket innebär minst två dagar nerbäddad i sängen men en lätt dimmig blick. Så jag är förnuftig människa. 

Så vad händer då? Jo kära maken går och blir förkyld. Och med ens är jag tydligen inte alls lika förnuftig längre. På något vis är det så att förnuftet helt är bortblåst. Lite ont i halsen och en näsa som känns som om den vill börja läcka. Lite muskler som känns ömma, och det beror inte på träning. Lite sådär som i väntans tider när man vet att det ska hända saker men man är lite osäker på riktigt när det ska komma. 

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant skulle man kunna säga. Eller så skyller man helt enkelt på den kära maken som är för läcker att hålla händerna ifrån. Kommer det vara värt det? Alltid. Men fråga mig om jag har samma uppfattning om två dagar.  

Fototriss ~Siffror~

Mjölk är livet sägs det ju. Jag håller dock inte med men jag måste ha lite i kaffet i alla fall. Men herregud vad där är siffror på ett enda paket. Så många att jag till och med fick välja vilka jag skulle ha med. Så siffror finns verkligen överallt runt oss.

Fler trissar hittar du HÄR

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans.

Nu verkar det som om min kunskap sakta sipprar ut och lägger sig som en knöl på mitt huvud. Och denna knöl är nu ganska stor och så fylld med kunskap att den helt enkelt är väldigt obehaglig att ha då den spänner och trycker och har sig.

Så jag tog min kunskapsknöl och gick till doktorn. Och doktorn talade då om att det där var inte alls vad jag väntade mig. Jag och min kunskapsknöl kände oss nästan lite kränkta en liten stund.

Knölen ska opereras bort. Doktorn ska sätta några sprutor runt den och göra ett snitt för att lyfta ut den lilla knölen. Sedan ska hon lappa ihop mig med några stygn. Hon var duktig på att sy sa hon. Jag hoppas hon inte menar broderi nu bara för min knöl sitter på det delikata stället precis 2 centimeter ovanför hårfästet. Jag känner inte för att ha en broderad katt där.

Men jag känner tillit till henne. Hon låter ju mig veta att jag kommer att ha kvar all, jag menar verkligen all, kunskap jag har.

Jag längtar nästan till dagen D då knölen ska bort för den är verkligen inte skön nu. Det blir kanske så när man väntar några år. Jag skulle nästan kunna tro att jag är en karl i min omgivning.

Jag funderar på om jag vill se den. Vill man den? Antagligen vill jag det. Jag är ju lite sådan. Lite fascinerad av sår och sådant kraft. Kanske inte så konstigt när jag jobbat som uska så länge. Jag minns en gång för länge sedan när min far opererade en knöl, är vi knölfamiljen eller, i knävecket och det läkte inte som det skulle så de fick ta bort stygnen igen och låta det läkt öppet. Så där satt jag och tryckte in tampong efter tampong i det stora hålet och tycket det var hur spännande som helst. Ni anar inte hur mycket som får plats i en sårhåla. Det får plats skitmycket grejer som man kan sitta flera minuter för att dra ut. Det tar liksom aldrig slut. Så troligtvis kommer jag att vilja de den där knölen som jag har på mitt huvud,

Så nu hoppas jag att ni ätit kvällsmat innan ni läste detta eftersom det blev lite mer än en saga om en kunskapsknöl.

Jag kommer nog igen

Jag vill skriva. Jag vill vara fyndig. Jag kan till och med tänka mig att klaga lite.

Men jag hinner inte. Allt går just nu i 110 känns det som och jag är så trött så jag knappt vet var jag ska bli av. Jag jobbar hela dagarna och för tillfället är det en massa möten och annat på kvällarna. Det känns som om jag bara är hemma någon timme om dagen. Orkar jag sätta mig en stund vid datorn så blir det bara en massa slösurfande.

Så det kliar i fingrarna att få skriva men huvudet vill inte. Jag kommer nog igen. Jag kommer nog att hämta mig.

Klockan är nu 9 och jag ska chocka kroppen genom att inta horisontellt läge redan. För det är väl det som är problemet många gånger. Jag kommer inte i säng om kvällarna eftersom jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem även om det bara innebär soffhäng med kära maken och någon bra serie på tv:n

Jag ska chocka kroppen. Jag kommer se ut som ett troll i håret imorgon eftersom det fortfarande är blött efter duschen men just nu känns det som om det är något jag får bjuda på. Imorgon har jag troligtvis inte samma åsikt.

Jag ska sluta mina ögon och titta på bilder och försvinna bort till landet där John Blund är kung. Sa jag att jag ska chocka kroppen?

Visa att det inte är acceptabelt att bara roffa åt sig

Skattesänkningar i oändlighet. Skattesänkningar som ger de som har mer och mer och de utsatt mindre och mindre. Det är verkligen inte ok att vara så egoistiska.

"Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning". Jan Ericsson (M)

Ett uttalande som man inte bara kan låta bli. Så ska vi hjälpas åt att fylla Jans mailbox?

jan.ericson@riksdagen.se

Han har fått ett av mig.

“Hej Jan

Jag tackar gärna nej till en skattesänkning som skulle ge mig några hundralappar mer i månaden. 

Dessa avstår jag gladeligen för att de som verkligen behöver det och de som hamnar längre och längre ner i samhället behöver dessa mer än mig. Jag menar då de utsatta som tex sjukskrivna, arbetslösa och andra personer som nu ligger under skyddsnätet istället för i det. Det där skyddsnätet som ska finnas för dem men som nu är helt söndertrasat.

Så jag tackar nej till en skattesänkning för jag klarar mig men det är det många andra som inte gör och jag har inte hjärta att vara av den giriga sorten.

Mvh
Jeanette”

Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen

Låt mig säga några ord om massagen jag var på idag.

Massage kan ena stunden få en att spinna som en nypåsatt katt, när man liksom nästan kommer till gränsen att börja kråma sig för att få mer. Lika snabbt som det där kråmandet är på väg att börja så rör massagen på händerna en liten, liten bit och plötsligt övergår den där njutningsfulla massagen till något där man skulle ha lust att armbåga honom på pungen. Den där smärtan när han träffar ett muskelnystan som sitter som en klase runt skulderbladen får det nästan att vända sig i magen. Kråmandet övergår nästan i ett kråmande som påminner lite om att slingra sig undan. De små ljusen av vällust övergår till små ljus av något kvidande slag som är lite svårt att förklara.

Jag har väldigt många muskelnysta. Väldigt många. Vilket innebär att det där ytterligheterna som massage ger upplevdes många gånger. Väldigt många gånger.  

Det där är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen.

Nu har han dessutom tejpat mig på ryggen för att hjälpa till med något. Vad vet jag inte riktigt med det skulle vara bra och det är riktigt skönt för det finns bra saker i det där tejpen. Grejer som utsöndras och värmer emellanåt och håller ihop. Det ska sitta några dagar eftersom det finns medel i fyra till fem dagar.

Ska bli intressant att se hur öm jag är imorgon med tanke på att jag var öm förra gången och då körde han inte så djupt (kära maken tyckte inte om att andra män kör djupt på mig). Han knådade rejält.

Det sjuka är att jag längtar redan till nästa gång. Men viss smärta tillhör väl njutning. Eller?

Fototriss – Negativt utrymme -

Det är riktigt längesedan jag var med i en Fototriss. Jag har verken haft tid, ork eller lust och mitt fotograferande har tyvärr varit ytters sporadiskt den senaste tiden.

Dagens Fototriss lockade mig lite och jag gjorde ett försök med den i alla fall och improviserade med vad jag hade hemma. Och resultatet blev följande. Behöver jag säga att jag hade ett litet sötsug?

Fler trissar hittar du HÄR

Undra om det är därför man får taxöron?

Jag försöker läka en sträckt bröstmuskel, idrottsskadad som jag råkade bli av taekwonodon i söndags.

I en liten armhävning brände det till i min vänstra bröstmuskel och sedan gjorde det riktigt ont. Jag måste ha sett roligt ut när jag sedan sprang och jabbade enbart med min högra arm.

Jag har därför bara spenderat min tid på gymmet på löpbandet samt kört lite core. Jag har tagit dubbla pass, 2x30 minuter, på de förinställda passen. Jag måste säga att det har känts väldigt konstigt att vara på gymmet men inte kunna träna. Men det får duga i alla fall för jag tänker faktiskt var en klok kvinna nu och låta min stackars bröstmuskel läka helt innan jag utsätter den för påfrestning igen. Så om det innebär två veckor men enbart löpband så får jag ta det.

Det innebär också att jag kommer att skippa taekwondon om det inte är ok till söndag. Det smärtar mig att säga det men det kommer smärta mig mer om jag drar upp den där bröstmuskeln igen.

Ibland förundras man hur klok man blivit med åren. Så nu håller vi alla tummarna att det kommer att läka fort även om jag tvivlar eftersom jag fortfarande är ganska öm.

Undra om det är därför man får taxöron? En sträckt bröstmuskel, say no more liksom.

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut så är det en bristvara

Ibland slår det en hur lite som kan behövas för att göra en annan människa glad. Men ibland behöver vi nog alla stanna upp lite och se alla andra.

Jag var och handlade efter jobbet. På den stora parkeringen finns det fyra platser märkta för familjeparkering och det är till för just de som råkar ha sina telningar med sig. Inte till dem som har bilstolar i bilen men inga avkommor med sig utan till det som måste genomlida kommande timme med konstant ifrågasättande barn. Så därför brukar jag blänga lite extra, så modig är jag, på de som parkerar på dessa platserna och inte ska stå där.

Idag tog jag platsen bredvid en sådan parkering och när jag går ur min bil så kommer en liten tant och ställer sin lilla röda bil. När jag såg den lilla tanten, bakom en ratt som såg gigantisk ut, så kunde jag inte blänga på henne. Det kändes som om hon behövde den parkeringen, som ändå ligger hyfsat nära ingången, så jag sparade min arga-blick till någon som förtjänade det.

När jag en stund senare kom ut igen stod den lilla tanten och packade in en liten påse, som hon mödosamt lyfte från sin lilla vagn, i den lilla röda bilen. Och då kom den där sidan fram i mig. Den där sidan som vi vårdpersonal, före detta för min del nu, har. Hjälpsamma, vårdande eller vad man nu vill kalla den.

Så jag gick fram till tanten och frågade henne om jag skulle köra tillbaka hennes kundvagn som skulle vara i det gula garaget bredvid ingången. Hon sken upp som en sol och frågade först om hon skulle följa med. Nej det behövde hon inte och jag pinnade iväg på unga, rappa (nästan vältränade) ben och parkerade hennes vagn i rätt garage.

Ni vet att på vår Maxi-affär i Metropolen har vagnarna olika färger och storlekar och de passar bara i rätt garage som är märkt med samma färg. Lite sådär smånördigt men så är det i alla fall.

När jag kom tillbaka, från det gula garaget, stod hon och väntade på mig vid sin bil. Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig för att jag hade hjälpt henne med vagnen. Hennes tacksamhet värmde hela mig med tanke på att för mig var det en piss i Vättern att gå och ställa vagnen men för henne var det ett jobbigt moment. En liten väg som skulle vandras på gamla trötta ben som precis orkat med en runda på affären.

Vi stod och pratade en stund och hennes tacksamhet fortsatte. Hon berättade dessutom att det var sista gången hon körde själv eftersom bilen nu skulle lämnas in för sin sista vila. Hon hade fått färdtjänst. Hon var väldigt nöjd över detta då hon ändå var 90 år och hon tyckte att det var dags. Hon hade ju andra att tänka på också. 

Till slut satt jag mig i min bil igen och det sista jag hörde innan jag stängde dörren var hennes: Tack snälla du ännu en gång.

Jag är varm i hela kroppen över att jag troligtvis har gjort hennes dag lite bättre. Jag mår bra att veta att jag har hjälpt henne. 

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut idag så är det en bristvara på alla plan. Kallt, rått och sköt dig själv-mentaliteten är tyvärr det man stöter på. Men vi ska kanske alla ta och fundera på hur lite som faktiskt behövs för att glädja en annan människa. Man glädjer någon annan samtidigt som man stärker sig själv. Jag skulle vilja kalla det en win-win-situation.

Fram för mer medmänsklighet i samhället.

“tänkte direkt på dig :)”

Fick ett meddelande på min vägg på facebook där en länk var delad. Jag läste följande:

“tänkte direkt på dig :)”

Under stod följande citat:

”He Who conquers others is strong; He who conquers himself is mighty” – Lao Tzu

Jag läste den några gången innan jag insåg vilken otroligt fin komplimang jag precis fått. Jag har tänkt på den under dagen och ju mer jag tänker på den ju stoltare blir jag över att ha fått den. Och jag kommer inte analysera detta mer utan bara säga tack underbara du för dessa få ord som betyder så stora saker.

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

Spökar det?

Ibland händer det att man får rysningar från nacken enda ner till fötterna.

Ett litet samtal som Lilly startade i bilen:

L: Vi har en ny kompis på skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon heter. Men Emma brukar jag leka med.

J: Är Emma också en ny kompis på skolan?

L: Nej Emma är min låtsaskompis och hon är osynlig. Hon är ett spöke.

J: Jaså. Var är hon då?

L: Hon bor på mitt rum.

J: Jaså. Hur länge har hon gjort det?

L: Hon kom när jag var bebis. Och hon är alltid snäll.

Alltså det där samtalet, som var lite längre än detta, gav med rysningar. Hon pratade så naturligt om den här låtsaskompisen som var ett spöke, precis som om det inte skulle vara några konstigheter med det. Hon har nämnt låtsaskompisar innan men aldrig på detta viset.

En gång i tiden hade jag dragit hit någon som hade kunnat ta bort den där spöket eftersom jag stenhårt hade trott på att det varit så. Men med åren har jag mer och mer blivit en tvivlar, som i och för sig inte riktigt vet vilken sida jag tror på. Jag är kanske lite av en spökenas kappvändare, som tar den sidan som känns mest ok för tillfället.

Men detta kändes kusligt och mina nackhår stod i givakt hela vägen hem. Jag vill ju tror att det bara är en helt vanlig låtsaskompis med denna gången känner jag ett litet sting av tvivel på grund av sättet hon berättade på.

Men det är ju skönt att veta att hon är väldigt snäll i alla fall så jag inte behöver vara rädd för att Lilly ska sitta framför en brusande tv innan någon otäck sak drar in henne i en annan värld. Det är ju alltid en tröst.