OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra

Vad katter gör på dagen, när deras tvåbenta vänner är vakna.

Då sussar de sött.

Vad katter gör på natten, när deras tvåbenta vänner sover.

Ja inte sussar han sött då inte.

Va, ser ni inte kattskrället? Kan kanske bero på att han rusar omkring som en galning. Han drar fram som om han hade senap i baken. Han klättrar på sofforna, han vässar klorna på soffan, han hittar någon liten sak under sofforna som han förstås bara måste daska rundor på. Länge. Han väsnas helt enkelt. Mycket och gärna.

Vad jag vet så ska inte huskatter vara nattdjur. Vad är det han har missuppfattat liksom. Jäkla Sten, var snäll och respektera dina tvåbenta vänners önskan om att få sova i lugn och ro.

OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra. Det råkar vara moderna så lite har hon med det att göra ändå kanske. Dålig uppfostran måste jag säga. Mycket dålig.

Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret

Då har man blivit utskälld också idag. Min skamsna blick slog jag ner.

“Tops är bara till för barns navlar, inte öron.”

Jo det visste jag ju men har liksom förträngt det, det är ju så skönt. Superskönt alltså. Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret. Är det skönast för fingret eller örat? I rest my case liksom.

Fast idag kan det hända att jag är av en annan uppfattning att stoppa saker i örat. Jag är helt oskyldig till det men det är inte min läkare, öronläkaren. Han började snällt med att stoppa en stor svart tratt i mig. I tratten riktade han en kamera så på alla bildskärmar i rummet dök mitt innanmäte upp. Kan upplysa om att det är hårlöst där i alla fall så ännu är jag ung. Sedan kör han i en smal liten sak som suger. Att ha en sugande sak precis vid trumhinnan är ingen wow-upplevelse kan jag tala om. Hade jag inte haft tinnitus innan hade jag troligtvis fått det då. Herregud, ett sugandes jetplan.

Jag svor lite för ont som fasen gjorde det. Det kan hända att jag svor en hel liten ramsa. Men artig som jag är så bad jag naturligtvis om ursäkt. "Det gör inget så länge du sitter stil så". Äh, det gjorde jag men mest kanske för att det stod en sköterska och höll mitt huvud i ett järngrepp.

Han fortsatte sedan att vrida, vända, snurra och allt möjligt innan domen föll.

Det positiva är att jag har friska, hörande öron. Det negativa är att orsaken till yrseln inte är hittad. Han, örondoktorn, hade dock en teori om att även den kan bero på spänningar i nacken. Lite samma som tinnitusen, att den blir värre när jag är spänd i nacken. Men något säkert svar har jag inte fått. Så nästa steg blir väl att få till en CT-skalle så jag kan se om där finns något där. Jag hoppas ju att där är något men att det bara är sådana bra att ha saker som ska vara där naturligtvis.

Jag har dessutom lyckats komma upp i frikort på 6 månader. Det säger lite om alla konstigheter jag varit med om nu. Senast jag kommit upp i frikort var när vi höll på med IVF-behandlingarna och det är ju ett tag sedan.

Nåja, nu ska vi bara se om denna gamla, utan-hår-i-öronen, hund har lärt sig något om tops. Jag hoppas det men kanske får ta det säkra före det osäkra. Papperskorgen nästa.    

 

Nattligt besök

Tandfeén är en liten varelse som kommer om natten. Hon kommer för att ta tillvara på en liten tappad tand och för att förvara den på ett säkert ställe. Varför är det väl ingen som egentligen vet och som med andra myter, som Tomten och rena papper från besiktningen, är det saker som kan spekuleras i.

Jag har nu belägg för att Tandfeén är en mycket god fe som kan se förbi vissa saker. Antingen det eller så kan hon helt enkelt inte läsa.

En handskriven lapp, A4-storlek, låg fint vid glaset med vattnet där den lilla tanden huserade i botten. Antagligen sved det lite när den stora telningens plånbok blev tom efter att hon äntligen samlat ihop till sin nya surfplatta. Försöka går ju.

Vi vuxna vet varför Tandfeén har guldpengar att ge för tanden. Sedlar klarar ju inte vatten. Det hade kunnat bli dyrt för den stackars Tandfeén annars.

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan. 

Shit, vem vet vilka myter som är sanna nu liksom.

Så hände det då. Det som aldrig tidigare har hänt. Det som jag har avfärdat som en myt likt tomten och påskharen.

Men där i min hand höll jag beviset på att myten var verklighet.

I min hand höll jag ett papper. På pappret stod det ingenting. I vanlig fall kan man tycka att ett papper som det inte står något på är ett ganska tråkigt papper men så var inte fallet idag.

Ett blankt papper från besiktningen. Inga fel, inga bra att veta om kommande fel. Ingenting. Är du säker frågade jag. Jag funderade på att fråga honom, den där besikningssnubben, om han inte hade en äkta OK-stämpel men lät bli.

Så med ett litet försiktigt sms till kära maken där jag fick linda in det lite snyggt. Jag ville ju inte chocka honom totalt, han börjar ju komma upp lite i åren vet ni. Kära make, jag talar sanning. I kid you not liksom. Ett blankt jäkla papper från besiktningen. Myten är spräckt.

Shit, kanske dags att börja bli snäll nu då. Det är ju bara 8 månader, eller något liknande, till jul. Vem vet vilka myter som är sanna nu liksom.

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem som ska få tillgång till våra kroppar

Idag kan vi kvinnor rösta, göra karriär, dela på föräldraledigheten, gå på krogen och så vidare.

Året är 2014 och alla de där sakerna kan man tycka är självklara. Saker som vi har kämpat för. Men vi får fortfarande skylla oss själva om en man våldtar oss.

Det är fan skrämmande ett en mansgris kan komma med ett sådant påstående. För enligt en chef på Tallink Silja, de som gör partykryssningar över Östersjön, så är det helt kvinnans ansvar att inte bli våldtagen.

För enligt honom är det vårt ansvar, kvinnornas alltså, att inte inta för mycket alkohol eftersom vi då vet vad som kan hända.

Så en kvinna ska inte kunna dricka sig berusad eftersom hon då får skylla sig själv om hon blir våldtagen?

Jag som kvinna ska fasen kunna dricka mig redlös om jag så vill utan att vara rädd för att någon man ska utnyttja det. Idioter finns det alltid men att försvara dem är fasen helt förkastligt.

Som alltid i dessa diskussioner är vi bara objekt med härliga hål som vissa män som tänker med sina k*kar tror att de får använda hur de vill. Förstås har de inget eget ansvar, som vanligt. De är förstås offer som blivit snärjda av kvinnor för att kvinnorna tittat på dem, dansat med dem, klätt sig i urringat och helt enkelt känner att det är deras rätt, som vanligt.

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem vi vill ska få tillgång till våra kroppar. Det är inte allmän egendom bara för att jag är berusad, klär mig i urringat eller vad det nu än må vara.

Vi är inga köttstycken som vem som helst kan sätta tänderna i.

Så mansgrisar som försvara det är så jäkla fel på det. Se till att männen dricker mindre och tar ansvar för sina handlingar. Nej, det kan man ju inte säga eftersom vissa män som sagt är offer som inte kan tänka med den stora hjärnan. Och mansgrisen som säger såhär gör troligtvis det samma med den kvinnosynen.

Så visst är det självklart att vi kvinnor får skylla oss själva för att vi blir berusade. Det är klart att vi måste ta ansvar för det. Jävla bullshit… 

Låt mig säga några ord om grus, vatten och en vask

Sand är en finkornig massa som är underbar att sätta ner en naken fot i en varm sommardag. Att ta den i handen och se den försvinna mellan fingrarna, likt tidvatten som söker månens dragningskraft.

Grus är en lite grövre massa. Den finkorniga massan sand med lite små stenar i. Grus är bra att fylla saker med eller lägga som en botten på något man ska bygga. Grus är även en del av byggmaterialet cement som blir mycket hårt när det torkar.

Både sand och grus har i torrt tillstånd en helt ok konsistens. Det är de inte när det är blöta dock.

När vatten tillkommer bildas en tätare massa som kan bli väldigt kompakt. Och om det är så att den lilla telningen, naturligtvis efter att de kloka föräldrarna sagt annat hela helgen, tar in sin spann, som i botten inhyser den där grövre massan grus, och sköljer av den i vasken på toaletten kan det bli lite problem.

Vad händer då?

Jomen, halva vasken blir vattenfylld och vattnen bara står där. Det försvinner inte en millimeter. Varför? Läs ovan vad som händer med en torr grusmassa som blir blöt. Kompakt var ordet.

Vad händer då?

De kloka föräldrarna får lite tuppjuck. De sliter sitt hår och funderera på om de bara lever i en pantomim där deras munnar bara rör sig men inga ljud kommer ut. Fast det är klar, idag har de ju inte sagt till den lilla telningen att hon inte får skölja sin spann inne.

Vad händer då?

Den muttrande fadern få då tömma vaskaskåpet på mammans alla bra att ha attiraljer innan han kan skruva loss röret under vasken.

Vad händer då?

Ingenting.

Vad händer då?

Den nu ännu muttrandes fadern får nu hämta en skruvmejsel för att lyckas slå hål på den kompakta massan som ligger där i hålet. Han hugger en gång, han hugger två gånger.

Vad händer då?

Vattnet börjar sippra ut innan den kompakta massan släpper med en plopp och tömmer vasken på det brunfärgade vattnet.

Vad händer då?

Vi har nu en ren, nyrensad vask. Nu återstår det bara att se om den lilla telningen har gjort någon lärdom om detta.

Men varför är jag inte speciellt förvånad?

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under henne

Fattar ni hur känslosamma en 9-åring kan vara? Hur en liten sak kan få världen att totalt rämna? Jag menar verkligen totalt.

Idag nämnde vi bara sådär i förbifarten under middagen att vi ska på bröllop på midsommar. Detta fick ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under den 9-åriga telningen.

Tårarna flödade längst hennes kinder för var man på bröllop fick man ju ingen riktig midsommarmat och då kunde det inte vara midsommar. Hon skulle minsann inte följa med för hon skulle fira midsommar.

Det spelade liksom ingen roll att vi tyckte att vi kunde äta midsommarmat dagen innan för det var inte samma sak. Och dessutom fyller mamman år då så då kan man än mindre äta midsommarmat även om mamman också älskar denna mat och hade kunnat äta den hela sommaren.

Helt otröstlig var hon över att det inte skulle bli någon midsommar. Men till slut lugnade hon ner sig. Det verkar vara en jobbig period just nu med känslor som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Då är det bra att hon har en sådan klok mor som hon har. Lilla tonåren nummer tre i ordning. Hujedane mig när den riktiga kommer om si sådär två-tre omgång.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde ge dig en friktionsfri framfart.

Asagod helt enkelt

Hej och välkomna till Nettan smakar mera.

Magnum Marc de champagne, en jubileumsglass med champagnesås och ett överdrag med dubbla chokladlager varav det yttersta är silvrigt.

Nu är det så att jag är ingen champagneexpert på något vis, inte ens på lite vis. Men jag kan nog säga så mycket att champagne inte ska smaka romrussinglass. Och det gjorde denna. Så gillar man romrussinglass med en liten twist så kommer man tycka att denna är asagod. Och ja, jag gillar romrussinglass och tycker därför precis detta. Asagod helt enkelt.

Sedan måste jag säga att jag var lite skeptisk mot den silvriga ytan. Den smakade bara choklad så det var inte smaken men att stoppa det där silvriga, konstgjorda i munnen kändes inte helt ok. Det såg så konstgjort ut. Men med tanke på hela glassens smak, har jag sagt att den var asagod, så kan jag nog ha lite överseende med det.

Over and out.

Ord som är hur naturliga som helst men ändå börjar jag skruva lite på mig när jag hör dem

Nu är det ju så att vissa ord har jag lite svårt för. Ord som är hur naturliga som helst men ändå börjar jag skruva lite på mig när jag hör dem.

Efter ett återbesök hos tantpetaren idag med mackapärinsättning igen så visste jag att hon skulle börja fråga innan jag skulle bli uppbjuden i den där stolen.

Jag satt lite på spänn och väntade på att hon ställa fråga: Har du haft samlag de senaste dagarna så vi ska vara oroliga?

Samlag. Alltså jag känner mig som en liten skolflicka som blir påkommen med handen i kakburken när det ordet används. Jag tänker på en gammal fröken som med sin pekpinne talar om att samlag har man bara när man ska avla sin avkomma som sedan kan ta över gården med alla kossor. Jag tänker på ett par, frigida, som med släckta lampor försöker föröka sig och därför måste göra det. Det finns liksom inget sexigt alls i det ordet.

Så jag började skruva på mig lite lätt när jag insåg att nu kommer den.

“Har du haft sex den senaste tiden?”

Av någon anledning tyckte jag inte frågan alls var jobbig. Sex låter så mycket bättre. Något som två stycken som älskar varandra och inte kan låta bli varandra sysslar med. Något man gör tillsammans och som man längtar efter. Något som man kan bygga upp spänningen för en hel dag.

Så jag babblade på att det var säkert att sätta in den där mackapären för vi hade tänkt oss för och varit säkra.

Så mackapären är äntligen på plats efter alla turer. No entrance på en vecka sa hon. Herregud tänkte jag.

Men att två ord, som faktiskt betyder samma sak, kan få mig att känna så olika.

Vem har skrivit några snuska berättelser? Jag, jag, jag

Vem drömmer om att skriva en bok?

Jag, jag, jag.

Vem har en otrolig snuskig fantasi?

Jag, jag, jag.

Vem har skrivit några snuska berättelser?

Jag, jag, jag.

Vem inser att hon hade kunnat varit rik och berömd om hon bara att blivit färdig att skriva en tanksnuskbok?

Jag, jag, jag.

Vem känner sig lite sur över att Mr Grey inte kommer från hennes fingrar som frenetiskt dansar över tangenterna?

Jag, jag, jag.

Vem funderar på att lägga barnen tidigt ikväll för att hon är sååå trött för det har absolut inget med att göra att hon måste läsa vidare om Mr Greys alla nyanser?

Jag, jag, jag.

Vem, vem, vem? Jag, jag, jag.

Typ.

Något rätt gör man ju tydligen ändå

Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.

Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.

Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.

Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.

Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.

Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.

Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.

Ibland väljer man att bjuda på sig själv och ibland blir det bara så

Tänk er följande scenario.

En kvinna kommer hem till en annan kvinna för att titta och prova ett par byxor. Kvinna 1, vi kan kalla henne kvinna N, blir inbjuden att följa med kvinna 2, vi kan kalla henne kvinna M, in och följer snällt efter. Det gå genom ett kök och kommer in i ett större rum där kvinna M tar fram byxorna som skulle tittas och provas. kvinna N vänder då sin blick till höger.

Kvinna N är då på väg att skrika allt vad hon kan men lyckas behärska sig. Istället kommer ett ynkligt kvidande fram ur henne, jag skulle tro att ett tyst fy fan också undslapp hennes läppar, när hon samtidigt vänder på klacken och lika snabbt som hon kom in nu åter står i köket.

Kvinna N har nu en puls på säkert 500 och tror att hjärtat ska trycka sig ur bröstkorgen, hyperventilerar som en tok och börjar få svettpärlor i pannan. Hon tar tag i en köksstol med båda händerna och lutar ner huvudet för att försöka hämta sig och lugna ner sin kropp som är i akut flyktläge, superakut för att vara exakt.

Anledning till denna reaktion var att i ett litet terrarie satt en stor hårig, åttabåt, sak. Sådana stora håriga, åttabana saker har kvinna N väldigt svårt för att enbart se på bild och här satt en livs levande som säkert hade kunnat fräta sig ut från den där glasburen med hjälp av sina giftiga käkar. Och kommer en sådan lös hade kvinna N suttit mycket pyrt till eftersom hon visste att sådan stora håriga, åttabana saker har stora planer på att ta över jorden (det ser väl alla på deras pliriga små blickar).

Så med detta i tanken var det en självklar att kvinna N reagerade som hon gjorde även om hon nog tyckte det var lite pinsamt ändå. Men vi ska inte glömma att kvinna N blev helt tagen på sängen i detta ärende.

Kvinna N fick dock ett par perfekta svarta byxor med sig hem och hon gjorde säkert kvinna M:s dag och då menar jag inte genom att köpa ett par byxor.

Så kan det gå för vissa och såhär i efterhand kan kvinna N svära på att den stora håriga saken nog hade en meter mellan tassarna. Kvinna N får fortfarande rysningar bara över tanken på hur när hon var, helt ovetande till en början (vi pratar många sekunder här).

Kvinnan i berättelsen har förstås inget med den som skriver att göra. Lovar……

Annat säkert preventivmedel?

För några veckor sedan var jag hos tantpetaren och skulle byta den där grejen som ser till att de små simmarna kör ihjäl sig i svängarna. Det gick ju inte så bra med den saken när det var så att tantpetaren helt enkelt inte kunde hitta de där små snörena som skulle göra att den kunde tas ut.

Det hela slutade en och en halv vecka senare på gynakuten när det visade sig att mitt första besök verkade ha gett mig en fin liten äggledarinflammation av något slag. Penicillinkur för typ hästar eller kanske till och med elefanter sattes in och jag tog sista idag. Jag känner mig väldigt pigg och kry i kroppen nu men som sagt att efter den mängden så vore det illa annars.

Det positiva av mitt andra lilla besök var då att den äkta, äkta tantpetaren utan problem hittade vad den första tantpetaren letade efter och kunde utan problem avlägsna den. Detta till ägaren lättnad helt utan smärta eftersom det var det som skrämde henne från början. Men ut kom den utan problem.

Problemet var kanske snarare då att nu kunde de ju inte sätta in en ny när innan jag var friskt. Jag hade tydligen även samma bacilusker som förr gjorde att de dog i barnsängen. Jag förstod liksom allvaret i det hela och fällde naturligtvis en tår av självömkan. Det där med att vara blödig stavas nästan Nettan, jag lovar.

Så med tanke på min analytiska sida då har nattens dröm givetvis blivit härrörd till avsaknaden av mackapären som har ihjäl simmarna i svängarna. För i natt har vi varit på Curakliniken och fått tillbaka ett befruktat embryo bestående av åtta celler. Ett helt perfekt embryo men andra ord.

Med tanke på att tanken på fler barn ger mig lite rysningar så är ju frågan hur det kommer sig att vi nu i natt fått, helt självmant då för sådan behandlingar är liksom inget man gör för nöjes skull kan jag säga. Helt säker av rädsla att vi helt sonika ska lyckas med konststycket, en gång till, att helt själva råka tillverka ett litet liv till. Vad är oddsen för det liksom?

Så jag blev lite glad när jag faktiskt fick en tid till återbesök och ny mackapärinsättning redan nästa vecka. Sedan måste jag säga att det var väldigt kallt och rått av dem att dagarna efter skicka ut ett brev och flytta fram, hallå hur tänkte ni nu alltså, tiden ytterligare en vecka. Mycket rått gjort måste jag säga.

Men bra mår jag i alla fall och det är alltid något. Eller hur?

  
Annat säkert preventivmedel?

Att njuta av det lilla

Jag går.

Den stenbeklädda gången knastrar under mina fötter. Fåglarna har börjat tävla om vilken som först kan hälsa våren välkommen. De kvittrar och kvittrar och deras prat fyller mig.

Jag går.

Jag möter en kvinna med en  hund. Hon pratar tyst i sin telefon som om hon inte vill störa fåglarnas välkomstsång. Hon tittar upp och nickar åt mig.

Jag går.

Jag drar in den regntunga luften. Jag tar ett djupt andetag och sluter för en sekund mina ögon. Det luktar jord och gamla löv. Löv som sakta kommer att förmultna för att ge liv åt det som komma skall.

Jag går.

Jag möter en man med raska steg. Han har en reflexväst på sig. I öronen har han hörlurar. Kanske lyssnar han på någon spännande ljudbok. Han missar fåglarna. Han tittar på mig, ler och säger hej. Lite sådär försiktigt som man gör när man har hörlurar av rädsla för att skrika ut sitt hej.

Jag går.

Jag hör ett sakta brus i fjärran. Sakta börjar vinden hoppa från trädkrona till trädkrona och till slut träffar den mig. Mitt hår blåser åt sidan och en kall hand smeker min nacke. Jag drar jackan tätare kring mig.

Jag går.

En löpare susar förbi mig. Hans rödbeklädda fötter tar honom snabbt framåt och snart ser jag honom inte längre när han försvinner bortom  kröken. Jag undrar om han kommer att löpa om mig igen.

Jag går.

Ett tåg rusar snabbt förbi borta i fjärran. Ett tåg fullt med människor som antingen är på väg till eller på väg bort från något. Kanske sitter en pappa och längtar efter att få komma hem och krama sina barn som han inte träffat på hela dagen. Kanske sitter där en chef på väg till ett viktigt möte.

Jag går.

Från en kulle kommer en ung kvinna och man gåendes från. Kanske är de ett nyförälskat kärlekspar som var tvungna att stjäla en stund tillsammans eller så har de kanske bara tittat på utsikten.

Jag går.

En bäck porlar när mängden vatten tungt pressar på. Det skummar vitt över det gula vattnet. Det luktar lite lätt av järn.

Jag går.

Jag möter fyra äldre herrar. De hälsar glatt och fortsätter sitt viktiga samtal i samma stund som jag är förbi. De skrattar och pratar när de med raska steg försvinner bakom mig.

Jag går.

Den regntunga luften nyper mig i kinderna. En ilning av vällust går från min nacke och följer min ryggrad. Tänk vilken tur jag har som har möjlighet att njuta av det som finns runt mig. Att jag kan värdesätta de små sakerna. Att jag idag bestämde mig för att verkligen se och höra vad som händer under min lilla promenad runt sjön. Det finns troligtvis mer.

Jag går.

Fototriss ~Grodperspektiv~

Oh, no…

Det kan hända att det är det sista denna grodan ser. Rest in Peace Mr Frog.

Fler trissar hittar du HÄR.

Jag gästbloggade

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva ett gästinlägg om barnlöshet, ur vilken vinkel jag ville.

Jag blev otroligt smickrad att bli tillfrågad och började genast fundera vad jag skulle skriva. Som vanligt blev det ju så att när jag väl började skriva så flöt det bara på. Det svåra var nog snarare att inte sväva ut och gå in i en massa detaljer. Detaljer som säkert hade lyft inlägget lite men jag ville främst förmedla känsla. Jag tror jag fick fram den hyfsat bra.

HÄR kan du läsa mitt inlägg om du vill.

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.