Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under henne

Fattar ni hur känslosamma en 9-åring kan vara? Hur en liten sak kan få världen att totalt rämna? Jag menar verkligen totalt.

Idag nämnde vi bara sådär i förbifarten under middagen att vi ska på bröllop på midsommar. Detta fick ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under den 9-åriga telningen.

Tårarna flödade längst hennes kinder för var man på bröllop fick man ju ingen riktig midsommarmat och då kunde det inte vara midsommar. Hon skulle minsann inte följa med för hon skulle fira midsommar.

Det spelade liksom ingen roll att vi tyckte att vi kunde äta midsommarmat dagen innan för det var inte samma sak. Och dessutom fyller mamman år då så då kan man än mindre äta midsommarmat även om mamman också älskar denna mat och hade kunnat äta den hela sommaren.

Helt otröstlig var hon över att det inte skulle bli någon midsommar. Men till slut lugnade hon ner sig. Det verkar vara en jobbig period just nu med känslor som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Då är det bra att hon har en sådan klok mor som hon har. Lilla tonåren nummer tre i ordning. Hujedane mig när den riktiga kommer om si sådär två-tre omgång.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde ge dig en friktionsfri framfart.

Asagod helt enkelt

Hej och välkomna till Nettan smakar mera.

Magnum Marc de champagne, en jubileumsglass med champagnesås och ett överdrag med dubbla chokladlager varav det yttersta är silvrigt.

Nu är det så att jag är ingen champagneexpert på något vis, inte ens på lite vis. Men jag kan nog säga så mycket att champagne inte ska smaka romrussinglass. Och det gjorde denna. Så gillar man romrussinglass med en liten twist så kommer man tycka att denna är asagod. Och ja, jag gillar romrussinglass och tycker därför precis detta. Asagod helt enkelt.

Sedan måste jag säga att jag var lite skeptisk mot den silvriga ytan. Den smakade bara choklad så det var inte smaken men att stoppa det där silvriga, konstgjorda i munnen kändes inte helt ok. Det såg så konstgjort ut. Men med tanke på hela glassens smak, har jag sagt att den var asagod, så kan jag nog ha lite överseende med det.

Over and out.

Ord som är hur naturliga som helst men ändå börjar jag skruva lite på mig när jag hör dem

Nu är det ju så att vissa ord har jag lite svårt för. Ord som är hur naturliga som helst men ändå börjar jag skruva lite på mig när jag hör dem.

Efter ett återbesök hos tantpetaren idag med mackapärinsättning igen så visste jag att hon skulle börja fråga innan jag skulle bli uppbjuden i den där stolen.

Jag satt lite på spänn och väntade på att hon ställa fråga: Har du haft samlag de senaste dagarna så vi ska vara oroliga?

Samlag. Alltså jag känner mig som en liten skolflicka som blir påkommen med handen i kakburken när det ordet används. Jag tänker på en gammal fröken som med sin pekpinne talar om att samlag har man bara när man ska avla sin avkomma som sedan kan ta över gården med alla kossor. Jag tänker på ett par, frigida, som med släckta lampor försöker föröka sig och därför måste göra det. Det finns liksom inget sexigt alls i det ordet.

Så jag började skruva på mig lite lätt när jag insåg att nu kommer den.

“Har du haft sex den senaste tiden?”

Av någon anledning tyckte jag inte frågan alls var jobbig. Sex låter så mycket bättre. Något som två stycken som älskar varandra och inte kan låta bli varandra sysslar med. Något man gör tillsammans och som man längtar efter. Något som man kan bygga upp spänningen för en hel dag.

Så jag babblade på att det var säkert att sätta in den där mackapären för vi hade tänkt oss för och varit säkra.

Så mackapären är äntligen på plats efter alla turer. No entrance på en vecka sa hon. Herregud tänkte jag.

Men att två ord, som faktiskt betyder samma sak, kan få mig att känna så olika.

Vem har skrivit några snuska berättelser? Jag, jag, jag

Vem drömmer om att skriva en bok?

Jag, jag, jag.

Vem har en otrolig snuskig fantasi?

Jag, jag, jag.

Vem har skrivit några snuska berättelser?

Jag, jag, jag.

Vem inser att hon hade kunnat varit rik och berömd om hon bara att blivit färdig att skriva en tanksnuskbok?

Jag, jag, jag.

Vem känner sig lite sur över att Mr Grey inte kommer från hennes fingrar som frenetiskt dansar över tangenterna?

Jag, jag, jag.

Vem funderar på att lägga barnen tidigt ikväll för att hon är sååå trött för det har absolut inget med att göra att hon måste läsa vidare om Mr Greys alla nyanser?

Jag, jag, jag.

Vem, vem, vem? Jag, jag, jag.

Typ.

Något rätt gör man ju tydligen ändå

Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.

Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.

Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.

Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.

Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.

Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.

Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.

Ibland väljer man att bjuda på sig själv och ibland blir det bara så

Tänk er följande scenario.

En kvinna kommer hem till en annan kvinna för att titta och prova ett par byxor. Kvinna 1, vi kan kalla henne kvinna N, blir inbjuden att följa med kvinna 2, vi kan kalla henne kvinna M, in och följer snällt efter. Det gå genom ett kök och kommer in i ett större rum där kvinna M tar fram byxorna som skulle tittas och provas. kvinna N vänder då sin blick till höger.

Kvinna N är då på väg att skrika allt vad hon kan men lyckas behärska sig. Istället kommer ett ynkligt kvidande fram ur henne, jag skulle tro att ett tyst fy fan också undslapp hennes läppar, när hon samtidigt vänder på klacken och lika snabbt som hon kom in nu åter står i köket.

Kvinna N har nu en puls på säkert 500 och tror att hjärtat ska trycka sig ur bröstkorgen, hyperventilerar som en tok och börjar få svettpärlor i pannan. Hon tar tag i en köksstol med båda händerna och lutar ner huvudet för att försöka hämta sig och lugna ner sin kropp som är i akut flyktläge, superakut för att vara exakt.

Anledning till denna reaktion var att i ett litet terrarie satt en stor hårig, åttabåt, sak. Sådana stora håriga, åttabana saker har kvinna N väldigt svårt för att enbart se på bild och här satt en livs levande som säkert hade kunnat fräta sig ut från den där glasburen med hjälp av sina giftiga käkar. Och kommer en sådan lös hade kvinna N suttit mycket pyrt till eftersom hon visste att sådan stora håriga, åttabana saker har stora planer på att ta över jorden (det ser väl alla på deras pliriga små blickar).

Så med detta i tanken var det en självklar att kvinna N reagerade som hon gjorde även om hon nog tyckte det var lite pinsamt ändå. Men vi ska inte glömma att kvinna N blev helt tagen på sängen i detta ärende.

Kvinna N fick dock ett par perfekta svarta byxor med sig hem och hon gjorde säkert kvinna M:s dag och då menar jag inte genom att köpa ett par byxor.

Så kan det gå för vissa och såhär i efterhand kan kvinna N svära på att den stora håriga saken nog hade en meter mellan tassarna. Kvinna N får fortfarande rysningar bara över tanken på hur när hon var, helt ovetande till en början (vi pratar många sekunder här).

Kvinnan i berättelsen har förstås inget med den som skriver att göra. Lovar……

Annat säkert preventivmedel?

För några veckor sedan var jag hos tantpetaren och skulle byta den där grejen som ser till att de små simmarna kör ihjäl sig i svängarna. Det gick ju inte så bra med den saken när det var så att tantpetaren helt enkelt inte kunde hitta de där små snörena som skulle göra att den kunde tas ut.

Det hela slutade en och en halv vecka senare på gynakuten när det visade sig att mitt första besök verkade ha gett mig en fin liten äggledarinflammation av något slag. Penicillinkur för typ hästar eller kanske till och med elefanter sattes in och jag tog sista idag. Jag känner mig väldigt pigg och kry i kroppen nu men som sagt att efter den mängden så vore det illa annars.

Det positiva av mitt andra lilla besök var då att den äkta, äkta tantpetaren utan problem hittade vad den första tantpetaren letade efter och kunde utan problem avlägsna den. Detta till ägaren lättnad helt utan smärta eftersom det var det som skrämde henne från början. Men ut kom den utan problem.

Problemet var kanske snarare då att nu kunde de ju inte sätta in en ny när innan jag var friskt. Jag hade tydligen även samma bacilusker som förr gjorde att de dog i barnsängen. Jag förstod liksom allvaret i det hela och fällde naturligtvis en tår av självömkan. Det där med att vara blödig stavas nästan Nettan, jag lovar.

Så med tanke på min analytiska sida då har nattens dröm givetvis blivit härrörd till avsaknaden av mackapären som har ihjäl simmarna i svängarna. För i natt har vi varit på Curakliniken och fått tillbaka ett befruktat embryo bestående av åtta celler. Ett helt perfekt embryo men andra ord.

Med tanke på att tanken på fler barn ger mig lite rysningar så är ju frågan hur det kommer sig att vi nu i natt fått, helt självmant då för sådan behandlingar är liksom inget man gör för nöjes skull kan jag säga. Helt säker av rädsla att vi helt sonika ska lyckas med konststycket, en gång till, att helt själva råka tillverka ett litet liv till. Vad är oddsen för det liksom?

Så jag blev lite glad när jag faktiskt fick en tid till återbesök och ny mackapärinsättning redan nästa vecka. Sedan måste jag säga att det var väldigt kallt och rått av dem att dagarna efter skicka ut ett brev och flytta fram, hallå hur tänkte ni nu alltså, tiden ytterligare en vecka. Mycket rått gjort måste jag säga.

Men bra mår jag i alla fall och det är alltid något. Eller hur?

  
Annat säkert preventivmedel?

Att njuta av det lilla

Jag går.

Den stenbeklädda gången knastrar under mina fötter. Fåglarna har börjat tävla om vilken som först kan hälsa våren välkommen. De kvittrar och kvittrar och deras prat fyller mig.

Jag går.

Jag möter en kvinna med en  hund. Hon pratar tyst i sin telefon som om hon inte vill störa fåglarnas välkomstsång. Hon tittar upp och nickar åt mig.

Jag går.

Jag drar in den regntunga luften. Jag tar ett djupt andetag och sluter för en sekund mina ögon. Det luktar jord och gamla löv. Löv som sakta kommer att förmultna för att ge liv åt det som komma skall.

Jag går.

Jag möter en man med raska steg. Han har en reflexväst på sig. I öronen har han hörlurar. Kanske lyssnar han på någon spännande ljudbok. Han missar fåglarna. Han tittar på mig, ler och säger hej. Lite sådär försiktigt som man gör när man har hörlurar av rädsla för att skrika ut sitt hej.

Jag går.

Jag hör ett sakta brus i fjärran. Sakta börjar vinden hoppa från trädkrona till trädkrona och till slut träffar den mig. Mitt hår blåser åt sidan och en kall hand smeker min nacke. Jag drar jackan tätare kring mig.

Jag går.

En löpare susar förbi mig. Hans rödbeklädda fötter tar honom snabbt framåt och snart ser jag honom inte längre när han försvinner bortom  kröken. Jag undrar om han kommer att löpa om mig igen.

Jag går.

Ett tåg rusar snabbt förbi borta i fjärran. Ett tåg fullt med människor som antingen är på väg till eller på väg bort från något. Kanske sitter en pappa och längtar efter att få komma hem och krama sina barn som han inte träffat på hela dagen. Kanske sitter där en chef på väg till ett viktigt möte.

Jag går.

Från en kulle kommer en ung kvinna och man gåendes från. Kanske är de ett nyförälskat kärlekspar som var tvungna att stjäla en stund tillsammans eller så har de kanske bara tittat på utsikten.

Jag går.

En bäck porlar när mängden vatten tungt pressar på. Det skummar vitt över det gula vattnet. Det luktar lite lätt av järn.

Jag går.

Jag möter fyra äldre herrar. De hälsar glatt och fortsätter sitt viktiga samtal i samma stund som jag är förbi. De skrattar och pratar när de med raska steg försvinner bakom mig.

Jag går.

Den regntunga luften nyper mig i kinderna. En ilning av vällust går från min nacke och följer min ryggrad. Tänk vilken tur jag har som har möjlighet att njuta av det som finns runt mig. Att jag kan värdesätta de små sakerna. Att jag idag bestämde mig för att verkligen se och höra vad som händer under min lilla promenad runt sjön. Det finns troligtvis mer.

Jag går.

Fototriss ~Grodperspektiv~

Oh, no…

Det kan hända att det är det sista denna grodan ser. Rest in Peace Mr Frog.

Fler trissar hittar du HÄR.

Jag gästbloggade

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva ett gästinlägg om barnlöshet, ur vilken vinkel jag ville.

Jag blev otroligt smickrad att bli tillfrågad och började genast fundera vad jag skulle skriva. Som vanligt blev det ju så att när jag väl började skriva så flöt det bara på. Det svåra var nog snarare att inte sväva ut och gå in i en massa detaljer. Detaljer som säkert hade lyft inlägget lite men jag ville främst förmedla känsla. Jag tror jag fick fram den hyfsat bra.

HÄR kan du läsa mitt inlägg om du vill.

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

Fototriss ~Spår~

Oj vad längesedan jag var med i en Fototriss. Det är så mycket annat som tar upp min tid nu så jag har verken haft tid eller lust för den delen. Så när lusten nu infann sig så måste jag ta till vara på den och lägga in en triss.

Spår. Det lilla ordet kan tolkas i oändlighet och det lockar mig lite.

Ett spår som för mig är självklart och som jag nuförtiden spenderar många varv löpandes runt. En av de vackraste spår jag vet dessutom och jag har turen att det ligger 250 meter från min dörr.

Så efterlängtade spår. Spår av vår. Det spritter lite extra i kroppen bara av tanken på att världen utanför snart kommer att få färg och gråskalan försvinner för denna gången.

Tiden rullar konstant från oss men lämnar spår oavsett om vi vill det eller inte. En vacker lada som visar tydliga spår efter år av vind, regn, sol och snö. En slät hand som med åren visar tydliga spår på ålder då den sakta börjar bli rynkig. Tiden lämnar spår.

Jag brukar försöka ha sammanhängande trissar när jag är med. Men spår är så mycket så ibland går man från sina principer.

Fler trissar hittar du HÄR.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Isn´t it ironic

Dagen du tar med dig tre stora fulla påsar med flaskor att panta för att upptäcka att att alla andra har haft samma tanke samt att de precis när du kommer stänger av en av två pantapparater.

Dagen du handlar tre stora påsar för att när du sätter din scanningapparat i hållaren och får en avstämning.

Dagen du lyckas få en avstämning, efter att ha handlat tre stora påsar, och försöker få ner allt igen som den superpackare du är (NOT) och nästa person också lyckas få en avstämning och varorna väller ner på det lilla bandet.

Dagen då du äntligen hittar ett par långa löpartights som passar plånboken utmärkt och kommer hem och inser att det är en storlek för stort eftersom du bara tagit den storleken du haft den senaste tiden.

En sådan dag var det igår. Fast jag tror att lilla blå räddade dagen, eftersom alla hade bestämt sig för att handla igår också för att slippa trängseln på fredagen vilket innebar att parkeringar fanns det inga. Lilla blå är bra för lilla blå kunde ta parkeringen ingen annan kunde, den som var täckt till hälften med en uppskottad snöhög. Lilla blå fick plats i rutan ändå och syntes knappt bakom berget. Isn´t it ironic.

Passerar revy

Hur snabbt kan man uppdatera tolv dagar?

Det började med några löprundor. Jag sprang och njöt. Sedan sprang jag och hade några allvarliga samtal med Ulrik. Sedan sprang jag inte mer på ett tag utan hade högersidigt soffläge med dumburken på 24/7 med de mest konstiga sporter. När världsrekordet i högersidigt soffläge var satt började jag åter igen bli upprätt. Jag hade nu utvecklats till att ta mig fram gåendes ute igen och livet började sakta återkomma. Sedan sprang jag igen och nu fortare än någonsin.

Så snabbt kan man uppdatera tolv dagar.

Det är skönt när det börjar kurra i magen igen. Kurra av att man är hungrig och inte för att man behöver spraya toan. Jag har dessutom hört att det är risk för torka så kaffet kommer att bli dyrt i en snar framtid så jag fortsätter att dricka te istället. Så pass mycket att jag idag köpte nytt.

Mitt i allt detta elände har vi dessutom fått möss i skafferiet.

What to do, what to do?

Det bara maler på

Ha, ha.  Idag klarade jag något som jag inte har klarat innan.

Rastlösheten över att inte tränat i veckan tog ut sin rätt när jag kom hem efter jobbet idag. Det såg ut att vara barmark och det bara spritte i benen över att få ut och mala dem framåt. Jag hade den där konstiga känslan att jag ville mala dem fortare än en vanlig Power walk.

Och så blev det. Invigde min nya långärmade funktionströja. Så den, en tjocktröja och min softshell drog jag på mig när kära maken stoppade mig. Det var plusgrader ute upplyste han mig om. Någon enstaka i alla fall men de fanns där. Jag övervägde mitt val och till slut drog jag av mig tjocktröjan. Mycket bra val kan jag meddela då den där långärmade funktionströjan jag hade fått tag på var riktigt bra och höll mig varm hela rundan.

Och det var en runda. En hel runda runt sjön. Och det var det som var så häftigt. Jag sprang hela rundan. Äntligen klarade jag det som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fick i och för sig tassa över blankis på några ställen men jag höll ändå löparsteg och armar.

Jag kan inte skryta med någon tid heller men det struntar jag i. För det var en kommentar som jag fick för ett tag sedan som fick  mig att tänka efter riktigt ordentligt hela rundan.

Öppna inte för hårt. Ta inte slut på dig med en gång.

Så jag sprang och tänkte på det. Lunka på till en början och ta dig runt. Ta dig runt för första gången och bevisa för dig själv att det går och jobba dig sedan därifrån.

Och det gick minsann. Stolt som en tupp över min bedrift är jag. Det där målet jag hade att jag skulle klara efter förra sommaren men som inte gick då. Men se på fasen. Man ska inte ge sig.

Problemet är nu bara att jag verkligen vill ut och springa imorgon också. Jag vill springa längre. Dumdristigt att pressa kanske men så länge jag har det där i tankarna att ta det lugnt och känna efter så tror jag minsann jag hade klarat en bra bit till. Får väl se vad jag hamnar i morgon. Är lite skeptisk över slingan och isfläckarna dock.

Nöjd, stolt och blöt fruga.

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör, just i stundens hetta i alla fall.

Som när Lilly hoppla-studsar, som alltid, ut i hallen och två sekunder senare skriker Molly till och är super ledsen.

Reaktion 1: Lilly vad gjorde du nu med Molly? Jag var helt säker att Lilly hoppla-studsat och gjort detta på Molly.

Reaktion 2: Hoppsan. Där står Lilly i på sitt rum och Molly sitter på golvet utanför sitt rum.

Reaktion 3: Åh, förlåt Lilly. Det var inte meningen att skylla på dig. Hon verkade inte ens märka att jag skällt på henne för tio sekunder sedan.

Reaktion 4: Vad hände med Molly? Hon hade kört stortån i trösklen och snubblat och satt nu och höll om sin skadade tå. Just då såg den ganska normal ut.

Vid läggdags såg den inte lika normal ut. Svullen samt började anta en inte så normal färg. Hon var mest orolig över att “fröken” verkligen hann läsa mitt meddelande att hon inte kunde vara med på gympan.

Sedan funderade hon på hur hon skulle komma hem imorgon om hon inte kunde gå. Fritids är uppsagt men tur i otur så har vi platsen i två veckor till. Så hon får vara kvar om hon inte fixar det imorgon.

Ska bli intressant att se färgen på den där tån imorgon.

Men jag har fortfarande dåligt samvete över att jag bara tog förgivet att det var Lilly som gjorde något. Men det är ju faktiskt så det brukar vara. Ursäkten godtagen i alla fall.

Rätt in i dimman

Mjölkvit dimma täckte landskapet utanför mig. Inte något genomskinligt 0,1% eller 0,5%s blask eller ens 1,5 % utan minst 3%:ig. Så tjock var dimman.

Kisandes tog jag mig framåt. Men jämna mellanrum dök svaga lysen upp från ingenstans.

Så tant blev kanske inte så förvånad när jag upptäckte att jag tydligen missat infarten till jobbet och snällt fick svänga av vid nästa för att vända.

Kände mig lite lagom tankspridd för en stund men tittade sedan utanför vindrutan och kunde andas ut. Den 3% mjölkvita dimman kunde nu jämställas med någon trög långfil eller något liknande.

Nu stod jag då vid en T-korsning istället. Mjölkvitt till höger, mjölkvitt till vänster. Fadda lysen tog sig genom en bit bort och när jag då fick den där magkänslan, för det var den jag fick gå på, att nu skulle inga lysen stränga genom fick jag bilen i rullning. Och så var jag säker på andra sidan, vägen då alltså.

Och så dök plötsligt infarten upp framför mig. Och där jag jobbet. Det är tur att jag alltid är ute i god tid för trots denna lilla rundpall, en avfart för sent, stämplade jag in 6,57.

Det finns en risk att samma sak kommer att hända imorgon om jag glisar lite på persiennerna och tittar ut. Men jag hinner nog ändå.

Frost, Frozen, Surgelé, 凍った

Frost är en typisk Disney-film. Urgullig, pampig, ledsam och ett lyckligt slut. Det fick vi erfara i lördags.

Så när musiken spelades dagarna efter var det sådär gulligt. När man sedan kom till jobbet och var på väg att gå fram till någon jobbekompis och utbrista:

“Vill du inte ut och leka, bygga snögubbar i snön”

Var det lite sådär lagom gulligt. Vädret hade i och för sig tillåtit det men jag vet inte om de hade ringt männen med det vita rockarna då. Den hade satt sig rejält.

Sedan la de till det internationella. Samma låt om och om och om och om igen fast på olika språk. Och där satt den lilla telningen och nynnade med för glatta livet. Danska, engelska, franska, japanska, det spelade liksom ingen roll för hon lyckades nynna med ändå.

Så la de till en andra växel och lade till andra låtar. Timme efter timme gick de på eko mellan deras rum. Snögubbar och Slå dig fri på repeat.

Och som tredje växel blev även den internationell. Om och om och om igen. Det är ju tur att jag inte fått denna på huvudet i alla fall. Lite riskabelt om jag börjat sjunga denna till chefen.

Så nu återstår det att se hur länge dessa sånger kommer att eka i det Nettuanska hemmet. Antagligen ett antal dagar till.

Men filmen var bra, samt att det var Lillys premiär. Hon har inte velat följa med innan. Man är ju tvungen att både sitta still och vara tyst länge. Hon längtar till nästa. Påminn mig bara att det inte ska vara någon sångfilm.