Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.
Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.
Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.
På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.
Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.
Men under tiden får jag glädja mig åt följande.
En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar