Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen

Ibland går en förvandling på ett ögonblick.

Jag fick ny frisyr i helgen. Utväxten som ska vara min lugg hade nu kommit så långt att den såg väldigt tramsigt ut i min annars så långa lugg. Den låg där i någon gubbalock, naturligtvis ovanpå det andra. Och med en fantastisk frisör så lyckade hon trolla in den korta luggbiten i en uppklippt lugg. Voila liksom.

Så moi i morse. Trött som fasen och med ICA-kassar under ögonen. Men nya frissan nästan på plats.

Så moi i eftermiddags. ICA-kassarna har blivit något mindre och jag ser lite piggare ut. Den nya frissan är nästan på plats även här. Som alltid så är alltid nya frissor bara nästan på plast. Lyckas aldrig få till det med mitt bångstyrda hår. Dock har jag varit och hämtat mina nya glasögon. De där glasögonen fastnade jag för när kära maken var och provade nya. Och när man hittar ett par bara sådär som man gillar så är det liksom lika bra att passa på. Jag fick ju lite skäll av optikern. Tydligen är det alldeles för länge att gå med samma glasögon i fem år utan att kolla ögonen. Vartannat år ska det vara. Ops.

-Mamma, vad snygg du är i dina nya glasögon. Du ser ut som Emelie nu sa den lilla telningen.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen.

Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

Heja mig…

Bam, bom, krasch, kabam

Det finns vissa saker som kan få världen att rämna. Jag menar totalt rämna. Ett avgrundshål som öppnar sig och verkligen slukar allt som finns ovanpå. I detta fallet en liten telning.

De hatade, magiska orden blev sagda idag:

“Efter frukosten går ni och städar era rum”

Bam, bom, krasch, kabam. Lugnet var som bortblåst. Och ursäkterna började hagla.

“Pappa du måste hjälpa mig” Pappan svarade att det hinner han inte eftersom han är hundvakt och sedan ska klippa gräset. Jämmer och elände från den lilla telningen.

“Jag tänker inte städa under sängen” Börja med det andra. Inte så populärt när det inte blir något motargument man kan fortsätta gå på.

“Jag kan inte för det är så mycket” Klassikern som man med enkelhet tar död på genom att lugnt svara att om man städar efter varje lek så blir det inget. Blicken den lilla telningen gav är kall och visar att vuxna ska inte vara så jäkla smarta i sina svar.

“Jag vet inte vad jag ska börja” Varav den snälla moderna följer med och säger att börja med tidningar och ta sedan alla småsaker. Den lilla telning börjar i cirka 1 minut innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor. För är det något som är orättvis så är det att storasysterns rum inte alls är så stökigt och att hon inte inte har så mycket att städa då.

“Jag orkar inte” Nu har liksom mamman tröttnat och då kommer det där med att är det inte städat till vi ska köra vid lunch så blir det inget godis. Den lilla telningen börjar innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor.

Så denna lördagen kommer troligtvis sluta med tandgnissel över att den lilla telningen inte får något godis. För en envisare unge finns fasen inte när hon väl bestämt sig för något. Sådär envis så man som förälder faktiskt inte vet hur man ska handskas med det. Frustrationen är hög just nu.

Gud vad jag är trött på att alltid behöva tjata så förbannat. Gah…

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga. Frågan vi ska bearbeta idag lyder följande:

Vilken av burkarna är färdig att använda? Någon skulle göra något snabbt och behövde ett snabbt svar. En bild på två burkar visas och snabb som en kobra kommer första svaret. Och sedan bryter allt lös.

De 15 första talar om för någon att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte är färdiga.

2 stycken talar med en gång om att burken till vänster är färdig att använda.

5 stycket går till angrepp på de stackars 2 som tycket sig veta att den vänstra var färdig att använda.

9 stycken till talar nu om att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdiga att användas.

3 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att den måste vara täckt hela tiden, i 4 timmar. Glöm inte ta av pappret runt.

1 stackare kommer nu in och meddelar att burken till vänster är färdig att användas.

4 nya meddelar genast att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

2 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att det måste vara täckt hela tiden men det räcke i 2-3 timmar. Glöm inte att ta av pappret runt.

3 stycken talar då om att den blir bästa att koka i 4 timmar så det råder de någon att göra.

6 stycken är nu snälla och talar om att den färdiga heter karamelliserad mjölk.

1 ny stackare ger då någon rådet att man kan smälta smör och socker och hälla i innehållet för att snabbt koka ihop till en kolasås om man inte har tid att vänta 2-4 timmar.

2 stycken talar då genast denna stackaren till rätta. Ska man göra något ska man göra det riktigt. Fuska på det viset kommer inte på frågan och det blir mycket godare om man gör det riktigt.

3 stycken börjar sedan lägga upp recept på vad man kan göra med sin egenkokta kolasås.

7 stycken nya meddelar nu att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

5 stycken kapar sedan tråden för att fråga vad man kan göra med den egenkokta kolasåsen.

9 stycken svarar nu de 5 stycken med en otroligt massa saker man kan hitta på. Men den måste kokas själv, i riktigt med vatten och den måste vara täckt hela tiden. Glöm inte ta av pappret runt.

9 stycken börjar sedan diskutera vilken tid som ger den godaste kolasåsen.

5 stycken frågar nu 9 stycken efter en massa recept på de godsaker de fått förslag på.

1 styck någon sitter sedan flera timmar efter och funderar på vad hon ska göra med två burkar. Ja, vilken sort var de nu?

And the dance goes on and on…

Jag sprang på denna fråga på en baksida på internätet stora ansiktsbok och tanken slog mig, när jag skrollade längre och längre ner, att:

1. Folk kan inte läsa kommentarerna eftersom de fortsätter att svara fast svaret kom 2 timmar tidigare.

2. Folk har ingen respekt alls över att man kan göra saker på olika vis.

3. Folk har ingen som helst respekt över vad det är frågeställaren frågar efter.

4. Det är så typiskt för många stackars frågeställare där ute i cyberrymden som bara vill ha svar på en enkel fråga. Det finns inga enkla frågor i cyberrymden. Men det kan vara väldigt roande att läsa en utflippad trådfråga. Faktiskt. Åh, så typiskt folk.

 

 

Tänk vilka hjältar våra brandmän är

Som många många andra gick vi man ur huse igår för att titta på majbrasa, höra vårtal och framförallt välkomna våren med vår skönsjungande röster. En tradition som faktiskt verkar hålla i sig i vår lilla Håla där annars mycket sakta försvinner.

Och mitt i denna mysighet hände det. En liten kaninunge kom springandes från skogen och sprang rakt in i bålet. Den sprang in på en sida där elden inte ännu hade tagit sig helt. Ett sorl gick genom människorna som såg det.

Så kommer då dessa två brandmän som redan var på plats. De drog på sig sina jackor och handskar och drog huvan runt huvudet. Så gick de där vid kanten på elden för att hitta den stackars kaninen. De lyfte på några grenar som ännu inte brann. De patrullerade där framför i några minuter utan att hitta kaninen.

Så plötsligt kom kaninen utspringandes. Tyvärr var det rester av en liten kaninunge då den var alldeles svart med glöd kvar på sig på de ställen där den fortfarande hade päls. Det var hemskt att se.

Brandmännen gick nu efter den och lyckades få tag på den i det höga gräset. De satt sig på knä mittemot varandra och med sina ficklampor kan jag tänka mig att de undersökte den stackars kaninen för att avgöra om den gick att rädda.

Det gjorde det inte vad jag kunde tolka. Den ena brandmannen gick en bit in i mot skogen medan den andra stod kvar. Det kan hända att de inte ville att horden med barn skulle följa efter brandmannen som gått iväg en bit.

Den andra brandmannen gjorde troligtvis det enda rätta mot kaninungen, om det mot förmodan fortfarande levde. Jag såg hur han sedan sparkade i marken några gången. Jag vet inte vad han gjorde men det såg ut som om han sprakade upp en grop i maken för att begrava den lilla kaninen.

Och ja, jag tycker att de är stora hjältar. Oavsett om det är människor eller om det är en liten kaninunge så vill de rädda liv. De tvekade inte en sekund att de skulle försöka hitta kaninen utan verkade se det som en självklarhet. Det var dramatiskt att se och blödig som jag är fick jag svälja några gången när den lilla telningen frågade vad som hände kaninen. Jag sa som jag trodde det var, att kaninen hade dött eftersom den var svårt bränd.

Vi borde tänka mer på alla dessa människor som arbetar med yrken som vi bara tar för givet. Börjar det brinna tar vi för givet att brandbilen ska vara på plats snabbt. För oss är det inte en självklarhet längre då även den lilla brandstationen med jourbrandmän nu tydligen är nedläggningshotad. Jag hoppas inte det kommer att bli så.

Tyvärr är det mycket som försvinner från vår lilla Håla. Politiker lovar att se till att här kommer läkare igen men efter antal år står vi fortfarande utan. Vi blir slussade till den stora staden. Det innebär att trycket på den vårdcentralen vi går till i stan blir högre och läkare införskaffas där. Så jag får inte riktigt ihop hur det går att skaffa läkare 2 mil bort men inte till Hålan.

Små samhällen utarmas och försvinner sakta. Allt ska centraliseras till storstäderna. Men vi behöver dessa hjältar lika mycket som i storstäderna. Så varför kan det inte satsas på oss här ute i kransorterna också. Vi är lika sårbara, om inte mer, som alla andra som har hela skyddsnätet utanför sin dörr.

Nåja, nu var det en enkel hyllning till brandmännen jag skulle göra men kom på ett litet sidospår.   

OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra

Vad katter gör på dagen, när deras tvåbenta vänner är vakna.

Då sussar de sött.

Vad katter gör på natten, när deras tvåbenta vänner sover.

Ja inte sussar han sött då inte.

Va, ser ni inte kattskrället? Kan kanske bero på att han rusar omkring som en galning. Han drar fram som om han hade senap i baken. Han klättrar på sofforna, han vässar klorna på soffan, han hittar någon liten sak under sofforna som han förstås bara måste daska rundor på. Länge. Han väsnas helt enkelt. Mycket och gärna.

Vad jag vet så ska inte huskatter vara nattdjur. Vad är det han har missuppfattat liksom. Jäkla Sten, var snäll och respektera dina tvåbenta vänners önskan om att få sova i lugn och ro.

OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra. Det råkar vara moderna så lite har hon med det att göra ändå kanske. Dålig uppfostran måste jag säga. Mycket dålig.

Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret

Då har man blivit utskälld också idag. Min skamsna blick slog jag ner.

“Tops är bara till för barns navlar, inte öron.”

Jo det visste jag ju men har liksom förträngt det, det är ju så skönt. Superskönt alltså. Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret. Är det skönast för fingret eller örat? I rest my case liksom.

Fast idag kan det hända att jag är av en annan uppfattning att stoppa saker i örat. Jag är helt oskyldig till det men det är inte min läkare, öronläkaren. Han började snällt med att stoppa en stor svart tratt i mig. I tratten riktade han en kamera så på alla bildskärmar i rummet dök mitt innanmäte upp. Kan upplysa om att det är hårlöst där i alla fall så ännu är jag ung. Sedan kör han i en smal liten sak som suger. Att ha en sugande sak precis vid trumhinnan är ingen wow-upplevelse kan jag tala om. Hade jag inte haft tinnitus innan hade jag troligtvis fått det då. Herregud, ett sugandes jetplan.

Jag svor lite för ont som fasen gjorde det. Det kan hända att jag svor en hel liten ramsa. Men artig som jag är så bad jag naturligtvis om ursäkt. "Det gör inget så länge du sitter stil så". Äh, det gjorde jag men mest kanske för att det stod en sköterska och höll mitt huvud i ett järngrepp.

Han fortsatte sedan att vrida, vända, snurra och allt möjligt innan domen föll.

Det positiva är att jag har friska, hörande öron. Det negativa är att orsaken till yrseln inte är hittad. Han, örondoktorn, hade dock en teori om att även den kan bero på spänningar i nacken. Lite samma som tinnitusen, att den blir värre när jag är spänd i nacken. Men något säkert svar har jag inte fått. Så nästa steg blir väl att få till en CT-skalle så jag kan se om där finns något där. Jag hoppas ju att där är något men att det bara är sådana bra att ha saker som ska vara där naturligtvis.

Jag har dessutom lyckats komma upp i frikort på 6 månader. Det säger lite om alla konstigheter jag varit med om nu. Senast jag kommit upp i frikort var när vi höll på med IVF-behandlingarna och det är ju ett tag sedan.

Nåja, nu ska vi bara se om denna gamla, utan-hår-i-öronen, hund har lärt sig något om tops. Jag hoppas det men kanske får ta det säkra före det osäkra. Papperskorgen nästa.    

 

Nattligt besök

Tandfeén är en liten varelse som kommer om natten. Hon kommer för att ta tillvara på en liten tappad tand och för att förvara den på ett säkert ställe. Varför är det väl ingen som egentligen vet och som med andra myter, som Tomten och rena papper från besiktningen, är det saker som kan spekuleras i.

Jag har nu belägg för att Tandfeén är en mycket god fe som kan se förbi vissa saker. Antingen det eller så kan hon helt enkelt inte läsa.

En handskriven lapp, A4-storlek, låg fint vid glaset med vattnet där den lilla tanden huserade i botten. Antagligen sved det lite när den stora telningens plånbok blev tom efter att hon äntligen samlat ihop till sin nya surfplatta. Försöka går ju.

Vi vuxna vet varför Tandfeén har guldpengar att ge för tanden. Sedlar klarar ju inte vatten. Det hade kunnat bli dyrt för den stackars Tandfeén annars.

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan. 

Shit, vem vet vilka myter som är sanna nu liksom.

Så hände det då. Det som aldrig tidigare har hänt. Det som jag har avfärdat som en myt likt tomten och påskharen.

Men där i min hand höll jag beviset på att myten var verklighet.

I min hand höll jag ett papper. På pappret stod det ingenting. I vanlig fall kan man tycka att ett papper som det inte står något på är ett ganska tråkigt papper men så var inte fallet idag.

Ett blankt papper från besiktningen. Inga fel, inga bra att veta om kommande fel. Ingenting. Är du säker frågade jag. Jag funderade på att fråga honom, den där besikningssnubben, om han inte hade en äkta OK-stämpel men lät bli.

Så med ett litet försiktigt sms till kära maken där jag fick linda in det lite snyggt. Jag ville ju inte chocka honom totalt, han börjar ju komma upp lite i åren vet ni. Kära make, jag talar sanning. I kid you not liksom. Ett blankt jäkla papper från besiktningen. Myten är spräckt.

Shit, kanske dags att börja bli snäll nu då. Det är ju bara 8 månader, eller något liknande, till jul. Vem vet vilka myter som är sanna nu liksom.

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem som ska få tillgång till våra kroppar

Idag kan vi kvinnor rösta, göra karriär, dela på föräldraledigheten, gå på krogen och så vidare.

Året är 2014 och alla de där sakerna kan man tycka är självklara. Saker som vi har kämpat för. Men vi får fortfarande skylla oss själva om en man våldtar oss.

Det är fan skrämmande ett en mansgris kan komma med ett sådant påstående. För enligt en chef på Tallink Silja, de som gör partykryssningar över Östersjön, så är det helt kvinnans ansvar att inte bli våldtagen.

För enligt honom är det vårt ansvar, kvinnornas alltså, att inte inta för mycket alkohol eftersom vi då vet vad som kan hända.

Så en kvinna ska inte kunna dricka sig berusad eftersom hon då får skylla sig själv om hon blir våldtagen?

Jag som kvinna ska fasen kunna dricka mig redlös om jag så vill utan att vara rädd för att någon man ska utnyttja det. Idioter finns det alltid men att försvara dem är fasen helt förkastligt.

Som alltid i dessa diskussioner är vi bara objekt med härliga hål som vissa män som tänker med sina k*kar tror att de får använda hur de vill. Förstås har de inget eget ansvar, som vanligt. De är förstås offer som blivit snärjda av kvinnor för att kvinnorna tittat på dem, dansat med dem, klätt sig i urringat och helt enkelt känner att det är deras rätt, som vanligt.

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem vi vill ska få tillgång till våra kroppar. Det är inte allmän egendom bara för att jag är berusad, klär mig i urringat eller vad det nu än må vara.

Vi är inga köttstycken som vem som helst kan sätta tänderna i.

Så mansgrisar som försvara det är så jäkla fel på det. Se till att männen dricker mindre och tar ansvar för sina handlingar. Nej, det kan man ju inte säga eftersom vissa män som sagt är offer som inte kan tänka med den stora hjärnan. Och mansgrisen som säger såhär gör troligtvis det samma med den kvinnosynen.

Så visst är det självklart att vi kvinnor får skylla oss själva för att vi blir berusade. Det är klart att vi måste ta ansvar för det. Jävla bullshit… 

Låt mig säga några ord om grus, vatten och en vask

Sand är en finkornig massa som är underbar att sätta ner en naken fot i en varm sommardag. Att ta den i handen och se den försvinna mellan fingrarna, likt tidvatten som söker månens dragningskraft.

Grus är en lite grövre massa. Den finkorniga massan sand med lite små stenar i. Grus är bra att fylla saker med eller lägga som en botten på något man ska bygga. Grus är även en del av byggmaterialet cement som blir mycket hårt när det torkar.

Både sand och grus har i torrt tillstånd en helt ok konsistens. Det är de inte när det är blöta dock.

När vatten tillkommer bildas en tätare massa som kan bli väldigt kompakt. Och om det är så att den lilla telningen, naturligtvis efter att de kloka föräldrarna sagt annat hela helgen, tar in sin spann, som i botten inhyser den där grövre massan grus, och sköljer av den i vasken på toaletten kan det bli lite problem.

Vad händer då?

Jomen, halva vasken blir vattenfylld och vattnen bara står där. Det försvinner inte en millimeter. Varför? Läs ovan vad som händer med en torr grusmassa som blir blöt. Kompakt var ordet.

Vad händer då?

De kloka föräldrarna får lite tuppjuck. De sliter sitt hår och funderera på om de bara lever i en pantomim där deras munnar bara rör sig men inga ljud kommer ut. Fast det är klar, idag har de ju inte sagt till den lilla telningen att hon inte får skölja sin spann inne.

Vad händer då?

Den muttrande fadern få då tömma vaskaskåpet på mammans alla bra att ha attiraljer innan han kan skruva loss röret under vasken.

Vad händer då?

Ingenting.

Vad händer då?

Den nu ännu muttrandes fadern får nu hämta en skruvmejsel för att lyckas slå hål på den kompakta massan som ligger där i hålet. Han hugger en gång, han hugger två gånger.

Vad händer då?

Vattnet börjar sippra ut innan den kompakta massan släpper med en plopp och tömmer vasken på det brunfärgade vattnet.

Vad händer då?

Vi har nu en ren, nyrensad vask. Nu återstår det bara att se om den lilla telningen har gjort någon lärdom om detta.

Men varför är jag inte speciellt förvånad?

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under henne

Fattar ni hur känslosamma en 9-åring kan vara? Hur en liten sak kan få världen att totalt rämna? Jag menar verkligen totalt.

Idag nämnde vi bara sådär i förbifarten under middagen att vi ska på bröllop på midsommar. Detta fick ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under den 9-åriga telningen.

Tårarna flödade längst hennes kinder för var man på bröllop fick man ju ingen riktig midsommarmat och då kunde det inte vara midsommar. Hon skulle minsann inte följa med för hon skulle fira midsommar.

Det spelade liksom ingen roll att vi tyckte att vi kunde äta midsommarmat dagen innan för det var inte samma sak. Och dessutom fyller mamman år då så då kan man än mindre äta midsommarmat även om mamman också älskar denna mat och hade kunnat äta den hela sommaren.

Helt otröstlig var hon över att det inte skulle bli någon midsommar. Men till slut lugnade hon ner sig. Det verkar vara en jobbig period just nu med känslor som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Då är det bra att hon har en sådan klok mor som hon har. Lilla tonåren nummer tre i ordning. Hujedane mig när den riktiga kommer om si sådär två-tre omgång.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde ge dig en friktionsfri framfart.

Asagod helt enkelt

Hej och välkomna till Nettan smakar mera.

Magnum Marc de champagne, en jubileumsglass med champagnesås och ett överdrag med dubbla chokladlager varav det yttersta är silvrigt.

Nu är det så att jag är ingen champagneexpert på något vis, inte ens på lite vis. Men jag kan nog säga så mycket att champagne inte ska smaka romrussinglass. Och det gjorde denna. Så gillar man romrussinglass med en liten twist så kommer man tycka att denna är asagod. Och ja, jag gillar romrussinglass och tycker därför precis detta. Asagod helt enkelt.

Sedan måste jag säga att jag var lite skeptisk mot den silvriga ytan. Den smakade bara choklad så det var inte smaken men att stoppa det där silvriga, konstgjorda i munnen kändes inte helt ok. Det såg så konstgjort ut. Men med tanke på hela glassens smak, har jag sagt att den var asagod, så kan jag nog ha lite överseende med det.

Over and out.