Inför min våta blick

Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.

Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.

Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.

Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.

Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.

Blad 13

Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

Det är vad jag hört av en vän i alla fall

Det finns vissa saker som är bra att tänka på när man gör vissa saker.

1. Att köra ett ordentligt benpass en lördag känns kanske som ett bra val med tanke på ledighet. Dagen efter känns det inte alls som en bra idé. Det kan till och med kännas som om det faktiskt aldrig är en bra idé att köra ett benpass och tankarna vandra att man troligtvis inte är riktigt klok. För vid varje rörelser och uppresning är det som om varenda muskel i låren och rumpan skriker att det där vill de inte vara med om utan de vill bara ligga där i sin soffa. Låt oss vara.

Dag två, måndagen, kommer man med tårar i ögonen ta sig upp och ner i trappan på sitt kontor. Tanken har slagit en att man faktiskt borde gå baklänges ner för att slippa se ut som om man gjort ner sig. Den där känslan att benen inte klarar ett steg till utan kommer att tvärnita mitt i trappan samtidigt som resten av kroppen inte fattar det. Den känslan av hatkärlek till legday.
Det är vad jag har hört av en vän i alla fall.

2. Att börja äta det där danska rågbrödet igen, fullproppat med härliga, hela rågkärnor och annat gott, och tro att magen mår bra på det. Alltså det är kanske så att magen mår bra på det när den vant sig igen. Typ efter ett tag. Några som dock inte mår bra på det danska rågbrödet är omgivningen. De klagar högljutt med lätt ulkande läten. En dam luktar hallon. De håller inte med och sätter upp fingrarna som ett kors mot en. Vik hädan väser de. Nästan.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

3. Att tekniska grejer har en helt obeskrivlig avsky mot en. Som när man ska spola det där pausade programmet och naturligtvis gör likadant som alla andra men den tekniska prylen känner av att denna gillar vi inte så vi spolar tillbaka, säg två timmar, istället för bara fram över reklamen. Vi får denna person att känna sig helt värdelös som inte ens kan spola men vi gillar det. Men det är ju bara denna personen, alla andra låtet vi fixa det utan problem. Ja, då är det bättre att ge fasen i att ens försöka igen. Att det ska vara så svårt att bli omtyckt liksom.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

Ibland är det tur att man hör en hel del av vänner så man slipper prova själv. Det har jag hört av en vän i alla fall.

Blad 11

Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

Zombie-apokalyps?

Måndag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Det enda som hördes var skrapan som frenetiskt arbetade sig genom isen på bilrutorna. Jag körde iväg och kände mig som den ensammaste människan i värden.

Zombie-apokalyptisk känsla när jag mötte en bil på hela vägen. En ensam bil lika vilse som jag, letandes efter andra. Lite otäck känsla.

Onsdag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. I alla fall en liten stund. Sedan var kära maken vaken men han var en klok kär make så han höll sig, tyst, i bakgrunden. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Skrapan arbetade frenetiskt bort isen på rutorna. I fjärran hördes ett tåg och några hus bort startade någon en bil. Jag körde iväg och kände att nu är allt som vanligt igen. Någon smart person hade nu hittat botemedlet mot Zombie-apokalypsen och jag var inte längre ensammast i världen.

För hur skönt det än är med helger och ledigheter så är det fasen ganska skönt när allt blir som vanligt. Att få rutin på vardagen. Att barnen lägger sig i tid. Att middagar planeras.

I alla fall en vecka eller så innan man inser att det är för jäkla skönt med lite helger och ledigheter och slippa alla rutiner.

Blad 7

Mayday, mayday. Missing in action.

Mayday, mayday.

Jag efterlyser en liten, liten varelser. Jag har aldrig sett den själv men jag skulle tippa på en storlek av en tumme. Vingar på ryggen och en pengarpung på magen,  stor nog att rymma guldpengar.

Jag skulle tippa på att varelsens gps antingen blivit störd, vi har ju inte den bästa teckningen häromkring, eller så har den gått sönder eftersom den inte hittat hit igen.

Jag är nu orolig att denna stackars, lilla varelse irrar rundor själv där ute i mörkret eftersom den inte var här igår och inte kommer att komma i kväll heller verkar det som.

Tandfen, missing in action. Det är tur att det är den stora telningens tand som ligger och väntar på att bli utbytt mot guld eftersom den stora telningen faktiskt är lite disträ och troligtvis inte ens tänker på att den ligger där.

Men samtidigt borde tandfen ha bättre koll och fungerande gps eftersom vi hade en incident med den lilla telningens tand förra gången gps:n gick sönder. Det var minsann inte så lätt att försöka förklara det.

Så skärpning Tandfen, skärpning.

Blad 6

En av hemligheterna som superhjältar har

Superhjältar är faktiskt inte alltid bra att ha. Man skulle kunna tro att det bara är av godo men låt mig påvisa motsatsen.

Här hemma har jag nämligen en med superhörsel. Superhörsel innebär faktiskt lite problem. För är det så att om man som normal förälder faktiskt har gömt något gott som man faktiskt vill ha själv så är det bra att låta det ligga till den lilla med superhörsel faktiskt klockat för kvällen.

För jag lovar, trots hörlurar på så kommer hon att höra när skåpet öppnas. Man kan försöka smyga upp den bäst man vill men jag lovar att det kommer inte att hjälpa. Och i samma stund som den där goda biten som man spara för eget bruk, japp så egoistisk kan denna donnan vara trots att hon är en mor, så kan man ge sig tusan på att den lilla kommer hoppla-skuttandes. Ytterligare ett superhjältedrag då det inte fungerar att gå utan det faktiskt verkar finnas någon magisk hoppstylta inbyggd.

Vad har du i munnen mamma? Inget försöker man säga lite oberört samtidigt som man försöker placera den goda biten så det inte ska synas. Men vad har du i munnen mamma? Hon har inte bara superhörsel utan även supersyn. En lakritskaramell blir svaret till slut för att få mumsa i sig den goda icke lakritskaramellen. För lakrits går inte hem hos en superhjälte.

Och ja, jag kan med säkerhet antyda att det är ett fullt normalt beteende för en normal förälder. Dock har jag inte kommit på hur den lilla superhjälten gör för att emellanåt stänga av inte bara superhörseln utan även den vanliga hörseln. Men det är väl en av de där hemligheterna som superhjältar har.

Blad 5

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

Traditioner

Ikväll suger vi ut det sista av jul och nyår.

För som att påsk har sina ägg och chokladharar och midsommar har sina kransar, stångar och snapsar så har även jul och nyår sitt.

För när vi nu njutit av god mat, dock inga överraskningar precis eftersom det år efter år är Jansson, skinka, brunkål och sillar, och umgåtts med våra nära och kära när mannen med det stora skägget kommit. Dock missade vi honom i år även om han varit och lämnat ett och ett annat paket under granen.

Vi har avslutat året tillsammans med underbara vänner och varit med om ett frieri och skålat in det nya under en färgsprakande himmel. Allt som ska göras är gjort och nu avslutar vi det.

Vi spenderade årets första dag genom att se hur alla von Trappare brister ut i sång var de än är, vi funderade på att införa detta men tjejerna dissade det tvärt, medan de dansade på bergstoppar. Ivanhoe valde dessutom fel brud som vanligt också.

För alla högtider har sina traditioner. Och ingen jul och nyårshelg är komplett utan John McClane.

Igår sprang han halvnaken i en skyskrapa och räddade alla. Idag är han snart halvnaken igen, ja eller kanske inte men bilderna lever från gårdagen, och springer runt på en flygplats och räddar alla. Och jag njuter av att se hur han behandlar skurkarna och svarar med rappa kommentarer. Precis som det ska vara.

Vissa traditioner vill man verkligen hålla fast vid. Halvmögiga, halvnakna män är sådana.

Blad 3

Skamligt förslag

Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.

Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.

Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.

Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?

Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.

Blad 2

365 tomma blad ligger nu framför mig

365 tomma blad ligger nu framför mig skrev jag igår på min status. De ligger där och väntar på att bli skrivna. Skrivna med mina händelser, med mitt liv.

De kommer att bli skrivna men innehållet ligger gömt i dunkel även för författaren. Författare som bara längtar efter att fylla dem med spännande berättelser.

Jag vet att varje blad inte kommer att fyllas med det jag önskar. Det är så livet fungerar och det är det som är det realistiska men jag kommer att göra allt i min makt att faktiskt fylla dem med det jag önskar, från vardag till fest.

När jag sitter och funderar på de 365 dagarna jag nu fyllt så kan jag inte riktigt ta på vad de är fyllda med. Det har varit mycket inre stress och yrsel som dominerat och när jag nu sitter här med mina blanka blad vill jag inte fortsätta fylla dem på det viset.

Hur jag ska göra då vet jag inte men genom att försöka ge saker och händelser eftertanke så vill jag ta mig tid och fundera på saker. Inte fundera på saker som jag inte kan göra något åt. Det hjälper inte att fundera och oroa sig över saker som jag inte har någon som helst verkan över.

Det låter så lätt när man skriver ner det men sedan ska man leva efter det också. Men jag tror att bara genom att bli medveten om saker så ger man även eftertanke på det.

Så jag tror att det kan bli en mycket bra bok när den är klar och de 365 tomma bladen är fyllda. Fyllda med mitt liv.

Blad 1.

Swing, partytime liksom

Kära maken hade jeansen med den trasiga dragkedjan i påsen när han gick fram till kassan.

Han berättade att han varit inne och fått ny dragkedja för två månader sedan och nu var den sönder igen. Han fick då välja ett par nya jeans istället. Han, ok jag då, hittade ett par snygga som satt fint på hans rumpa. Viking detalj det där.

Så stod han där i kassan och fick påsen med de nya jeansen och tackar genom att utbrista:

"Excellent service det här"

Jag väntade mig nästan att han skulle få en blond kalufs och börja gå runt och säga swing med en juckande rörelse samtidigt som någon sjungit foxy i bakgrunden. Partytime liksom. Men det blev som tur var inte så.

Ibland funderar man på om man inte skulle kunna välja normal ord. Vad det är som gör att man under en bråkdel av en sekund väljer till exempel excellent istället för det enkla bra eller kanske till och med jättebra. Visst det låter lite ner sofistikerat med excellent men för en 70-talist som var ung i början av 90-talet är det bara så Garth-igt. Swing...

Det började som en krusning på övre däck

Det började som en krusning på övre däck. Man kände det svagt och sakta sakta rörde det sig framåt. Krusningen övergick i vibrationer innan det med kraft slog till längst fram. Och med ens var aktern helt deformerade.

Och där låg jag och kved i min säng när krampen fick mina tår att se ut som Jan Boklövs V-stil när de spretade på alla håll och kanter. Att försöka få styr på dem är helt omöjligt när de stenhårt pulserar av varje krusning i musklerna. Så släpper det och man tror man är säker. Så råkar man röra tårna och inser att så inte alls är fallet när tårna åter igen står som en överkörd kalkons klor. De fortsätter liksom att vara lite överallt. Och man kvider igen.

Så nästa gång det känns som om det släppt så vågar man inte röra foten alls. För den där krusningen vill man fasen inte ha igen. Den är liksom aldrig trevlig att stöta på.

Nattliga äventyr

Tänk att man kan spendera en hel natt åt att söka efter sin övernattningsväska så att man ska kunna lägga sig.

Jag menar, av någon anledning ställde jag bilen med väskan i i Jönköping och tog sedan tåget hem till Hålan i norra Skåne. När jag sedan kom hem insåg jag ju då att väskan var kvar i bilen. Så jag började min färd att hitta den igen så jag skulle kunna gå och lägga mig.

Min resa började på slingrande skogsstigar med tät skog runtomkring mig. Det gällde att hålla sig på stigen för att inte gå vilse. Stigen övergick i smala vägar utmed höga berg. Tittade jag ner kunde jag inte se marken. Hjärtat bultade kraftigt i bröstet på mig när jag tryckte mig mot med skrovliga bergväggen för att inte falla. På min rygg öppnade sig en lång reva när en vass sten skar mig och en varm strimma av blod blötte ner min tröja.

Till slut kom jag fram till en sjö. En ensam båt tog mig ut på det mörka vattnet. Plötsligt tog det stopp när stora sanddyner bara steg upp från botten och tog tag i botten. Där satt jag fast, mitt i sjön på sanddyner som kapslat in båten.

Jag klev ur båten och tog mig gåendes över sjön. Jag var nästa framme vid stranden när sanddynerna försvann lika fort som de framträtt och jag försvann i ett mörker.

Inte konstigt att jag varit trött idag efter ett sådant äventyr. Och inte fasen hittade jag min övernattningsväska heller. Det skulle kanske vara lite Hobbit-maraton med ettan och tvåan i helgen som ställt till den säkra vägen till min väska. Kan undra om jag hittar den inatt?

Årets mysigaste stund?

Årets mysigaste stund är nu över.

Fadern gick ner i källaren och hämtade upp den gröna tingesten. Han satt försiktigt ihop de två delarna och framför oss stod nu granen.

Telningarna började dra ut de slokande grenarna. Med suckar drog de ut några innan de tyckte att det såg bra ut. Granen hade ingen typisk granlik form alls ännu om det nu inte skulle vara så att föräldrarna var väldigt innovativa och hänga den upp och ner från taket och det var de inte.

Fadern gav sig på den för att ge den form och modern gav sig snabbt iväg, för den mysiga stund ville hon ju inte missa typ, för att inhandla de attiraljer som de nu upptäckte att de fattades.

När hon kom tillbaka hade fadern satt upp ljusen som hon annars med mutter och icke så juliga och välsignade ord brukade få göra. Nu behövde hon bara rätta de ljus som prydde halva granen. Även i år var sladdarna mellan ljusen förkorta vilket naturligtvis ledde till lite mutter och förbanande över hur de tänkt när de gjorde den.

Sedan gav sig telningar, med lätta suckar från den stora som mycket hellre hade spenderat sin viktiga tid med plattan och någon Skillet-låt än denna mysiga stund, på att hänga kulor.

"Inte där, häng där, men åh inte så, du har hängt fler hjärtan, det räcker nu, nej jag vill att det ska vara mer, nej det räcker nu, jag vill att det ska vara mer, MAMMA."

Ja sedan fick de ett varsitt packet kastglitter och jag tror minsann att den ena fick 2 gram mer. Och med kastglittret kommer snart kattskrället med längtansfulla ögon att se till att nederdelen på granen är kastglitterfri eftersom hon kommer att mumsa i sig det med glädje för att sedan lägga pimpade, glittriga spyor lite överallt.

Så ja, årets mysigaste stund är nu över. Hur fasen ska vi kunna överglänsa denna mysighet? 

Jag har tyvärr inte öga för sådant

Jag ska bli sambo. Det ska bli riktigt spännande efter att varit ensam sedan i somras.

I början av året någon gång kommer jag att ta mitt pick och pack och få sällskap av tre andra. Jag ska helt enkelt få ett nytt kontor som jag ska dela med några andra av det manliga könet. Och eftersom jag är kvinna fick jag äran att välja färg på väggarna och fixa gardiner.

Jag harklade mig lite vid detta påståendet och deklarerade bestämt att några gardiner kommer jag inte att fixa.

Jag har tyvärr inte öga för sådant. Kära maken är så imponerad av grannen och alla hennes otroligt läckra projekt som faller henne helt naturligt. Det gör det inte för mig. När vi renoverade hallen ville han gärna att jag skulle fixa en fotovägg inspirerad av grannens läckra vägg där foto i olika storlekar med olika ramar liksom smälter ihop till en enhet. Här hänger det några foto på jämna avstånd och inte ser det läckert ut utan bara som några foto som bara hänger där.

Det finns liksom inget pyssligt eller heminrednigt i mig. Tyvärr får jag säg. Jag kan liksom inte ens sätta ut några ljusstakar och få det att se mysigt ut. Det se bara vanligt och trist ut.

Så vill de ha alla de där typiskt kvinnliga sidorna så har de dragit en ordentlig nitlott. Jag bryr mig inte ett dugg om där är gardiner eller inte. Jag är ju till och med så okvinnlig att jag inte ens sköter maktjänsten här hemma. Kära maken är den som för det mesta både tvättar och städar. Han har hand om hämtningar och lämningar av barnen Jag kan dessutom säga att jag älskar sex och det verkar nog vara det okvinnligaste av okvinnligast.

Men, men det ska i alla fall bli riktigt trevligt att bli sambo även om någon annan får ta hand om gardinandet.      

Var finns förståelsen mot andra?

"Men 20 kronor har ju alla råd med"

En mening som etsat sig fast i mig och som alltid kommer smygandes så här års. Som en sur uppstötning ger den mig en sur smak av äckel i munnen.

För nu är det snart insamlingarnas tid och jag får en klump i magen för de som dagligen kämpar för att få vardagen att gå ihop. Jag menar inte det normala livspusslet med lämningar, hämtningar, aktiviteter, läxläsning och middagsplanerande. Jag menar de som verkligen behöver vända på varenda krona för att få mat och de absolut nödvändigaste kläder.

Så nej, alla har inte råd att undvara 20 kronor för att läraren ska få en julklapp. De där 20 kronorna hade kunnat bli en middag istället.

Det som gör så ont i mig är att så många verkar ha noll förståelse över att det faktiskt finns familjer idag som faktiskt kämpar såhär. Och att säga att barn ska ha samma förutsättningar i skolan är ganska skrattretande när inte ens föräldrar kan tänka lite längre.

Jag tycker verkligen inte om alla dessa insamlingar som kommer att komma nu. Jag funderar starkt på att inte lägga på grund av att verkligen visa att jag inte tycker det är ok. Blä.

Vacker som en dag och dansar som en kung

Jag gjorde ett storslaget intåg i november med ett bröllop och avslutade november med en julfest med jobbet.

Antalet centiliter berusningsmedel jag intagit vid dessa två tillfället motsvarar troligtvis min normala årskonsumtion. Men ibland får man släppa hämningarna som ligger där och gnager.

För plötsligt är jag vacker som en dag och dansar som en kung. Och det är fasen inte ofta det händer. Det kan även vara så att det är en del av berusningsmedlet som vilseleder lite också. Men vad fasen gör det när man har så jäkla roligt och inte ville att kvällen skulle sluta.

Det kan dock hända att kära maken inte var lika imponerad av mig. Då hade han inte ens spenderat kvällen med mig utan ställde, som den gentleman han är, upp och hämtade mig. Jag försökte svara på hans sms. Om man säger så att jag är riktigt dålig på att skriva sms i vanliga fall så skulle jag troligtvis ha vunnit priset som universums sämsta sms-skrivare då. På riktigt alltså, helt obegripliga.

Till slut lyckades jag hitta rätt var han stod och kunde sätta mig i en varm bil. Den lilla chipspåsen var nu min räddning när jag plötsligt överfölls av en hunger som bara ett spädbarn kan förstå. Medan jag moffade chips för fullt så började jag trolla för plötsligt tog jag ut en krona ur munnen. Hur jag gjorde det är min hemlighet men det kan hända att jag inte har en jäkla aning.

Väl hemma gav jag mig hän åt två tabletter Bakis och en Ipren som verkade vara någon sorts sockerpiller för de där hjälpte inte ett dugg. Det var faktiskt väldigt synd om mig dagen efter min vacker som en dag och dansade som en kung kväll. Det var till och med väldigt, väldigt synd om mig. En hel dags synd om mig.

Fast sedan, när det slutat vara synd om mig, så insåg jag vilken helt jäkla rolig kväll jag haft. Och då gör det inte så mycket att jag faktiskt inte är vacker som en dag eller dansar som en kung. Det är jag och jag älskar sådana kvällar då jag kan släppa allt. Dock med lite mindre berusningsmedel än det blev men annars är det så jag. För sådan är jag liksom.