Det började som en krusning på övre däck. Man kände det svagt och sakta sakta rörde det sig framåt. Krusningen övergick i vibrationer innan det med kraft slog till längst fram. Och med ens var aktern helt deformerade.
Och där låg jag och kved i min säng när krampen fick mina tår att se ut som Jan Boklövs V-stil när de spretade på alla håll och kanter. Att försöka få styr på dem är helt omöjligt när de stenhårt pulserar av varje krusning i musklerna. Så släpper det och man tror man är säker. Så råkar man röra tårna och inser att så inte alls är fallet när tårna åter igen står som en överkörd kalkons klor. De fortsätter liksom att vara lite överallt. Och man kvider igen.
Så nästa gång det känns som om det släppt så vågar man inte röra foten alls. För den där krusningen vill man fasen inte ha igen. Den är liksom aldrig trevlig att stöta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar