Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.
Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.
Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.
Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.
Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.
Blad 13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar