Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt.
En gång i tiden fanns det en man men rödlätt skägg och mörkt hår på sin bringa som och en kvinna med släta händer och tuttarna i rätt höjd.
Men tiden går och vi förändras sakta med den. Håret grånar, rynkor börjar framträda och gravitationen gör sitt med kroppsdelar. Vi följer med, ibland lite motvilligt, och växer in i våra roller. Nyförälskslse som övergår och blir förälskelse. Kärlek som växer sig starkare och tryggare.
Under vägens gång fanns en och en annan prövning som vi tagit oss genom och som gjort oss starkare. Att gråta tillsammans och trösta varandra men framförallt att ha roligt tillsammans och få skratta tillsammans stärker våra band som håller oss samman.
Efter 24 år känner jag fortfarande pirret av längtan efter fjäderlätta fingrar på ryggen eller en klapp på rumpan när jag inte är i närheten av honom. Jag blir fortfarande lika varm när jag ser honom och längtar alltid lika mycket efter hans beröringar. Han, min klippa, stöttepelare, älskade, älskare och bästa vän.
Vad skulle jag gjort utan dig, min kära älskade make.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar