Sadomasochister, för egen njutning

Det finns vissa som verkligen är födda till sadomasochister.

I ett sovrum finn det två kroppar. Två kroppar som ligger halvnakna med täcket lojt nere vid fötterna. Kropparna ligger i en stor säng där det finns mycket plats som inte de två halvnakna kropparna tar upp. Sängen står i ett stort rum där inga halvnakna kroppar befinner sig. Rummet har fyra väggar och lite möbler längs med. Kronan på verket är ett vitt tak.

Så vad borde oddsen vara på att de där förbannade flugorna alltid landar på de halvnakna kropparna. Platsen som finns där det inte finns halvnakna kroppar på i rummet är ganska stort men lik förbannat är det de halvnakna kropparna de hittar.

De hittar dem, landar och blir med morrande läten och viftande händer bortviftade. De katapultera sig iväg för att sedan två sekunder senare landa någon annanstans på de halvnakna kropparna. Om och om och om och om och om igen och igen och igen och igen.

Varför, varför? Landa på väggen, möblerna eller i taket men ge fasen i oss. Det finns hur mycket ytan som helst att kunna sitta i lugn och ro och bara se ful ut men nej då. Vi plågar de halvnakna kropparna som ligger där och redan vrider sig i värmen och har svårt att sova. De ger vi oss på och håller dem vakan av mer än en anledning. Bara för att vi kan liksom.

Sadomasochister är vad flugor föds till. För egen njutning få plåga andra.

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna

Ni vet den där känslan? Känslan som täcker varje millimeter av kroppen och varje cell i den. Cellerna är redo att explodera av längtan och bara skriker efter att låta det ske.

Det finns inte mycket som kan stoppa just den känslan. Känslan av längtan att låta det ske och bara få ge sig hän åt följderna. Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna.

Hela min kropp skriker efter att låta det ske men tyvärr finns det några hinder. Hinder som stavas måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Men sedan ska jag inte behöva längta mer, sedan ska det bara få skölja över mig och ta mig hur många gånger den önskar.

För då kommer jag att äntligen bli tagen av min semester. En semester som är så efterlängtad nu efter tre år med pluggande och nytt jobb. Jag längtar så det gör ont i mig och hela jag är sådär otäckt trött så man inte hittar någon motivation på jobbet. Men snart är hindren förbi.

Längtar, längtar, längtar…

Det är ett sådan där partytrick man kan ta till

Ni vet ljudet av duschstrålar mot draperiet. Högt, ihåligt och lite plastigt där man nästan kan höra varje separat stråle för sig.

Just sådär, eller något väldigt liknande, lät det när jag stod i duschen idag. Inte för att jag spolade duschen mot draperiet utan för att jag tvättade mitt hår. Jag kunde höra varenda stråle träffa mitt huvud och det lät högt, ihåligt och lite plastigt.

Anledningen är inte att jag har någon sorts ihåligt, plastigt huvud utan för att jag har ett fett jäkla lock för örat som inte vill släppa. Jag vaknade med det i morse och det är fortfarande lika mycket nu. Jag förstår hur det är att höra riktigt dåligt för jag hör ingenting med det örat. Lite jobbigt när man pratar med folk och ser ut som ett fån när man vänder andra kinden till.

Jag får lätt lock för örat, alltid höger, men det brukar släppa snabbt. Om jag inte dyker får då är det envist och kan hålla i sig i flera veckor. Behöver jag säga att jag verken dyker eller gör andra undervattenskonster längre. Tant håller sig torr om huvudet, nästan i alla fall.

Detta locket känns precis som ett sådant där dykar-lock. Jag har försökt förklara för det att jag är inte alls intresserad av att det ska stanna flera veckor eller för den delen flera dagar.

Jag tryckutjämnar med jämna mellanrum. Helt utan resultat förutom då att jag blåser luft genom ögonen. Det är ett sådan där partytrick man kan ta till, få ljusen att fladdra med hjälp av ögonen. Som tur är är jag ingen partytrickmänniska så jag har aldrig gjort det men hade jag varit det hade jag säkert gått hem i de coola stugorna. Hjälper dock inte mot locket.

Kära maken tyckte jag skulle prova hans rengör-näsan-och-håll-den-fräsch spray med utbytbart munstycke för stråle. Nu snackar vi inget vanligt stråle inte. Detta fick jag erfara när jag med förskräckt min tryckte ner munstycket och jag sprayade ner hela spegeln. Det där borde spola rent ordentligt och få det att lossna.

Jag körde in pipen i den ena näsborren och tryckte till. Alltså jag kan säga att det rann liksom ut igen. Kära maken fnissade lite och meddelade att jag kunde hålla ner munstycket lite längre för att riktigt spola genom. Så det gjorde jag. Problemet var väl kanske bara att jag höll inte pipen längre i näsan än första och den där strålen fortsatte att spruta. Jag kan tala om att det där havssaltvattnet svider ganska bra i ögonen. Där ska det inte vara. Det ska inte vara i resten av ansiktet heller.

Det var en upplevelse kan jag säga. Men locket är kvar. Det där sprayet kunde man ta upp till sex gånger om dagen. Jag har förhoppningar att hålla mig torr nästa gång.

Just nu är jag så nära att falla tillbaka i mitt härliga beroende och återgå till topsandet. Det är riktigt nära nu att jag kommer att köra in det där topset och köra runt och få loss det där locket. Alltså jag vet, topsande hjälper inte ett dugg mot lock men det känna så mycket skönare. I alla fall under de sekunderna som härligheten sker. Men nej, jag ska vara stark.

Så jag får uthärda, halvdöv med ljud som förstärkt på något ihåligt, plastigt vis om de träffar skallen på mig.

Husmorstips?

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om. Mest kanske för att de är så, vad ska jag säga, korkade. Så korkade att det få en att fundera på om alla chipsen finns i påsen, om hissen går ändå upp eller om hur vassa de andra knivarna i lådan verkligen är.

Jag kan upplysa alla om, i fall det nu är någon som någon gång funderar över det, att det gör ont att pierca sig själv. Inte någon snygg piercing i ögonbrynet, bröstvårtan eller mer intimt stället. Nej, nej inget sådant fancy inte. Här snackar vi i fingret.

Aj tänker säkert någon och jag kan bekräfta detta. Det gör svinont, till och med apont, att pierca sig själv i fingret. Hur, funderar säkert någon.

Jag kan då rekommendera, mycket starkt rekommendera att hålla fingrar undan en häftapparat. Verkligen, hur tänker säkert någon.

När man snällt kontrollerat att där finns häftor i häftapparaten så säger jag det bestämdaste att fingret inte ska befinna sig under när man ska trycka till för att stänga. Det är ett Big no, no om nu inte tanken just var att pierca sig i fingret. Och vad jag vet så är det än så länge ingen innegrej alls.

För har man nu mot förmodan det där fingret, som är väldigt fint helt måste jag säga, under och faktiskt trycker till så gör det förbannat ont när häftklamren  penetrerar det hela fingret. Som tur var så finns det goda reflexer så häftklamren hann inte sätta sig i fingret även om jag kunde känna hur långt in den satt och kunde se hur långt ut från apparaten den stack.

Förutom en ofrivillig piercing uppstår även lite blodvite. Så mycket att man med skamset huvud lommar iväg för att plåstra om sig själv. För inte vill man be någon annan hämta för att behöva berätta vad man gjort.

Nej vissa saker är bästa att hålla tyst om helt enkel. Just eftersom de är så korkade.

Note to my self: Behöver nog få i den mörkare hårfärgen för den blonda utväxten verkar göra sitt.

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

SAMLARMARKNAD?

Körde förbi en skylt som var formad som en pil. På den stod följande att läsa:

SAMLARMARKNAD

Av någon anledning kom jag att tänka på att detta måste vara något som hade passat den lilla telningen. För är det något hon kan så är det att samla.

Att rensa på hennes rum går inte för det är omöjligt att slänga saker. Hon ska ha allt kvar. Det spelar liksom ingen roll om det är en blompinne, naturligtvis i två delar, eller om det är korkar till tuschpennor som blivit slängda. Saker som den kloka modern inte alls förstår sig på vad de ska användas till ska sparas. Det kan hända att man kan kalla de där sakerna för skräp helt enkelt. Samlarperiod pågår ständigt.

Stenar är tydligen kanonbra att samla på och får man inte ta in dem så kan man fylla jackan med dem. Skramlar fint i tvättmaskinen sedan. Lite maracastoner där. Samlarperioden fortskrider med olika intensitet. Och ibland är de fasen för stora för jackan också.

Sedan är det detta med saker som hon gjort själv. Som till exempel de där klippta snöflingorna. Nu var det dock inte själva snöflingan som var det som var det viktiga i detta sammanhanget. Nej, nu var det de klippta småbitarna som lämnade hålen i snöflingan som var samlarobjekten. Vet ni hur mycket klippta småbitar det blir av en snöflinga? Det blir några stycken. Och hur mycket blir det inte av tio snöflingor? Åt helsike för mycket. Och dessa skulle sparas. Till vad vet jag inte men efterhand som de hamnat på golvet så har det hungriga snabeldraken ätit upp dem. Ops, liksom. Nu är den samlarperioden slut. Den varade så länge snabeldraken var hungrig och till snöflingeperioden var över.

Det är även testa att samla på levande saker. I ett tappert försök, efter att mamman satt ner foten och meddelat att levande saker samlar man absolut inte på inne, lyckades hon få ihop en hel hög med sniglar med skal på. Dessa radade om upp på sopborsten på trappan ute. Ja sedan hade hon ett jäkla göre med att verkligen få dem att vara samlade på den där borsten för är det något sniglar inte är så är det dresserade att stanna på plats. De är helt enkelt väldigt rymningsbenägna. Och det där med att sniglar tar sig fram i snigelfart stämmer inte heller riktigt för de försvann snabbt i olika riktningar allihopa. Denna samlarperioden varade inte så länge som tur var. En halv dag eller något liknande innan hon gav upp eftersom de inte ens stannade innanför den uppbyggda inhägnaden. De var verkligen otroligt rymningsbenägna.

Så den där pilen med ordet:

SAMLARMARKNAD

Hade lika gärna kunnat vara en snitslad bana hem till den lilla telningens. Men jag tror den ledde till någon helt annanstans för ännu har det inte blivit anstormning till Hålan. Men man vet ju aldrig.

De verkar tro att vi sitter i våra stugor, utan kontakt med omvärlden

Jag slutas aldrig att förvånas över saker. Saker som för en annan är självklara verkar vara för andra helt oförstående.

Vi har precis fått reda på att den lilla telningen inte ska ha den lärare som det är sagt att hon ska få. Men vi har naturligtvis inte fått reda på det genom de som vet om det, skolan, utan från personer utanför.

Och ja, det är bekräftat eftersom den nya klassen hon ska ha idag har fått lapp med sig hem att nu kommer Den Läraren att bli er lärare.

Alltså jag vet inte vad skolan tror om oss. Att vi sitter i våra stugor och inte har någon kontakt alls med omvärlden så det finns ändå ingen risk att en sådan sak kommer ut.

Eller att de faktiskt idiotförklarar oss och våra barn genom att faktiskt verka anse att vi inte bryr oss om vilken lärare våra barn har.

Eller att våra barn har fått reda på vilken de ska ha och de inte ens har mage att meddela dem innan alla andra får reda på det.

Jag tycker det är så dåligt gjort. Men jag borde kanske inte bli förvånad. Jag skrev i alla fall ett litet brev till rektorn och sa vad jag ansåg.

“Hej
Jag fick precis reda på att de blivande 1:orna här i Hästveda inte ska ha Den Läraren fast det är det som är meddelat. Jag har på omvägar fått reda på det och sedan genom kontakter fått bekräftat.
Jag kan förstå att lärare byter tjänster men det jag inte kan förstå och tycker är väldigt dåligt är att det meddelas på hennes nya skola utan att gå ut och meddela oss som faktiskt har fått reda på att hon ska ha våra barn. Jag kan faktiskt inte tycka att det är acceptabelt att vi får reda på det på detta viset. Jag tycker att det meddelas ut till oss som det berör innan man meddelar ut till den nya klassen. Jag anser att det är ett naturligt steg hur man förmedlar information oavsett i vilken sektor man befinner sig i.
Med vänlig hälsning Jeanette”

Åh, vad jag blir sur över sådant här.

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller

Är det någon som minns Stargate? Filmen om ett gäng som hittar en portal till andra planeter i vår galax. Den där portalen var rund och när de väl kom på hur de skulle få igång den, de lyssnade inte alls på mig där jag satt och talade om hur det skulle gå till, så burrade den igång och sedan var det bara att äntra den för att följa maskhålet.

På andra sidan mötte de egyptiska gudliknande varelser som Ra och Anubis. Naturligtvis var de inte så snälla som de utgjorde sig för att vara. Så startade en tapper kamp för att rädda vår planet i vår galax eftersom de där egyptiska gudliknande varelserna hade en egen Stargate. En rund portal som brummade och transporterade dem till andra planeter i andra galaxer.

Det där är precis vad jag som har hänt mig idag. Kanske inte riktigt med de där varelserna och så men annars. Kanske inte heller att jag hamnade i en annan galax men annars. Ja, ska jag vara ärligt så är det kanske bara portalen som stämmer. Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller.

Min portal stod i ett sterilt rum på ett sjukhus i staden. En datortomografi är vad jag varit utsatt för idag. När jag låg där och den där maskinen började snurra och brumma så var jag säker på att jag skulle hamna i ett maskhål. Ok kanske inte säker men jag kom i alla fall att tänka på den där filmen.

Som tur var kunde jag en minut efter att maskinen startat sitt snurrande och burrande resa mig upp i samma rum på samma sjukhus. Alltså jag vet, ganska tråkigt att det inte blev någon resa men jag är ändå ganska glad att jag är kvar här jag är. Jag hade blivit så nojig annars.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen

Ibland går en förvandling på ett ögonblick.

Jag fick ny frisyr i helgen. Utväxten som ska vara min lugg hade nu kommit så långt att den såg väldigt tramsigt ut i min annars så långa lugg. Den låg där i någon gubbalock, naturligtvis ovanpå det andra. Och med en fantastisk frisör så lyckade hon trolla in den korta luggbiten i en uppklippt lugg. Voila liksom.

Så moi i morse. Trött som fasen och med ICA-kassar under ögonen. Men nya frissan nästan på plats.

Så moi i eftermiddags. ICA-kassarna har blivit något mindre och jag ser lite piggare ut. Den nya frissan är nästan på plats även här. Som alltid så är alltid nya frissor bara nästan på plast. Lyckas aldrig få till det med mitt bångstyrda hår. Dock har jag varit och hämtat mina nya glasögon. De där glasögonen fastnade jag för när kära maken var och provade nya. Och när man hittar ett par bara sådär som man gillar så är det liksom lika bra att passa på. Jag fick ju lite skäll av optikern. Tydligen är det alldeles för länge att gå med samma glasögon i fem år utan att kolla ögonen. Vartannat år ska det vara. Ops.

-Mamma, vad snygg du är i dina nya glasögon. Du ser ut som Emelie nu sa den lilla telningen.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen.

Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

Heja mig…

Bam, bom, krasch, kabam

Det finns vissa saker som kan få världen att rämna. Jag menar totalt rämna. Ett avgrundshål som öppnar sig och verkligen slukar allt som finns ovanpå. I detta fallet en liten telning.

De hatade, magiska orden blev sagda idag:

“Efter frukosten går ni och städar era rum”

Bam, bom, krasch, kabam. Lugnet var som bortblåst. Och ursäkterna började hagla.

“Pappa du måste hjälpa mig” Pappan svarade att det hinner han inte eftersom han är hundvakt och sedan ska klippa gräset. Jämmer och elände från den lilla telningen.

“Jag tänker inte städa under sängen” Börja med det andra. Inte så populärt när det inte blir något motargument man kan fortsätta gå på.

“Jag kan inte för det är så mycket” Klassikern som man med enkelhet tar död på genom att lugnt svara att om man städar efter varje lek så blir det inget. Blicken den lilla telningen gav är kall och visar att vuxna ska inte vara så jäkla smarta i sina svar.

“Jag vet inte vad jag ska börja” Varav den snälla moderna följer med och säger att börja med tidningar och ta sedan alla småsaker. Den lilla telning börjar i cirka 1 minut innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor. För är det något som är orättvis så är det att storasysterns rum inte alls är så stökigt och att hon inte inte har så mycket att städa då.

“Jag orkar inte” Nu har liksom mamman tröttnat och då kommer det där med att är det inte städat till vi ska köra vid lunch så blir det inget godis. Den lilla telningen börjar innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor.

Så denna lördagen kommer troligtvis sluta med tandgnissel över att den lilla telningen inte får något godis. För en envisare unge finns fasen inte när hon väl bestämt sig för något. Sådär envis så man som förälder faktiskt inte vet hur man ska handskas med det. Frustrationen är hög just nu.

Gud vad jag är trött på att alltid behöva tjata så förbannat. Gah…

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga

På en helt vanlig sida på det stora internätet ställer någon en fråga. Frågan vi ska bearbeta idag lyder följande:

Vilken av burkarna är färdig att använda? Någon skulle göra något snabbt och behövde ett snabbt svar. En bild på två burkar visas och snabb som en kobra kommer första svaret. Och sedan bryter allt lös.

De 15 första talar om för någon att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte är färdiga.

2 stycken talar med en gång om att burken till vänster är färdig att använda.

5 stycket går till angrepp på de stackars 2 som tycket sig veta att den vänstra var färdig att använda.

9 stycken till talar nu om att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdiga att användas.

3 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att den måste vara täckt hela tiden, i 4 timmar. Glöm inte ta av pappret runt.

1 stackare kommer nu in och meddelar att burken till vänster är färdig att användas.

4 nya meddelar genast att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

2 stycken talar nu om att det bara är att koka burken, i riktigt med vatten och att det måste vara täckt hela tiden men det räcke i 2-3 timmar. Glöm inte att ta av pappret runt.

3 stycken talar då om att den blir bästa att koka i 4 timmar så det råder de någon att göra.

6 stycken är nu snälla och talar om att den färdiga heter karamelliserad mjölk.

1 ny stackare ger då någon rådet att man kan smälta smör och socker och hälla i innehållet för att snabbt koka ihop till en kolasås om man inte har tid att vänta 2-4 timmar.

2 stycken talar då genast denna stackaren till rätta. Ska man göra något ska man göra det riktigt. Fuska på det viset kommer inte på frågan och det blir mycket godare om man gör det riktigt.

3 stycken börjar sedan lägga upp recept på vad man kan göra med sin egenkokta kolasås.

7 stycken nya meddelar nu att det är sötad, kondenserad mjölk i båda burkarna och inte färdig att användas.

5 stycken kapar sedan tråden för att fråga vad man kan göra med den egenkokta kolasåsen.

9 stycken svarar nu de 5 stycken med en otroligt massa saker man kan hitta på. Men den måste kokas själv, i riktigt med vatten och den måste vara täckt hela tiden. Glöm inte ta av pappret runt.

9 stycken börjar sedan diskutera vilken tid som ger den godaste kolasåsen.

5 stycken frågar nu 9 stycken efter en massa recept på de godsaker de fått förslag på.

1 styck någon sitter sedan flera timmar efter och funderar på vad hon ska göra med två burkar. Ja, vilken sort var de nu?

And the dance goes on and on…

Jag sprang på denna fråga på en baksida på internätet stora ansiktsbok och tanken slog mig, när jag skrollade längre och längre ner, att:

1. Folk kan inte läsa kommentarerna eftersom de fortsätter att svara fast svaret kom 2 timmar tidigare.

2. Folk har ingen respekt alls över att man kan göra saker på olika vis.

3. Folk har ingen som helst respekt över vad det är frågeställaren frågar efter.

4. Det är så typiskt för många stackars frågeställare där ute i cyberrymden som bara vill ha svar på en enkel fråga. Det finns inga enkla frågor i cyberrymden. Men det kan vara väldigt roande att läsa en utflippad trådfråga. Faktiskt. Åh, så typiskt folk.

 

 

Tänk vilka hjältar våra brandmän är

Som många många andra gick vi man ur huse igår för att titta på majbrasa, höra vårtal och framförallt välkomna våren med vår skönsjungande röster. En tradition som faktiskt verkar hålla i sig i vår lilla Håla där annars mycket sakta försvinner.

Och mitt i denna mysighet hände det. En liten kaninunge kom springandes från skogen och sprang rakt in i bålet. Den sprang in på en sida där elden inte ännu hade tagit sig helt. Ett sorl gick genom människorna som såg det.

Så kommer då dessa två brandmän som redan var på plats. De drog på sig sina jackor och handskar och drog huvan runt huvudet. Så gick de där vid kanten på elden för att hitta den stackars kaninen. De lyfte på några grenar som ännu inte brann. De patrullerade där framför i några minuter utan att hitta kaninen.

Så plötsligt kom kaninen utspringandes. Tyvärr var det rester av en liten kaninunge då den var alldeles svart med glöd kvar på sig på de ställen där den fortfarande hade päls. Det var hemskt att se.

Brandmännen gick nu efter den och lyckades få tag på den i det höga gräset. De satt sig på knä mittemot varandra och med sina ficklampor kan jag tänka mig att de undersökte den stackars kaninen för att avgöra om den gick att rädda.

Det gjorde det inte vad jag kunde tolka. Den ena brandmannen gick en bit in i mot skogen medan den andra stod kvar. Det kan hända att de inte ville att horden med barn skulle följa efter brandmannen som gått iväg en bit.

Den andra brandmannen gjorde troligtvis det enda rätta mot kaninungen, om det mot förmodan fortfarande levde. Jag såg hur han sedan sparkade i marken några gången. Jag vet inte vad han gjorde men det såg ut som om han sprakade upp en grop i maken för att begrava den lilla kaninen.

Och ja, jag tycker att de är stora hjältar. Oavsett om det är människor eller om det är en liten kaninunge så vill de rädda liv. De tvekade inte en sekund att de skulle försöka hitta kaninen utan verkade se det som en självklarhet. Det var dramatiskt att se och blödig som jag är fick jag svälja några gången när den lilla telningen frågade vad som hände kaninen. Jag sa som jag trodde det var, att kaninen hade dött eftersom den var svårt bränd.

Vi borde tänka mer på alla dessa människor som arbetar med yrken som vi bara tar för givet. Börjar det brinna tar vi för givet att brandbilen ska vara på plats snabbt. För oss är det inte en självklarhet längre då även den lilla brandstationen med jourbrandmän nu tydligen är nedläggningshotad. Jag hoppas inte det kommer att bli så.

Tyvärr är det mycket som försvinner från vår lilla Håla. Politiker lovar att se till att här kommer läkare igen men efter antal år står vi fortfarande utan. Vi blir slussade till den stora staden. Det innebär att trycket på den vårdcentralen vi går till i stan blir högre och läkare införskaffas där. Så jag får inte riktigt ihop hur det går att skaffa läkare 2 mil bort men inte till Hålan.

Små samhällen utarmas och försvinner sakta. Allt ska centraliseras till storstäderna. Men vi behöver dessa hjältar lika mycket som i storstäderna. Så varför kan det inte satsas på oss här ute i kransorterna också. Vi är lika sårbara, om inte mer, som alla andra som har hela skyddsnätet utanför sin dörr.

Nåja, nu var det en enkel hyllning till brandmännen jag skulle göra men kom på ett litet sidospår.