Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort?

Vissa mornar när man vaknar gör man det med en klump i magen.

Man slår upp ögonen och känner bara: Herregud vad har jag gjort.

Efter att spenderat natten med att göra saker som man trodde var omöjliga men som man ändå genomfört. Att få spendera en hel natt med akrobatiska övningar tillhör kanske inte vardagen. Men ibland så händer det.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort? Varför var det inte med kära maken? Och med blossande kinder vaknar man riktigt till liv och inser sanningen.

I John Blunds värld kan det hända mycket konstigt. Som vilda sexnätter med något lammkött. Så verkligt att det tar några sekunder, när John Blund sakta sopar bort sitt magiska sovstoff från ögonen, innan man inser att det var en dröm.

Det är så otäckt när man drömmer och det tar ett tag när man vaknar till liv att inse att det är en dröm. Ibland är det drömmar som precis i uppvaknandet gör att man vill surfar vidare på men ibland vill man bara ruska av sig det med en gång.

Många gånger får man inte ens ihop hur drömmen kan hålla ihop. Det känns som om fragment har plockats lite här och lite där och sedan skräddarsytts ihop men lapparna har hamnat helt fel. En liten scen där man blir jagad, en liten scen där man flyger, en liten scen där man har det bästa sexet i sitt liv, en liten scen när man är instängd och allt detta kan blir en dröm av något slag. Och vissa kan ligga där i bakhuvudet och gnaga en hel dag efter.

Många gånger har jag folk med mig i mina drömmar som jag inte har en aning om vilka de är. Jag kan inte placera dem och jag har inte en aning om hur de har hamnat i min dröm. Det är lite svårare att förstå tex en sexdröm, ja det händer ju ibland att frugan får sådan drömmar, och det är en helt okänd person än om det hade varit en dröm med någon som man visste var eller kände.

Men sedan känns det mer som “Herregud vad har jag gjort” om det är en person som man vet vem är. Det känns lite mer tabu att det är någon som man vet om. Det borde kanske kännas lika men jag tycker det är mer skuldbelagt när det är någon man vet. Det är ju inte så att jag går och tänker och längtar efter att få bli påsatt av dessa personer men varför dyker de ibland upp som världens älskare. Inte samma heller utan olika. Och jag har svårt att tänka mig att alla dessa skulle vara världens älskare.

Så det är skönt (i dubbel bemärkelse kanske) att drömmar är drömmar. Och det är skönt att veta att det inte finns något bakom dem. Bara John Blund som blandar olika stoff i sitt pulver, kanske lite beroende på vilket humör han är på. Jag kan tänka mig honom stå där med se olika färgerna på pulvret. Idag ger jag henne rött och ger henne en ride of her life eller kanske ska skrämma skiten ur henne och ta det svarta? Han kan vara grym den där J.B.

Japp så måste det vara.

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

Igår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

Suck i kubik

Ibland är ord onödiga faktiskt.

En styck söndergråten telning efter detta. Suck i kubik liksom.

Over and out.

Jag lovar att jag har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen

Ibland är det helt underbart med livlig fantasi.

NOT…

Jag tog idag mod till mig och tog en stav-Power walk. Kanske inget konstigt med det men nu är det så att det var efter jobbet. Och efter jobbet är det faktiskt mörkt, även här nere i Skåne. Och är det så att man är lite mörkrädd så är det kanske inget jag har längtat efter. Förrän idag.

Så ut jag for. Jag kom faktiskt en liten bit innan tankarna började vandra. För när jag gick där i lugnan ro, nu snackar vi bildligt då, och försökte tränga undan olika knastankar med diverse cupcake-recept, målbilder av mig själv, vad blir det för middag i veckan, jag undrar om de verkligen sjunger såhär i denna låten och andra viktiga och världsliga saker så hände det. I buskarna bredvid mig började det prassla.

Just då var jag färdig att både skita på mig och sträcka händerna i luften, vilt viftandes naturligtvis, och springa skrikandes därifrån samtidigt som jag ville slita tassarna av staven för att få ett vasst tillhygge. I bråkdel av en sekund var det exakt vad jag såg mig själv göra innan jag hämtade mig av chocken av att det faktiskt finns grodor i naturen. 

Sedan var det liksom helkört. För vet ni hur många sätt man kan bli dödad på när man går runt slingan när det är mörkt, fast där är lampor med jämna mellanrum.

Åh, herregud, vad många sätt. Man kan bli indragen i buskarna, bli våldtagen och bli kvävd av sin egen strumpa. Man kan bli överraskad av en knivman som kommer bakifrån och sticker ner en och sedan dumpar en i tjärret (tur man hade reflexväst så man blir hittad). Man kan bli nerputtad i sjön för att sedan bli dränkt. Det kan hända att det finns pistolmän i skogen också, för att inte tala om tjuvjägare som missar sitt tilltänkta villebråd.

Det där är bara några saker. Och jag lovar och svär att jag faktiskt har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen. Helt normal alltså.

Men som tur är så är dessa hjärnspöken helt jäkla osannolika. Det är klart jag vet det.

Det var av denna anledning jag för några år sedan när jag lyssnade på ljudbok när jag var ute och gick fick sluta med det. För frugan lyssnade på deckare, om ond, bråd död. Ingen bra kombination när fantasin skenar. En ensam tjockis i skogen, den där statisten jag var då, var ju som gjord att bli utsatt för otäcka saker. Dessa spöken var lika osannolika som de idag men de låg liksom kvar och gnagde, bakom varje träd i skogen. 

Så jag slutade lyssna på deckare när jag var ute och gick. Det var liksom säkrast för hjärtat.

Men här sitter jag nu i alla fall och har överlevt min stav-Power walk. Jag hade tur, grodan var ingen inhyrd killerfrog.

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

Vi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

    

Varma hälsningar Da Family goes kultur

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Pussas inte och slicka inte på maten, juligt som tusan

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

När man längtat arslet av sig över att syster yster skulle komma ner från Norge över jul. Hon kom en fredag och vi hade sådan storslagna planer. En lördag vaknade jag upp och de där planerna blev inte som vi hade tänkt oss. Här snackar vi en man-förkylning i kvadrat upphöjt i några enheter.

Så istället för att hitta på alla de där roliga sakerna agerade jag istället soffvärmare. Och gissa om jag gjorde ett bra jobb liksom. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att njuta i dagarna nio. Tji fick jag.

Dag tre, måndag alias lille jul alltså, fick jag de här godingarna efter att varit hos farbror, tant igen, doktorn och de snurrat en pinne på mina otroligt ömma och svullna halsmandlar medan jag ulkade så att mitt innanmäte höll på att lämna sin trygga hemvist. Fick stränga ordrar om att inte pussas eller att inte slicka på maten (say what!). Duktig som jag är så lydde jag. Jag trodde naturligtvis att de skulle hjälpa mig med en gång så jag skulle klara mig genom julens alla dagar med ett leende på läpparna men se det gjorde de inte alls. De hjälpte så klart mot min halsfluss men den där andra, den där man-förkylningen, den var minsann kvar. Febern har legat och pockat, bihålorna har varit fyllda med gojs som troligtvis skulle ha fyllt några spannar men som inte velat komma ut och kroppen har känns mörare än mörast. Det är ju tur att jag har en underbar kär make och en hjälpsam svorsk syster för tro det eller ej så gick julens alla dagar även om jag var väldigt overksam.

Och med julen kommer även den där rean. Och med plånboken full med presentkort för oss alla fyra så var det naturligtvis en tripp till the Big city igår som gällde. Tuff som fasen var frugan över att nu hade nog den där skiten lämnat kroppen och så vidare. Kan väl säga att hon var inte sådär tuff när hon kom hem utan stupade i säng och slumrade en timme.

Fast nöjd var jag i alla fall över de fynd jag gjorde. För herregud var det plötsligt finns mycket att välja på. Här var metervis med stålställningar som var uppställda och som det bara vara att blada genom.

Där stod jag på den tidigare så efterlängtade sidan av affären och tittade istället bara bort mot den avdelning jag tidigare varit förpassad till. Jag var inte ens bort och tittade på den stora utan valde mina fynd på Lindex helt normala avdelning. Jag undrar om jag kommer att vänja mig vid tanken eller om det alltid kommer att kännas wow eller att man tror att alla andra tittar och funderar varför tjockisen är och drar i kläderna på den avdelningen för.

Det slog mig dessutom att jag behöver hitta alla de andra affärerna nu. De affärerna som jag på sin höjd varit inne i som smakråd till någon annan. De affärerna som jag kommer att kunna handla i. Hade jag inte haft öronen hade nog leendet slutat i nacken.

 
Nåja, det har varit en hyffsad jul ändå. Men nu sätter jag ner foten ordentligt och säger stopp till alla sjukor som verkar ha krupit in i varje vrå hos oss. Mina nio dagars ledighet blev inte alls vad jag hade väntat mig när jag först idag, dag sju, känner mig ganska pigg när halva dagen har gått.

Så nu gäller det bara att äta penicillinet färdigt och sedan håller vi tummarna att inte något nytt hittar hit. För nu vill jag ha tillbaka min vardag. Vardag med träning och mer viktminskning. Den vardagen saknar jag efter snart två månaders väldigt sporadisk träning på grund av yrsel och andra sjukor.

Jag hoppas ni har haft en skön jul med mycket god mat och umgänge med dem ni trivs med. God fortsättning till er alla och på återseende.  

Har man gehör och talang så har man

Ibland är det bra att vara helt opartisk.

Det kan hända att det är mitt mamma-öra eller hennes sätt att värma mitt hjärta. Det kan vara min beundran över hur enkelt hon verkar gör det utan att visa någon nervositet alls.

Det kan hända att jag är imponerad av hennes musiköra. Hon har talanger som man inte visste om. Hon spelar trumpet och gör det väldigt bra fast hon övar dåligt. Och nu visar det sig att hon har en väldigt fin röst också.

Med lite övning kan hon nog få till en riktigt bra pipa. Och jag vet att det är säkert vad alla stolta mödrar tycker om sina telningars stämmor men jag tror att det ligger en helt ärligt tycke i min.

Hon har pratat om att hon skulle vilja lära sig att spela gitarr men att man bara får spela ett instrument på musikskola och hon vill ju spela trumpeten också. Jag tycker det är viktigt att mata detta intresse för kultur och musik så vi har troligtvis fått tag på en nybörjargitarr som hon ska få i julklapp. Sedan har hon möjlighet att själv lära sig att spela. Har man gehör och talang har jag hört att det ska gå liksom.

Så vi får väl se vad det blir av tösabiten, som faktiskt tog oss lite med häpnad.  

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker.

Jag söker just nu efter min ork. Jag har helt tappat den någonstans. Det kan mycket väl vara så att när rösten låter som jag har rökt på för mycket och druckit för mycket whiskey så läggs så mycket energi på att bli av med det att orken liksom bara lagt svansen mellan benen och pyst iväg.

Jag har inte tid att leta efter den heller men hela jag bara skriker efter att göra saker för den där rastlösheten har tagit tag i mig igen. En rastlöshet som jag inte riktigt är van vid. 

Hade jag hittat orken hade jag tränat ett ordentligt pass för oj vad jag känner mig försoffad efter en vecka i just soffan, jag hade ställt mig och julbakat allt det där julgodiset jag har hittat, jag hade troligtvis gjord de sista köttbullarna och jag funderade på hur jag skulle få julrevbenen ordentligt möra i år. Det där är vad jag vill ha min ork till. Nu liksom. 

Men jag fortsätter att leta efter den. Den borde vara här i närheten men jag har lyft på varje sten jag sett.

Så ser ni någon ork som ser väldigt vilse ut så hojta till för jag kan mycket väl vara ägaren. Mest troligt är det så.

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak.

Vi har varit iväg i helgen hos underbara nyfunna vänner. Lite panikartat insåg jag för någon vecka sedan att jag har absolut inget att ha på mig. Jag kan faktiskt ärligt säga det eftersom det jag har är lite stort till mig och jag kände jag vill minsann ha något som jag känner mig fin i.

Så förra helgen var jag på jakt efter en tunika som jag kunde ha på mig. Denna tunika slutade med att det blev en klänning istället. Ingen som hotade mig eller som tvingade mig. Jag valde detta inköp helt själv, förstås helt opartiskt från kära makens hejarop att det var fint, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag verkligen köpte den.

Jag ältar detta för jämnan känns det som men jag har verkligen svårt att förstå och se att jag inte är megasize längre.

Så jag visade mig på bild, med klänningen, på facebook som jag hade lovat. Och jag är så otroligt glad och tacksam för alla som fortfarande orkar och vill heja på mig. Det är en otroligt stor del av min lyckade viktnedgång som beror på er. Klyschigt? Kanske det men det är helt ärligt. För det är det som hjälper mig när det känns jobbigt och jag känner mig misslyckad. När den där gamla Nettan, hon som klankade ner på sig själv alltid och som hade en självkänsla som någon hade dragit i gruset, tittar fram då är det skönt att kunna får stöd, stöttning och hejarop. För även om den nya Nettan kommit en bra bit så har hon svårt att släppa taget av den gamla ibland.

 
Min klänningsbild bredvid mitt gamla jag. Jag fick en kommentar som fick mig att frenetiskt vifta med handen framför mitt ansikte, som någon annan primadonna, för att inte börja fälla tårarna som fyllde mina ögon. Jag ville ju inte förstöra en festmakeupp liksom.

“Förstår & inser du vad du har gjort & gör??!!!! Du är så duktig & stark & fy satan vad du bevisar det!!! En person som du är en sann förebild för många! Fortsätt alltid som du gör. You go!!!!♥”

Jag hoppas ni aldrig tvivlar på att det är ni som hjälper mig på vägen.

Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland blir man alldeles förbluffad.

Drog på mig mina gamla finbyxor. Jag har svårt att se hur de har kunnat vara finbyxor. Tycker snarare de ser ut som clownbyxor.

Ignorera min tigerrandiga mage (och mitt sovruffsiga hår och att min morgontröja och mina bh-lösa tuts som nästan tittar ut och den obäddade sängen och stöket på kära makens datorbord och stöket på mitt datorbord). Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Det är bara jag och naturen

Ibland är det det lilla som gör det.

När man saknar ljus under veckodagarna har jag insett hur viktigt det är att ta vara på det under veckosluten.

Så idag har jag njutit när solen strålat från en klarblå himmel och tempometerna visade +2 grader. Som gjort för en powerwalk. Understället på, vantar på och mössa på. Ett tag kände jag mig som en michellingubbe men struntade liksom i det.

Så när man är mitt ute i ingenstans och långt borta i fjärran hör man hur en lätt vind tar tag i några träd. Susande från vinden ökar likt en våg som närmar sig stranden innan den träffar och svalkar min svettiga nacke.

Där finns inga ljud, förutom vinden som men jämna mellanrum tar tag i träden som sakta böjer sig. En ensam hund i en hundgård skäller när jag går förbi men tystnar när jag försvinner runt kröken på den lilla backen.

Inga bilar, inga människor, ingenting. Det är bara jag och naturen. Det är bara jag som lapar sol och ljus för att klara av den mörka veckan. Att få njuta helt själv, i denna tystnad, i 8,5 km är livskvalitet en dag som denna. Underbart. 

Ibland lyckas man kombinera det mesta

Ibland lyckas man kombinera det mesta.

Hur otroligt det än låter så går det att kombinera nöje, testa-nya-saker, kultur, motion, låt-pengarna-rulla, glada miner, sura miner, nöja miner och tillsammans-tid.

Vi drog helt enkelt till den stora metropolen idag, hela familjen tillsammans. Målet var att införskaffa lite nya kläder till da kids. Och det var två lyriska tjejer som gick bärsärk i affären. Det letades och diskuterades om det var kläder som var ok. Klädesplagg efter klädesplagg testades och till slut så fanns det en ganska ok hög med kläder till dem var.

Jag vet inte men jag kände mig väl mest som en packåsna. I alla fall tills vi kom till min avdelning. Det slog mig att det är rätt trista färger på den stora avdelningen. Men håll ut för det är förhoppningsvis bara ett litet tag till som jag behöver det. Jag var ute efter något som jag kunde ha på mig när vi ska på partaj nästa helg hos vänner som vi inte träffat sedan i somras. Det hela slutade med ett köp som jag aldrig trodde jag skulle göra självmant. Jag har fasen köpt mig en klänning. Det är så inte jag men jag kände mig helt ok fin i den och den var verkligen fin. Sen får vi väl se om jag vågar använda den. Ja sedan kom jag ju på att den där boleron jag har hängandes nere i klädkammaren kanske inte passa längre heller och något måste jag ha över mina nu ännu hemskare armar. Men det ordnar sig säkert.

Så när kläderna var betalda och nerstoppade i åtskilliga påsar så var vi hungriga som vargar. Frugan/mamman kläckte den kloka iden att vi skulle äta på Subway. Något för alla tänkte hon. Den lilla telningen var dock inte lika imponerad. Hon tyckte det räckte att ha ost, tomat och gurka på sin sub men tog dock en skinkbit också. Den stora telningen slog på stort och tog bacon, ost och gurka. Det är bra när de vågar något nytt liksom. Båda kom fram till att det var ost som gällde nästa gång, den lilla efter att pillat och spottat ut all skinka från mackan. Vi behöver nog vara ute oftare bland folk känns det som ibland.

Mätta och belåtna, trots spottande av skinka, gick vi sedan tillbaka mot bilen men stannade till på Naturum. Och det var en riktig lyckoträff att vi råkade göra det. Tjejerna tittade efter små vattendjur, fågelspanade och lyssnade på olika fågelläten.

Men det slutade inte där om ni trodde det. Åh, nej. Det blev skor till da kids i affären som alltid varit billig men som både mamman och pappan tyckte hade blivit mycket dyrare. Vidare till nästa för att införskaffa lite nya träningsgummiband för vår kommande Tapout XT 90-dagarsutmaning som vi, kära maken och jag, ska göra tillsammans. Det blev lite teknikprylar, kära makens saker som jag tydligen ska ha nytta av också. Något som man sätter i tv och så ska man kunna se datagrejer på den. Ja ni förstår säker för jag kan inte förklara bättre.

Så efter alla dessa affärer så avslutade vi på den där vanliga affären. En affär som hade en karusell i ingången som gick medurs och det gör liksom inte karuseller. Förvirringen var total där ett tag men det gick bra. Inga pinsamheter att vi fick karusellen i pannan för att vi i alla fall gick på rätt håll. Nejdå, vi sållade oss till mängden. Mat och godis inhandlades och tjejerna släppte loss och införskaffade nya pennor, som även de kommer att hamna i dammsugaren troligtvis, och några sådan där block som man ska styla figurerna som är i dem.

Så nu är jag trött. Vi har haft en riktigt bra dag trots lite kink då och då. Och vi måste bli mer kulturella har vi sagt igen. Denna gången kanske det går bra.

Håll dem hårt för mig nu

Ibland händer det att negativa saker ger hopp.

När jag idag efter ett samtal med farbror, som i mitt fall är tant, doktorn äntligen fick svar på mina prover kändes det som en lättnad. Det blev en lättnad även om provsvaren inte alls var bra.

Det visade sig att jag har riktigt uselt järnvärde och inte stannar det vid det. Jag har även dåliga värden på folsyra och B12 fast dessa låg inte under utan precis i nerkant vilket inte var bra det heller.

Doktorn nämnde att järnvärdet kan vara lågt om man blöder rikligt så det var säkert mitt fall. Äh, jag blöder inte svarade jag henne lite försynt. Jag har en sådan där bra hormonspiral. Jaha, svara hon mig, är du vegetarian? Äh, nej svarade jag henne. Är du dålig på att äta kött då frågade hon för att hitta anledningen. Nja, jag äter ju kött men inte mängder. Jag äter dock mindre eftersom jag har gått ner 30 kg. Oj svarade hon. Det är väl självmant? Ja, svarade jag henne samtidigt som jag nickade. Men det kan vara anledningen sa hon. De som gjort en gastric bypass har ofta dessa brister. Men jag har inte gjort någon sådan svarade jag samtidigt som jag nästan kände mig lite stött av någon anledning över att hon antydde detta. Nej, jag menar bara att en viktminskning kan leda till dessa brister.

Men, jag har för mig att en viktminskning ska vara bra för kroppen. Nu har jag en låg sinusrytm från EKG:t. Jag har usla järnvärden och brist på folsyra och B12. Blir lite besviken på min kropp faktiskt för att den inte bara kan tycka att jag är toppen. Fast nu jäkla ska Mr Yrsel jagas bort för nu har jag tabletter som ska hjälpa mig med att höja de där bra-att-ha ämnena som jag saknar ganska mycket av. Höja dem rejält för de måste klara min kommande viktminskning som jag har kvar också. För detta var doktorn nästan säker på var anledningen till min yrsel.

Så nu känner jag mig gammal efter att ha varit på apoteket och hämtat ut mina tabletter. De där tabletterna är det väldigt många av mina före detta gamlingar som äter och nu ska jag stoppa dem i mig. Så ja, gammal känner jag mig. Kanske spä på känslan genom att köpa mig en dosett också till mina tabletter. Jag kan ju inte låna på jobbet längre som jag gjorde när jag åt en massa tabletter innan IVF-försöken innan Molly kom.

Så nu håller vi alla tummarna att de där tabletterna kommer att hjälpa både mot yrseln och så att värdena blir bra. Håll dem hårt för mig nu.

Jag mår illa av människor som inte har någon som helst empati och medmänsklighet

Ibland förfäras man verkligen över folks totala brist på empati och medmänsklighet.

Jag har sedan igår irriterat mig över en notis jag läste i tidningen. Uttrycket “man ska inte tro på allt som skrivs i tidningen” hoppas jag verkligen stämmer i detta fall. För hur kan man ens få för sig att uttryck följande:

“– Om du inte kan stoppa en våldtäkt så njuter du av den”

Så om du som kvinna blir överfallen av, låt säga, två-tre män så ska man tänka att detta vill jag verkligen och jag kommer att tycket det är så njutbart och underbart. Jag kommer att bli nertryckt mot marken, kanske sitter en och håller mina armar medan den andra bänder isär mina hårt hoppressade ben. Jag ska njuta medan mannen med våld penetrerar mig för egen njutning och makt. Jag ska njuta medan han ta en flaska eller annat tillhygge och våldtar mig med medan hans kompis håller för min mun för att jag inte ska skrika ut min njutning. Jag ska njuta medan han med en vårdsam stöt pressar in sig och spräcker mig där bak. Jag ska njuta medan han med våldsam kraft stöter och ju mer han stöter ju mer blöder jag. Jag blir mer och mer trasig, både kroppsligt och själsligt men eftersom jag inget kunde göra för att stoppa det så är det bara att njuta. För passa på att njut medan du kan för efter detta kommer du troligtvis ha svårt att någon gång kunna njuta av det som normalt är så fint och njutbart.

Så om vi vänder på det. Denna man borde bara njuta om han själv blev utsatt för en våldtäkt. Han skulle bara njuta av att någon med våldsam kraft penetrerar honom där bak. Det är ju ändå där hans g-punkt sitter så det är ju bara att passa på att njuta ordentligt medan han inte kommer någonstans. Han ligger hårt pressa mot golvet och kan inte röra sig. Smärta, förödmjukelse och rädsla över om han kommer att överleva men det är bara att förtränga och börja njuta.

Nej, jag tror inte han skulle njuta alls så varför skulle en kvinna göra det. Enbart för att vi kvinnor “normalt” är penetreringsbara? För att kvinnan alltid ser mannen som guds gåva till henne och inte kan hitta njutning utan honom? 

Jag mår fan illa av sådana människor. Människor som inte har någon som helst empati eller medmänsklighet i sin kropp. Jag har, som tur är, inte blivit utsatt för en våldtäkt och jag kan säkert inte ens föreställa mig hur det är men jag vet att det är något som ingen borde bli utsatt för. Inte kvinnor och inte män. Ingen. Och jag vet att det inte är något njutbart att bli tvingad till något man inte vill.

Så jag hoppas att det som står att läsa i gårdagens tidning inte är sant. Tyvärr tror jag att jag har fel.

Tre generationer bara sådär

Ibland går saker i arv.

När det är som bäst.

Hur kunde det bli såhär?

Men det är ändå ganska häftigt att telningarna och jag kan tralla på samma låt även om den där smurfliknande versionen får en att tänka på piller med någon cool bild på, visselpipor och lagerlokaler.

Men det är inte bara den här låten som går här hemma. Här går många smurfliknande låtar. Högt, länge och om och om och om igen.

Jag förstår inte riktigt tjusningen. Förstår den inte alls. Men ska jag vara ärlig så gjorde nog inte mina föräldrar det heller. Jag tror de ville ha den såhär.

Tre generationer bara sådär. Kommer bli spännande att se generation fyra sedan.

Funderar på vad det blir för vuxenfilm ikväll

Ibland kan saker bli lite fel utan att man tänker på att det kan bli det.

Som när kära maken möttes av en leendes fritidspedagog som stoppade honom för att berätta något.

Den lilla telningen och hennes kloka klasskompis hade suttit och diskuterat när de var tvungna att gå och lägga sig.

-Jag måste lägga mig vid sju eller halv åtta berättade hon för sin kompis. (Hon har inte riktigt koll när läggdags är faktiskt inser jag nu). Hennes kompis hade nickat och berättade sedan att hon fick minsann lägga sig vid nio eller halv tio.

Den lilla telningen hade spärrat upp sina ögon och i förfäran utbrist:

-Men då hinner ju inte din mamma och pappa titta på vuxenfilm som min mamma och pappa brukar göra.

Fritidspedagogen stod och fnissade medan han berättade. Det kan nog vara lite spännande att jobba på skola när små smarta barn har allvarliga diskussioner.

Jag fick ett samtal av kära maken sedan:

-Alltså vi måste sluta säga vuxenfilm. Jag tror det blivit lite fel.

Funderar på vad det blir för vuxenfilm ikväll.

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.