Berättelse från 9:an

Hittade en gammal uppsats från 9:an när jag letade igenom en låda i källaren. Satt och log samtidigt som jag fick ont i magen när jag läste den. Tänkte jag skulle skriva in den. Är ni med:

Vad är kärlek för mig
Det började i november 1990. Mamma hittade en ny kille. I början gick det väl bra. Han brydde sig inte så mycket om oss barn. Det var bara skönt i början, men sen blev mamma likadan. Hon brydde sig bara om han. Det verkade precis som om inget annat existerade än han. Pappa bjöd upp mamma och hennes nye. Dom kunde sitta och prata och spela kort och ha hur roligt som helst.
Det blev sommarlov och då började saker och ting bli värre. Han la sig i grejer som han inte hade med att göra. Det blev ofta bråk. När det var bråk så hotade han ofta att ringa polisen. Han fick t.o.m för sig att jag hade hotat att slå ihjäl honom, vilket jag aldrig nämnt. Sen började han ge sig på pappa. Han förbjöd honom att komma ner och hälsa på oss, medans mamma inte sa någonting. Den enda som ställde upp för mig var min pappa.
En dag ringde en kompis till mig och frågade om jag ville följa med till Hässleholm till en kille som hette Rickard. Det gjorde jag och vi föll i tycke för varandra. Han lärde mig att acceptera mig själv för den jag var. Vi kunde prata om allt. Det var så skönt att komma ner till honom. Vi satt ofta i soffan och pratade och gosade.
När sommaren var slut började skolan igen. Det började gå ner för mig i skolan. Jag kunde inte koncentrera mig på något. Bråken blev fler och fler. Så fort vi bråkat så pratade jag med Rickard. Han ställde upp för mig och försökte alltid trösta mig. På helgerna var mamma ofta borta så Rickard körde ofta ner till mig. Vi kunde sitta i flera timmar och bara prata.
Sen en dag sa mamma till mig att det blev bäst för alla om jag flyttade till pappa. Bäst för alla va? Det skulle bli lugnast för dom, rättare sagt. Det blev att jag flyttade upp till pappa. Jag var ofta ledsen, fast jag tyckte så illa om henne så kunde jag inte låta bli att sakna henne. Pappa och Mona försökte göra saker och ting lättare. Dom ställde upp för mig och det dröjde inte länge förren jag mådde mycket bättre. Mamma hörde sällan av sig och när hon väl gjorde det så var det när inte han var hemma.
Jag var ofta nere hos Rickard. En natt satt vi och pratade. Vi pratade om allt. Vi kom in på när jag slutade nian så skulle jag ju läsa. Han frågade om jag inte kunde söka i Hässleholm. Jag kunde ju bo hos honom.
Och det är där jag befinner mig nu. Pappa och Mina gör allt för att jag ska trivas, vilket jag gör jättebra. Rickard och jag har varit tillsammans i åtta fina månader. Fler lär det bli. Det var min lilla historia.

Kärlek för mig är så många saker. Som i berättelsen är det två typer av kärlek. Dels den man delar med sina föräldrar och dels den man delar med sin pojkvän.
Kärlek för mig är när någon visar att den gillar mig. Det känns skönt att veta att någon älskaren. Jag vet ju att pappa älskar mig. Jag vet inte hur många gånger jag har tackat honom för att han ställt upp. Han säger bara att det är självklart att man ställer upp för sina barn.
Jag skulle vilja tacka pappa och Rickard för allt dom gjort för mig, när allt bara gått emot mig. Tack
Puss och kram Nettan

Ja, vad ska man säga om den. Man är 18 år klokare nu kanske. Har bra kontakt med mamma men kan inte hälsa på pga hennes hemska man. Kände speciellt när jag väntade M att jag inte ville beröva henne kontakten med mormor så jag svalde lite av min stolthet och började få bättre kontakt med mamma. Ska kanske påpeka att det fortfarande är samma Rickard också. Jag tror många hade blivit paffa om jag dragit upp min levnadshistoria för den kan vara ganska jobbig. Men det är en annan historia. Tjingeling