Swing, partytime liksom

Kära maken hade jeansen med den trasiga dragkedjan i påsen när han gick fram till kassan.

Han berättade att han varit inne och fått ny dragkedja för två månader sedan och nu var den sönder igen. Han fick då välja ett par nya jeans istället. Han, ok jag då, hittade ett par snygga som satt fint på hans rumpa. Viking detalj det där.

Så stod han där i kassan och fick påsen med de nya jeansen och tackar genom att utbrista:

"Excellent service det här"

Jag väntade mig nästan att han skulle få en blond kalufs och börja gå runt och säga swing med en juckande rörelse samtidigt som någon sjungit foxy i bakgrunden. Partytime liksom. Men det blev som tur var inte så.

Ibland funderar man på om man inte skulle kunna välja normal ord. Vad det är som gör att man under en bråkdel av en sekund väljer till exempel excellent istället för det enkla bra eller kanske till och med jättebra. Visst det låter lite ner sofistikerat med excellent men för en 70-talist som var ung i början av 90-talet är det bara så Garth-igt. Swing...

Det började som en krusning på övre däck

Det började som en krusning på övre däck. Man kände det svagt och sakta sakta rörde det sig framåt. Krusningen övergick i vibrationer innan det med kraft slog till längst fram. Och med ens var aktern helt deformerade.

Och där låg jag och kved i min säng när krampen fick mina tår att se ut som Jan Boklövs V-stil när de spretade på alla håll och kanter. Att försöka få styr på dem är helt omöjligt när de stenhårt pulserar av varje krusning i musklerna. Så släpper det och man tror man är säker. Så råkar man röra tårna och inser att så inte alls är fallet när tårna åter igen står som en överkörd kalkons klor. De fortsätter liksom att vara lite överallt. Och man kvider igen.

Så nästa gång det känns som om det släppt så vågar man inte röra foten alls. För den där krusningen vill man fasen inte ha igen. Den är liksom aldrig trevlig att stöta på.

Nattliga äventyr

Tänk att man kan spendera en hel natt åt att söka efter sin övernattningsväska så att man ska kunna lägga sig.

Jag menar, av någon anledning ställde jag bilen med väskan i i Jönköping och tog sedan tåget hem till Hålan i norra Skåne. När jag sedan kom hem insåg jag ju då att väskan var kvar i bilen. Så jag började min färd att hitta den igen så jag skulle kunna gå och lägga mig.

Min resa började på slingrande skogsstigar med tät skog runtomkring mig. Det gällde att hålla sig på stigen för att inte gå vilse. Stigen övergick i smala vägar utmed höga berg. Tittade jag ner kunde jag inte se marken. Hjärtat bultade kraftigt i bröstet på mig när jag tryckte mig mot med skrovliga bergväggen för att inte falla. På min rygg öppnade sig en lång reva när en vass sten skar mig och en varm strimma av blod blötte ner min tröja.

Till slut kom jag fram till en sjö. En ensam båt tog mig ut på det mörka vattnet. Plötsligt tog det stopp när stora sanddyner bara steg upp från botten och tog tag i botten. Där satt jag fast, mitt i sjön på sanddyner som kapslat in båten.

Jag klev ur båten och tog mig gåendes över sjön. Jag var nästa framme vid stranden när sanddynerna försvann lika fort som de framträtt och jag försvann i ett mörker.

Inte konstigt att jag varit trött idag efter ett sådant äventyr. Och inte fasen hittade jag min övernattningsväska heller. Det skulle kanske vara lite Hobbit-maraton med ettan och tvåan i helgen som ställt till den säkra vägen till min väska. Kan undra om jag hittar den inatt?

Årets mysigaste stund?

Årets mysigaste stund är nu över.

Fadern gick ner i källaren och hämtade upp den gröna tingesten. Han satt försiktigt ihop de två delarna och framför oss stod nu granen.

Telningarna började dra ut de slokande grenarna. Med suckar drog de ut några innan de tyckte att det såg bra ut. Granen hade ingen typisk granlik form alls ännu om det nu inte skulle vara så att föräldrarna var väldigt innovativa och hänga den upp och ner från taket och det var de inte.

Fadern gav sig på den för att ge den form och modern gav sig snabbt iväg, för den mysiga stund ville hon ju inte missa typ, för att inhandla de attiraljer som de nu upptäckte att de fattades.

När hon kom tillbaka hade fadern satt upp ljusen som hon annars med mutter och icke så juliga och välsignade ord brukade få göra. Nu behövde hon bara rätta de ljus som prydde halva granen. Även i år var sladdarna mellan ljusen förkorta vilket naturligtvis ledde till lite mutter och förbanande över hur de tänkt när de gjorde den.

Sedan gav sig telningar, med lätta suckar från den stora som mycket hellre hade spenderat sin viktiga tid med plattan och någon Skillet-låt än denna mysiga stund, på att hänga kulor.

"Inte där, häng där, men åh inte så, du har hängt fler hjärtan, det räcker nu, nej jag vill att det ska vara mer, nej det räcker nu, jag vill att det ska vara mer, MAMMA."

Ja sedan fick de ett varsitt packet kastglitter och jag tror minsann att den ena fick 2 gram mer. Och med kastglittret kommer snart kattskrället med längtansfulla ögon att se till att nederdelen på granen är kastglitterfri eftersom hon kommer att mumsa i sig det med glädje för att sedan lägga pimpade, glittriga spyor lite överallt.

Så ja, årets mysigaste stund är nu över. Hur fasen ska vi kunna överglänsa denna mysighet? 

Jag har tyvärr inte öga för sådant

Jag ska bli sambo. Det ska bli riktigt spännande efter att varit ensam sedan i somras.

I början av året någon gång kommer jag att ta mitt pick och pack och få sällskap av tre andra. Jag ska helt enkelt få ett nytt kontor som jag ska dela med några andra av det manliga könet. Och eftersom jag är kvinna fick jag äran att välja färg på väggarna och fixa gardiner.

Jag harklade mig lite vid detta påståendet och deklarerade bestämt att några gardiner kommer jag inte att fixa.

Jag har tyvärr inte öga för sådant. Kära maken är så imponerad av grannen och alla hennes otroligt läckra projekt som faller henne helt naturligt. Det gör det inte för mig. När vi renoverade hallen ville han gärna att jag skulle fixa en fotovägg inspirerad av grannens läckra vägg där foto i olika storlekar med olika ramar liksom smälter ihop till en enhet. Här hänger det några foto på jämna avstånd och inte ser det läckert ut utan bara som några foto som bara hänger där.

Det finns liksom inget pyssligt eller heminrednigt i mig. Tyvärr får jag säg. Jag kan liksom inte ens sätta ut några ljusstakar och få det att se mysigt ut. Det se bara vanligt och trist ut.

Så vill de ha alla de där typiskt kvinnliga sidorna så har de dragit en ordentlig nitlott. Jag bryr mig inte ett dugg om där är gardiner eller inte. Jag är ju till och med så okvinnlig att jag inte ens sköter maktjänsten här hemma. Kära maken är den som för det mesta både tvättar och städar. Han har hand om hämtningar och lämningar av barnen Jag kan dessutom säga att jag älskar sex och det verkar nog vara det okvinnligaste av okvinnligast.

Men, men det ska i alla fall bli riktigt trevligt att bli sambo även om någon annan får ta hand om gardinandet.      

Var finns förståelsen mot andra?

"Men 20 kronor har ju alla råd med"

En mening som etsat sig fast i mig och som alltid kommer smygandes så här års. Som en sur uppstötning ger den mig en sur smak av äckel i munnen.

För nu är det snart insamlingarnas tid och jag får en klump i magen för de som dagligen kämpar för att få vardagen att gå ihop. Jag menar inte det normala livspusslet med lämningar, hämtningar, aktiviteter, läxläsning och middagsplanerande. Jag menar de som verkligen behöver vända på varenda krona för att få mat och de absolut nödvändigaste kläder.

Så nej, alla har inte råd att undvara 20 kronor för att läraren ska få en julklapp. De där 20 kronorna hade kunnat bli en middag istället.

Det som gör så ont i mig är att så många verkar ha noll förståelse över att det faktiskt finns familjer idag som faktiskt kämpar såhär. Och att säga att barn ska ha samma förutsättningar i skolan är ganska skrattretande när inte ens föräldrar kan tänka lite längre.

Jag tycker verkligen inte om alla dessa insamlingar som kommer att komma nu. Jag funderar starkt på att inte lägga på grund av att verkligen visa att jag inte tycker det är ok. Blä.

Vacker som en dag och dansar som en kung

Jag gjorde ett storslaget intåg i november med ett bröllop och avslutade november med en julfest med jobbet.

Antalet centiliter berusningsmedel jag intagit vid dessa två tillfället motsvarar troligtvis min normala årskonsumtion. Men ibland får man släppa hämningarna som ligger där och gnager.

För plötsligt är jag vacker som en dag och dansar som en kung. Och det är fasen inte ofta det händer. Det kan även vara så att det är en del av berusningsmedlet som vilseleder lite också. Men vad fasen gör det när man har så jäkla roligt och inte ville att kvällen skulle sluta.

Det kan dock hända att kära maken inte var lika imponerad av mig. Då hade han inte ens spenderat kvällen med mig utan ställde, som den gentleman han är, upp och hämtade mig. Jag försökte svara på hans sms. Om man säger så att jag är riktigt dålig på att skriva sms i vanliga fall så skulle jag troligtvis ha vunnit priset som universums sämsta sms-skrivare då. På riktigt alltså, helt obegripliga.

Till slut lyckades jag hitta rätt var han stod och kunde sätta mig i en varm bil. Den lilla chipspåsen var nu min räddning när jag plötsligt överfölls av en hunger som bara ett spädbarn kan förstå. Medan jag moffade chips för fullt så började jag trolla för plötsligt tog jag ut en krona ur munnen. Hur jag gjorde det är min hemlighet men det kan hända att jag inte har en jäkla aning.

Väl hemma gav jag mig hän åt två tabletter Bakis och en Ipren som verkade vara någon sorts sockerpiller för de där hjälpte inte ett dugg. Det var faktiskt väldigt synd om mig dagen efter min vacker som en dag och dansade som en kung kväll. Det var till och med väldigt, väldigt synd om mig. En hel dags synd om mig.

Fast sedan, när det slutat vara synd om mig, så insåg jag vilken helt jäkla rolig kväll jag haft. Och då gör det inte så mycket att jag faktiskt inte är vacker som en dag eller dansar som en kung. Det är jag och jag älskar sådana kvällar då jag kan släppa allt. Dock med lite mindre berusningsmedel än det blev men annars är det så jag. För sådan är jag liksom.

Den längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier

Det kan hända att det finns tillfällen då hon känner sig lite extra gammal. Sådan tillfällen när det är dags att kora de där sexiga männen.

För när den där listan med världens tio sexigaste män kommer upp och man måste googla godingarna för att veta vilja de är, ja då är man lite till åren kommen.

För jag minns, en gång för länge sedan när frugan var ung, när den där topp tio på sexigaste männen gjorde att man dreglade bara man såg namnen.

Tom Cruise, George Clooney, Johnny Depp, Mel Gibson och Jon Bon Jovi var namn som fick tonåringar att smällta då. Nu när de där tonåringarna är kvinnor i 40 minus åldern så är det fortfarande namn som får en att dra lite efter andan.

Men den där längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier som fanns då. För på något vis har dessa sexiga männen inte längre den släta hyn, det mörka håret och de svällande musklerna längre. På något vis har de åldrats medan en annan naturligtvis fortfarande är ung och fräsch. Ja eller kanske inte men en flicka kan väl drömma.

Man inser dessutom att man inte är någon ungdom längre när man faktiskt kan tycka att de där grånande, åldrande männen med rynkor kring ögonen fortfarande är väldigt sexiga, vissa i alla fall. Att ålder faktiskt är en stark sexfaktor det också.

Det i alla fall tills en pojkspole på 25-isch kommer och råkar ha uniform. Brandman, polis, militär you name it. Då kan det hända att det pirrar lite extra i tant.

Tiltat i pannan "Pålitlig lyssnare"?

Så har vi det där klassiska syndromet "Kom och prata med tant Nettan även om ni inte känner henne".

Jag kan inte förstå hur det kommer dig att helt okända människor kan börja prata och berättar saker för mig. Helt klart känner jag mig lite ärad men jag vet inte vad det är som göra att folk öppnar sig så för mig. Jag börjar tro att det står tiltat i panna "pålitlig lyssnare" eller något liknande.

Idag när jag traskade in på affär ett möttes jag av en medelålders kvinna. Och plötsligt började hon berättar om sonen som höll på att renovera ett torp, hur det mitt i allt grävande hade fått gräva ner hunden eftersom den blivit dålig och dött,  hur de väntade på pannan, hur de funderar på värmesystem som för tillfälligt bestod av en kamin, hur de hade fått måttbeställa ytterdörren och så vidare. Allt detta berättade hon för mig för att komma fram till att hon i sin korg hade lite ljusstakar till fönstrena för att liva upp det tomma torpet.

Jag har absolut inget emot att folk pratar med mig men blir så konfunderad vad det är som gör att de verkar kunna vara så öppna. Jag har inte en aning faktiskt men ett väldigt intressant fenomen. Det är vid dessa tillfällen man önskat man kunnat lite mer om mänsklig psykologi. Det hade varit intressant och ställt frågan till den som börjat prata om varför de valde just mig. Troligtvis hade de inte vetat det och jag hade ju inte velat göra dem generade.

Jag hade dessutom en äldre dam på samma affär som började diskutera pepparkaksbak med mig. Hon hade bakat pepparkakor hela sitt liv och nu kunde hon inte riktigt komma på vilka kryddor hon skulle ha i.

Nettan till undsättning när jag lotsade henne på rätt spår när vi stod där och diskuterade pepparkakskryddor. Den där nöjdheten i tantens ögon när vi löst pepparkakskrisen var helt obeskrivlig. Att mina ord hade hjälpt henne att minnas vad hon skulle ha utan att på något sätt förminska henne gjorde min kväll.

Det behövde jag för affär två var helt ärligt en nära döden upplevelse. Helt sjukt mycket folk och jag fick en riktig Ullaredskänsla fast på Maxi. Men det är en annan historia.    

Tant Noj nojjar till det

Tant Noj nojjar för tillfället över vissa djur.

Då Tant Noj nu är ute och springer om kvällen, på ett sådant där ställe som förr benämndes som elljusspår men som idag består av helt vanliga lyktstolpar som står på lagom avstånd från varandra. Om kvällarna är det nu mörkt så in i skogen ser man inte. Men man hör saker.

Och Tant Nojs hjärta slår inte bara fort av ansträngningarna av löpningen utan även av nojjande över att stöta på något skogslevande djur.

Prasslande, grenknäckande och andningar gör att Tant Nojs ögon troligtvis, om det varit ljust ute och något kunnat se, varit vitt uppspärrade. Samtidigt har Tant Noj koll på vilka träd man skulle kunna gömma sig bakom ifall det skulle komma ett vildsvin eller en älg utrusandes. För det är just dessa, vildsvin och älg, som Tant Noj faktiskt är säker på att hon kommer att springa på där ute i skogen, på den trygga upplysta slingan.

Nu visade det sig att det borde vara något helt annat Tant Noj borde nojja över. För när hon kom springandes, där den upplysta slingan hade övergått till asfalt med hus vid sidan om, som det hände.

Från ingenstans, fast det var ju inte riktigt sant eftersom Tant Noj såg precis varifrån, kom en stor svart hund rusandes mot henne. Den svarta hunden skällde arg och Tant Noj utstötte ett skrik som inte riktigt går att beskriva men som var som ett löjligt falsettskrik blandad med andfåddhet och samtidigt tog hon något balettliknande , skutrande löpsteg med armarna viftande med händerna vid ansiktet. Tant Noj såg troligtvis mycket rolig ut för utomstående just då.

Hussen ropade på hunden och Tant Noj hörde hur hunden vässade sina klor mär den gled på asfalten när den tvärnitade.

Tant Noj, som var väldigt trött innan denna händelse, fortsatte den lilla biten hem fullpumpad med adrenalin.

Så nu är Tant Noj en erfarenhet rikare. Ibland nojjas det över helt fel saker även om det troligtvis fortfarande är vildsvin och älgar som kommer finnas i tankarna vid nästa löprunda. 

Hur fasen hamnar de där?

Vissa saker är ett mysterium som man liksom inte kan nysta upp hur mycket man än funderar på det.

Skor kan vara ett sådant. Nu menar jag inte de som ockuperar hallen även om det också kan vara ett mysterium var alla skor förökar sig någonstans. Kan vara i den mörka garderoben då jag har hört att spännande saker kan hända i mörker.

Skor som är ett mysterium är de ensamma skorna som kan vara liggandes vid vägkanten. En ensam sko men hur hamnade de där?

Hade det varit en mobil, nycklar, kaffemugg hade det varit lite mer förståeligt då det faktiskt kan hända att de hamnar på biltaket när andra grejer ska lastas in. Och kör man sedan så kan jag tänka att de där andra sakerna kan bli luftburna. Swisch, borta.

Men jag har lite svårt att föreställa mig att man skulle lägga vänsterdojan på biltaket. Jag kan liksom inte ens komma på en möjlig anledning till att göra det så det är inte därför det ligger en ensam doja lite varstans på någon random vägren.

Det skulle kanske kunna vara så att när någon i bilen blir varm om tassar och vill lufta dem så kanske detta sprider en odör som gör att någon annan öppnar fönstret för att vädra och samtidigt hänga ut skorna gör att lufta dem varav den ena flyger iväg. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att ett grällsjukt par åker bil och som straff sliter den ena av den andra den ena skon och hivar ut den från fönstret. Haha, du får minsann hoppa rundor på ett ben för du har bara en sko. Typ. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att det är något utkast från någon skoätande svart hål som finns i en mörk garderob där skor förökar sig och som kastar ut de gamla.  Eller kanske definitivt inte.

Så de där ensamma skorna som ligger ut med vägen är fortfarande ett mysterium för mig. Hur fasen hamnar de där?
   
Viktiga saker fyller mitt söta huvud. Verkligen.

Omättliga och ständigt hungrande efter varandra

Några toner som strömmade ur högtalaren. Toner som jag så många gånger hört men som idag tog tag i mig.

Som i ett trollslag hade de transporterat mig 23 år tillbaka i tiden. Välbekant dofter och känslor strömmade över mig.

Lukten av välbekant duschtvål blandades med doften av cigarettrök. Känslan av halvfuktig rulltobak mot mina fingertoppar. Känslan av den gammal, sticksig 70-talssoffa mot mina ständigt nakna lår. Känslan av nyförälskelsen som likt en orkan drog genom min kropp som aldrig kunde få nog av honom. Omättliga och ständigt hungrande efter varandra. 

Du underbara ungdom som hade sin charm. 

De där tripperna är så underbart att få. Ibland är det en doft, ibland en känsla och idag var det en låt. Den underbara nostalgitrippen.

För sådan är någon

Ibland kan det helt enkelt bli fel. Det kan bli väldigt, väldigt fel. I alla fall om det är så att man inte stannar upp några sekunder för att verkligen se vad man håller på med.

Om man säger att någon skulle få för sig att skriva ett meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll i som är ämnat för en viss person så är det väldigt, väldigt viktigt att det hamnar hos denne också.

För låt säga att någon är på väg att skicka detta meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till någon som absolut inte är ämnad att läsa det som dessutom skulle råka vara avkomma till någon och en viss person. 

Det hade varit risk för men för livet för avkomman då det faktiskt är så enligt avkommor att någon, alla någon, och en viss person, alla viss personer, enbart skulle få för sig att göra sådant som stod i meddelandet vid avling av avkomnor om ens då.

Men som tur var såg någon det stundade misstaget i tid, innan fingret hamnade på sänd, och situationen var räddad och en viss person fick det istället. Ja även avkomman räddades från men. Ja någon också, i alla fall från den där jobbga förklaringsbiten.

Någon kommer fortfarande ihåg när denne i sina barndoms glada dagar tittade på Sköna söndag eller var det kanske i smyg på Fräcka Fredag och krävde förkkaring från sin egen avlare att förklara vad oralsex var. Vad någon kommer ihåg så fick denne ingen förklaring på detta men någon minns att avlaren började skärs salladen i ett rasende tempo. Någon förstår plötsligt avlaren mycket bättre nu, hur sådana där frågor liksom överrumplar.

Någon minns också hur denne faktiskt lyckades, eller snarare misslyckades, att skicka ett sådant där meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till sin andra avlare. Någon kan tänka sig att det var en väldigt, väldigt jobbig situation men insåg att någon faktiskt var tillräckligt gammal för att skicka sådan meddelande även om det var ämnad till en viss person.

Någon har i alla fall lärt sig något idag. Att alltid kontrollera vem pilen står på. För meddelande som är ämnade till en viss person är just ämnade enbart för denne. Helt klart är någon klokare nu, mycket klokare. I alla fall till nästa meddelande skyndsamt ska skickas iväg. För sådan är någon.

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut

Vissa saker ska man helt enkelt hålla bakom stängda dörrar i hemmets lugna vrå.

Stängda, och gärna låsta, dörrar och persienner som är väl skevade för att grannar inte ska chockas. I ett insynsskyddat rum kan man sedan plocka fram alla attiraljer som behövs för att kunna bli totalt urlakad.

Så kan man äntligen starta tv för att få rörliga bilder på de lättklädda männen och kvinnorna. De rör sina blanksvettiga kroppar i ett hårt tempo. De pustar och stönar när tempot ökar.

Själv tar man fram hjälpmedel och pulsen ökar. Svetten tränger fram i pannan när man försöker följa med i deras tempo.  De hejar på varandra och självklart vill man inte vara sämre än de och slits med i deras hejarop.

Till slut faller man ihop i en hög, med hjälpmedel slänga till höger och vänster, när man nått målet med svetten lackandes.

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut.

Hemmaträning är fasen da shit. Dock ser man inte så graciös ut som de på tv:n när man ligger där på magen intrasslad i gummiband som liksom drar ihop en på ett väldigt icke sensuellt vis. Man ligger där böjd som en banan men problemet är bara att man normalt inte ska vara så värst böjbar på det hållet. Men vad fasen,  kan de hurtbullarna det på tv:n så kan väl jag.

Fast jag försökte fnittrade, fortfarande intrasslad i det där gummibandet, ta mig loss och det enda man kan göra är att släppa handtagen som i en rasande fart begav sig ner mot fötterna. Swisch och jag var lös.

Vem har påstått att hemmaträning bara är tråkigt? Inte jag.

Bara för att män har ett eget namn på sin onani måste vi kvinnor också ha det?

Ibland tar det lite tid att bearbeta saker. När man hör något och tycker att det låter toppen. Men så börjar man fundera och plötsligt låter det inte alls så toppen som det gjorde från början. Startsträckan är liksom lite lång.

Kvinnlig onani har varit på tapeten igen. Det är väl bra att det kommer ut i ljuset för att få bort den där tabustämplen som verkligen är fastetsad vid detta ämne. Men målet var denna gång att ge kvinnlig onani ett eget namn.

Joho, toppen tänkte jag först. Sedan såg jag förslagen och började fundera på om det verkligen var nödvändigt att namnge något som faktiskt redan har ett namn.

Men allt är ju för att män har ett eget namn på sin onani även om det kanske inte är det mest läckra och tändande ord som finns. Det var de som tyckte att vi kvinnor också kunde använda runka. Nej, säger jag direkt. Runka är för det manlig könet som har något att runka av så att säga.

Andra förslag var:

Pulla: Alltså pulla är en höna. Känns inte alls som om det skulle vara ett namn på onani. Tummen ner.

Gnugga: Men snälla, vi är väl inga trisslotter även om målet är att uppleva extas när högsta vinsten delas ut. Tummen ner.

Klittra: Det var många som gillade det. Inte jag. Det känns som ett tramsigt ord som kommit till av att förvränga en del av det kvinnliga könet. Det känns absolut inte som ett ord man skulle kunna använda. Känns nästan som om det skulle bli ännu mer tabu. Tummen ner.

Ibland känns jämställdheten lite överdriven. Bara för att män har annat ord än onani på sin akt måste vi kvinnor också ha det? I detta fallet tycker jag faktiskt inte det. Jag tycker att onani funkar alldeles utmärkt. Jag får kanske ändra mig sen när alla börjar diskutera klittra men jag tycker det låter genant. Mycket mer tabu-aktigt än onani

Så vi får väl se vad som kommer att hända med den kvinnliga onanin. Förhoppningsvis fortsätter vi alla oavsett namn.

  

Får familjen plutt fason på plutteriet?

Då var det dags att vara lite experimentell. Visst låter det spännande?

Att experimentera är ofta spännande. Men i detta läget vet jag inte om det kommer att bli så spännande som det låter.

Sköljmedel, detta mjukgörande medel som är fullproppad med härliga kemikalier. Kemikalier som vi sedan har inpå våra kroppar och som gnider sig in, dag efter dag.

Jag har under en tid funderat på detta. Främst eftersom både jag och tjejerna har väldigt känslig hy och får pluttar hur enkelt som helst. Den lilla telningen har dessutom eksem på benet som inte vill ge med sig. Så nu är det dags.

Jag släppte bomben igår, kanske ingen bomb då eftersom det mer var ett förslag men experiment och bomb hör ihop i många fall. Det blev inga hejarop från min kära make precis. Det blev till och med kalla handen.

Det går faktiskt inte att ta på sig ett par jeans som inte har blivit tvättade med sköljmedel sa han. Jag hoppas inte han har rätt för då får jag kanske ställa klockan tidigare för att lyckas åma mig i mina byxor. För våra, mina och tjejernas,  kläder är nu tvättade utan sköljmedel.

Det är helt klart värt ett försök för att se om familjen plutt kan få ordning på plutteriet. Det är helt klart värt ett försök.

Det är detta jag måste tänka på under första tiden innan man har vant sig vid icke, supermjuka kläder. Så nu håller vi alla tummarna för att det hjälper.

Gammal, kränkt och räddad

Man, si sådär normalstor sådan, hund, si sådär normalstor medel a' 40 kg.

Hund tillhör den äldre sorten. Den riktigt gamla sorten som inte är så lätt på tassen längre.

Mannen tillhör dock inte den äldre sorten. Fast de är kanske beroende lite på vem som tillfrågas. Mannen tillhör det där mellanlägget, lite lagom helt enkelt.

Mannen släppte ut hunden som snällt tassade bak för att uträtta sina behov. Mannen gick efter med sitt pannlampa a'la pussylight i pannan. Och det var då det hände.

Hunden tassade lojt upp för den lilla smala trappan, på sina gamla stolpiga hundben, till altanen. Mannen som för sin inre syn kunde se hur hunden tog sig rumlandes ner för trappan gjorde det enda han kunde för att rädda situationen.

Med ett stadigt, starkt tag lyfte han upp hunden. Hunden muttrade lite, bara sådär som en gammal lättkränkt hund kan göra, och efter två steg ner började han även att sprattla lite. 

Mannen höll honom i sitt stadiga grepp, för skulle han tappa honom nu hade liksom hela räddningsaktionen varit förgäves. Hunden sprattlade mer och visade sitt missnöje tydligt. När mannen kände gräset,  ja kanske inte bokstavlig men fast mark i alla fall, så satt han ner den sprattlade, kränkta hunden på marken. Gammal och lätt dement tassade hunden iväg och hade troligtvis redan lagt händelsen bakom sig.

Det hade dock inte mannen som snällt berättade det för sin kvinna när han kom in. Kvinnan, som hade en otrolig förmåga att visualiserar saker både på gott och ont, såg hela scenariot för sitt inre. Och eftersom kvinnan såg allt var det lika bra att visa alla andra vad som hände också.

Som vanligt har mannen och kvinnan inget men kära maken och frugan att göra. Yeah right. 

Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig?

Jag läste de två meningarna som stod skriven på en av de alla sociala nätverk som finns på stora internätet.

“Fick en ny soffa. Gav den nytt liv med hjälp av min mamma”

Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig? En ny skinnklädsel? Tunn beige med något mönster av någon blomma, några namn, några födelsedatum och en svart tribal. Nya nitar med amalgamfyllning? Ny stomme av vita polerade ben? Fransar som hänger i nederkanten av något som kommer från Rapunzel?

Jag tog mod till mig. Men se där, en helt vanlig soffa. Målad och omklädd. Kan undra om personen lagt mamma som stoppning då?

Jag såg ut som en hög Bambi på hal is

Vi har fått äran att medverka på bröllop nästa helg. Så underbart roligt.

Det innebär lite klädpanik för frugan då hon fortfarande ser sig som smällfet fast bildbevis, före och efter, faktiskt motbevisar detta. Men känslan är mysko och lever sitt eget liv. Men kläder är i alla fall hittade som jag tror kan bli bra.

Det som sedan skulle lyfta hela grejen med kläderna är ju ett par snygga skor. Tro det eller ej men jag tillhör en liten skara av det kvinnliga könet som faktiskt inte är speciellt intresserad av skor. Jag har liksom aldrig haft råd till ett sådan nöje vilket alltid resulterat i en billig ballerina som aldrig höjt någon outfit.

Men ballerinaskor är ett säkert kort om jag ska kunna föra mig. Framhäver kanske inte mina vader men bekvämt och inget man behöver fundera på. De hänger liksom bara med.

Nu har jag då lånat några skor, med både lite mer klack och lite mindre. När jag såg de med lite mer klack kände jag bara att de vill jag ha. Klacken var bredare så jag kände mig ganska säker på att detta skulle jag klara.

Alltså, herregud säger jag bara. Jag tog på mig båda när jag kom hem och började sakta mannekänga genom hallen.

Men mamma, du kan ju absolut inte gå i dem sa de snälla telningarna mellan fnissningarna.

Och min gång, alltså jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva den, var inget de någon gång sett innan. Försiktiga steg tog mig framåt och jag såg ut som en hög Bambi på hal is samtidigt som jag skulle ha haft en vuxenblöja på mig som jag fyllt. Närmare än så kan jag nog inte beskriva det. Det går ju inte att gå i höga skor. Hur jag än försökte såg jag ut som en misslyckad transvestit. Inte för att det var vingligt utan för att det helt enkelt inte går att sätta den ena foten framför den andra på något som ens är i närheten att kallas graciöst.

Så övningstiden är knapp så jag tror det är helt kört faktiskt. Man ska inte ge upp men jag känner inte för att vara samtalsämnet i veckor efter, “är ni säkra på att den där kvinnan inte hade rökt på och gjort ner sig”. Så där försvann möjligheten att visa snygga ben. Det är tur att jag lånade ett par till med lite mindre klack. De ska jag nog klara.

Fuck ballerina, heja mig vad våglig jag blivit.

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.