Den längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier

Det kan hända att det finns tillfällen då hon känner sig lite extra gammal. Sådan tillfällen när det är dags att kora de där sexiga männen.

För när den där listan med världens tio sexigaste män kommer upp och man måste googla godingarna för att veta vilja de är, ja då är man lite till åren kommen.

För jag minns, en gång för länge sedan när frugan var ung, när den där topp tio på sexigaste männen gjorde att man dreglade bara man såg namnen.

Tom Cruise, George Clooney, Johnny Depp, Mel Gibson och Jon Bon Jovi var namn som fick tonåringar att smällta då. Nu när de där tonåringarna är kvinnor i 40 minus åldern så är det fortfarande namn som får en att dra lite efter andan.

Men den där längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier som fanns då. För på något vis har dessa sexiga männen inte längre den släta hyn, det mörka håret och de svällande musklerna längre. På något vis har de åldrats medan en annan naturligtvis fortfarande är ung och fräsch. Ja eller kanske inte men en flicka kan väl drömma.

Man inser dessutom att man inte är någon ungdom längre när man faktiskt kan tycka att de där grånande, åldrande männen med rynkor kring ögonen fortfarande är väldigt sexiga, vissa i alla fall. Att ålder faktiskt är en stark sexfaktor det också.

Det i alla fall tills en pojkspole på 25-isch kommer och råkar ha uniform. Brandman, polis, militär you name it. Då kan det hända att det pirrar lite extra i tant.

Tiltat i pannan "Pålitlig lyssnare"?

Så har vi det där klassiska syndromet "Kom och prata med tant Nettan även om ni inte känner henne".

Jag kan inte förstå hur det kommer dig att helt okända människor kan börja prata och berättar saker för mig. Helt klart känner jag mig lite ärad men jag vet inte vad det är som göra att folk öppnar sig så för mig. Jag börjar tro att det står tiltat i panna "pålitlig lyssnare" eller något liknande.

Idag när jag traskade in på affär ett möttes jag av en medelålders kvinna. Och plötsligt började hon berättar om sonen som höll på att renovera ett torp, hur det mitt i allt grävande hade fått gräva ner hunden eftersom den blivit dålig och dött,  hur de väntade på pannan, hur de funderar på värmesystem som för tillfälligt bestod av en kamin, hur de hade fått måttbeställa ytterdörren och så vidare. Allt detta berättade hon för mig för att komma fram till att hon i sin korg hade lite ljusstakar till fönstrena för att liva upp det tomma torpet.

Jag har absolut inget emot att folk pratar med mig men blir så konfunderad vad det är som gör att de verkar kunna vara så öppna. Jag har inte en aning faktiskt men ett väldigt intressant fenomen. Det är vid dessa tillfällen man önskat man kunnat lite mer om mänsklig psykologi. Det hade varit intressant och ställt frågan till den som börjat prata om varför de valde just mig. Troligtvis hade de inte vetat det och jag hade ju inte velat göra dem generade.

Jag hade dessutom en äldre dam på samma affär som började diskutera pepparkaksbak med mig. Hon hade bakat pepparkakor hela sitt liv och nu kunde hon inte riktigt komma på vilka kryddor hon skulle ha i.

Nettan till undsättning när jag lotsade henne på rätt spår när vi stod där och diskuterade pepparkakskryddor. Den där nöjdheten i tantens ögon när vi löst pepparkakskrisen var helt obeskrivlig. Att mina ord hade hjälpt henne att minnas vad hon skulle ha utan att på något sätt förminska henne gjorde min kväll.

Det behövde jag för affär två var helt ärligt en nära döden upplevelse. Helt sjukt mycket folk och jag fick en riktig Ullaredskänsla fast på Maxi. Men det är en annan historia.    

Tant Noj nojjar till det

Tant Noj nojjar för tillfället över vissa djur.

Då Tant Noj nu är ute och springer om kvällen, på ett sådant där ställe som förr benämndes som elljusspår men som idag består av helt vanliga lyktstolpar som står på lagom avstånd från varandra. Om kvällarna är det nu mörkt så in i skogen ser man inte. Men man hör saker.

Och Tant Nojs hjärta slår inte bara fort av ansträngningarna av löpningen utan även av nojjande över att stöta på något skogslevande djur.

Prasslande, grenknäckande och andningar gör att Tant Nojs ögon troligtvis, om det varit ljust ute och något kunnat se, varit vitt uppspärrade. Samtidigt har Tant Noj koll på vilka träd man skulle kunna gömma sig bakom ifall det skulle komma ett vildsvin eller en älg utrusandes. För det är just dessa, vildsvin och älg, som Tant Noj faktiskt är säker på att hon kommer att springa på där ute i skogen, på den trygga upplysta slingan.

Nu visade det sig att det borde vara något helt annat Tant Noj borde nojja över. För när hon kom springandes, där den upplysta slingan hade övergått till asfalt med hus vid sidan om, som det hände.

Från ingenstans, fast det var ju inte riktigt sant eftersom Tant Noj såg precis varifrån, kom en stor svart hund rusandes mot henne. Den svarta hunden skällde arg och Tant Noj utstötte ett skrik som inte riktigt går att beskriva men som var som ett löjligt falsettskrik blandad med andfåddhet och samtidigt tog hon något balettliknande , skutrande löpsteg med armarna viftande med händerna vid ansiktet. Tant Noj såg troligtvis mycket rolig ut för utomstående just då.

Hussen ropade på hunden och Tant Noj hörde hur hunden vässade sina klor mär den gled på asfalten när den tvärnitade.

Tant Noj, som var väldigt trött innan denna händelse, fortsatte den lilla biten hem fullpumpad med adrenalin.

Så nu är Tant Noj en erfarenhet rikare. Ibland nojjas det över helt fel saker även om det troligtvis fortfarande är vildsvin och älgar som kommer finnas i tankarna vid nästa löprunda. 

Hur fasen hamnar de där?

Vissa saker är ett mysterium som man liksom inte kan nysta upp hur mycket man än funderar på det.

Skor kan vara ett sådant. Nu menar jag inte de som ockuperar hallen även om det också kan vara ett mysterium var alla skor förökar sig någonstans. Kan vara i den mörka garderoben då jag har hört att spännande saker kan hända i mörker.

Skor som är ett mysterium är de ensamma skorna som kan vara liggandes vid vägkanten. En ensam sko men hur hamnade de där?

Hade det varit en mobil, nycklar, kaffemugg hade det varit lite mer förståeligt då det faktiskt kan hända att de hamnar på biltaket när andra grejer ska lastas in. Och kör man sedan så kan jag tänka att de där andra sakerna kan bli luftburna. Swisch, borta.

Men jag har lite svårt att föreställa mig att man skulle lägga vänsterdojan på biltaket. Jag kan liksom inte ens komma på en möjlig anledning till att göra det så det är inte därför det ligger en ensam doja lite varstans på någon random vägren.

Det skulle kanske kunna vara så att när någon i bilen blir varm om tassar och vill lufta dem så kanske detta sprider en odör som gör att någon annan öppnar fönstret för att vädra och samtidigt hänga ut skorna gör att lufta dem varav den ena flyger iväg. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att ett grällsjukt par åker bil och som straff sliter den ena av den andra den ena skon och hivar ut den från fönstret. Haha, du får minsann hoppa rundor på ett ben för du har bara en sko. Typ. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att det är något utkast från någon skoätande svart hål som finns i en mörk garderob där skor förökar sig och som kastar ut de gamla.  Eller kanske definitivt inte.

Så de där ensamma skorna som ligger ut med vägen är fortfarande ett mysterium för mig. Hur fasen hamnar de där?
   
Viktiga saker fyller mitt söta huvud. Verkligen.

Omättliga och ständigt hungrande efter varandra

Några toner som strömmade ur högtalaren. Toner som jag så många gånger hört men som idag tog tag i mig.

Som i ett trollslag hade de transporterat mig 23 år tillbaka i tiden. Välbekant dofter och känslor strömmade över mig.

Lukten av välbekant duschtvål blandades med doften av cigarettrök. Känslan av halvfuktig rulltobak mot mina fingertoppar. Känslan av den gammal, sticksig 70-talssoffa mot mina ständigt nakna lår. Känslan av nyförälskelsen som likt en orkan drog genom min kropp som aldrig kunde få nog av honom. Omättliga och ständigt hungrande efter varandra. 

Du underbara ungdom som hade sin charm. 

De där tripperna är så underbart att få. Ibland är det en doft, ibland en känsla och idag var det en låt. Den underbara nostalgitrippen.

För sådan är någon

Ibland kan det helt enkelt bli fel. Det kan bli väldigt, väldigt fel. I alla fall om det är så att man inte stannar upp några sekunder för att verkligen se vad man håller på med.

Om man säger att någon skulle få för sig att skriva ett meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll i som är ämnat för en viss person så är det väldigt, väldigt viktigt att det hamnar hos denne också.

För låt säga att någon är på väg att skicka detta meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till någon som absolut inte är ämnad att läsa det som dessutom skulle råka vara avkomma till någon och en viss person. 

Det hade varit risk för men för livet för avkomman då det faktiskt är så enligt avkommor att någon, alla någon, och en viss person, alla viss personer, enbart skulle få för sig att göra sådant som stod i meddelandet vid avling av avkomnor om ens då.

Men som tur var såg någon det stundade misstaget i tid, innan fingret hamnade på sänd, och situationen var räddad och en viss person fick det istället. Ja även avkomman räddades från men. Ja någon också, i alla fall från den där jobbga förklaringsbiten.

Någon kommer fortfarande ihåg när denne i sina barndoms glada dagar tittade på Sköna söndag eller var det kanske i smyg på Fräcka Fredag och krävde förkkaring från sin egen avlare att förklara vad oralsex var. Vad någon kommer ihåg så fick denne ingen förklaring på detta men någon minns att avlaren började skärs salladen i ett rasende tempo. Någon förstår plötsligt avlaren mycket bättre nu, hur sådana där frågor liksom överrumplar.

Någon minns också hur denne faktiskt lyckades, eller snarare misslyckades, att skicka ett sådant där meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till sin andra avlare. Någon kan tänka sig att det var en väldigt, väldigt jobbig situation men insåg att någon faktiskt var tillräckligt gammal för att skicka sådan meddelande även om det var ämnad till en viss person.

Någon har i alla fall lärt sig något idag. Att alltid kontrollera vem pilen står på. För meddelande som är ämnade till en viss person är just ämnade enbart för denne. Helt klart är någon klokare nu, mycket klokare. I alla fall till nästa meddelande skyndsamt ska skickas iväg. För sådan är någon.

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut

Vissa saker ska man helt enkelt hålla bakom stängda dörrar i hemmets lugna vrå.

Stängda, och gärna låsta, dörrar och persienner som är väl skevade för att grannar inte ska chockas. I ett insynsskyddat rum kan man sedan plocka fram alla attiraljer som behövs för att kunna bli totalt urlakad.

Så kan man äntligen starta tv för att få rörliga bilder på de lättklädda männen och kvinnorna. De rör sina blanksvettiga kroppar i ett hårt tempo. De pustar och stönar när tempot ökar.

Själv tar man fram hjälpmedel och pulsen ökar. Svetten tränger fram i pannan när man försöker följa med i deras tempo.  De hejar på varandra och självklart vill man inte vara sämre än de och slits med i deras hejarop.

Till slut faller man ihop i en hög, med hjälpmedel slänga till höger och vänster, när man nått målet med svetten lackandes.

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut.

Hemmaträning är fasen da shit. Dock ser man inte så graciös ut som de på tv:n när man ligger där på magen intrasslad i gummiband som liksom drar ihop en på ett väldigt icke sensuellt vis. Man ligger där böjd som en banan men problemet är bara att man normalt inte ska vara så värst böjbar på det hållet. Men vad fasen,  kan de hurtbullarna det på tv:n så kan väl jag.

Fast jag försökte fnittrade, fortfarande intrasslad i det där gummibandet, ta mig loss och det enda man kan göra är att släppa handtagen som i en rasande fart begav sig ner mot fötterna. Swisch och jag var lös.

Vem har påstått att hemmaträning bara är tråkigt? Inte jag.

Bara för att män har ett eget namn på sin onani måste vi kvinnor också ha det?

Ibland tar det lite tid att bearbeta saker. När man hör något och tycker att det låter toppen. Men så börjar man fundera och plötsligt låter det inte alls så toppen som det gjorde från början. Startsträckan är liksom lite lång.

Kvinnlig onani har varit på tapeten igen. Det är väl bra att det kommer ut i ljuset för att få bort den där tabustämplen som verkligen är fastetsad vid detta ämne. Men målet var denna gång att ge kvinnlig onani ett eget namn.

Joho, toppen tänkte jag först. Sedan såg jag förslagen och började fundera på om det verkligen var nödvändigt att namnge något som faktiskt redan har ett namn.

Men allt är ju för att män har ett eget namn på sin onani även om det kanske inte är det mest läckra och tändande ord som finns. Det var de som tyckte att vi kvinnor också kunde använda runka. Nej, säger jag direkt. Runka är för det manlig könet som har något att runka av så att säga.

Andra förslag var:

Pulla: Alltså pulla är en höna. Känns inte alls som om det skulle vara ett namn på onani. Tummen ner.

Gnugga: Men snälla, vi är väl inga trisslotter även om målet är att uppleva extas när högsta vinsten delas ut. Tummen ner.

Klittra: Det var många som gillade det. Inte jag. Det känns som ett tramsigt ord som kommit till av att förvränga en del av det kvinnliga könet. Det känns absolut inte som ett ord man skulle kunna använda. Känns nästan som om det skulle bli ännu mer tabu. Tummen ner.

Ibland känns jämställdheten lite överdriven. Bara för att män har annat ord än onani på sin akt måste vi kvinnor också ha det? I detta fallet tycker jag faktiskt inte det. Jag tycker att onani funkar alldeles utmärkt. Jag får kanske ändra mig sen när alla börjar diskutera klittra men jag tycker det låter genant. Mycket mer tabu-aktigt än onani

Så vi får väl se vad som kommer att hända med den kvinnliga onanin. Förhoppningsvis fortsätter vi alla oavsett namn.

  

Får familjen plutt fason på plutteriet?

Då var det dags att vara lite experimentell. Visst låter det spännande?

Att experimentera är ofta spännande. Men i detta läget vet jag inte om det kommer att bli så spännande som det låter.

Sköljmedel, detta mjukgörande medel som är fullproppad med härliga kemikalier. Kemikalier som vi sedan har inpå våra kroppar och som gnider sig in, dag efter dag.

Jag har under en tid funderat på detta. Främst eftersom både jag och tjejerna har väldigt känslig hy och får pluttar hur enkelt som helst. Den lilla telningen har dessutom eksem på benet som inte vill ge med sig. Så nu är det dags.

Jag släppte bomben igår, kanske ingen bomb då eftersom det mer var ett förslag men experiment och bomb hör ihop i många fall. Det blev inga hejarop från min kära make precis. Det blev till och med kalla handen.

Det går faktiskt inte att ta på sig ett par jeans som inte har blivit tvättade med sköljmedel sa han. Jag hoppas inte han har rätt för då får jag kanske ställa klockan tidigare för att lyckas åma mig i mina byxor. För våra, mina och tjejernas,  kläder är nu tvättade utan sköljmedel.

Det är helt klart värt ett försök för att se om familjen plutt kan få ordning på plutteriet. Det är helt klart värt ett försök.

Det är detta jag måste tänka på under första tiden innan man har vant sig vid icke, supermjuka kläder. Så nu håller vi alla tummarna för att det hjälper.

Gammal, kränkt och räddad

Man, si sådär normalstor sådan, hund, si sådär normalstor medel a' 40 kg.

Hund tillhör den äldre sorten. Den riktigt gamla sorten som inte är så lätt på tassen längre.

Mannen tillhör dock inte den äldre sorten. Fast de är kanske beroende lite på vem som tillfrågas. Mannen tillhör det där mellanlägget, lite lagom helt enkelt.

Mannen släppte ut hunden som snällt tassade bak för att uträtta sina behov. Mannen gick efter med sitt pannlampa a'la pussylight i pannan. Och det var då det hände.

Hunden tassade lojt upp för den lilla smala trappan, på sina gamla stolpiga hundben, till altanen. Mannen som för sin inre syn kunde se hur hunden tog sig rumlandes ner för trappan gjorde det enda han kunde för att rädda situationen.

Med ett stadigt, starkt tag lyfte han upp hunden. Hunden muttrade lite, bara sådär som en gammal lättkränkt hund kan göra, och efter två steg ner började han även att sprattla lite. 

Mannen höll honom i sitt stadiga grepp, för skulle han tappa honom nu hade liksom hela räddningsaktionen varit förgäves. Hunden sprattlade mer och visade sitt missnöje tydligt. När mannen kände gräset,  ja kanske inte bokstavlig men fast mark i alla fall, så satt han ner den sprattlade, kränkta hunden på marken. Gammal och lätt dement tassade hunden iväg och hade troligtvis redan lagt händelsen bakom sig.

Det hade dock inte mannen som snällt berättade det för sin kvinna när han kom in. Kvinnan, som hade en otrolig förmåga att visualiserar saker både på gott och ont, såg hela scenariot för sitt inre. Och eftersom kvinnan såg allt var det lika bra att visa alla andra vad som hände också.

Som vanligt har mannen och kvinnan inget men kära maken och frugan att göra. Yeah right. 

Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig?

Jag läste de två meningarna som stod skriven på en av de alla sociala nätverk som finns på stora internätet.

“Fick en ny soffa. Gav den nytt liv med hjälp av min mamma”

Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig? En ny skinnklädsel? Tunn beige med något mönster av någon blomma, några namn, några födelsedatum och en svart tribal. Nya nitar med amalgamfyllning? Ny stomme av vita polerade ben? Fransar som hänger i nederkanten av något som kommer från Rapunzel?

Jag tog mod till mig. Men se där, en helt vanlig soffa. Målad och omklädd. Kan undra om personen lagt mamma som stoppning då?

Jag såg ut som en hög Bambi på hal is

Vi har fått äran att medverka på bröllop nästa helg. Så underbart roligt.

Det innebär lite klädpanik för frugan då hon fortfarande ser sig som smällfet fast bildbevis, före och efter, faktiskt motbevisar detta. Men känslan är mysko och lever sitt eget liv. Men kläder är i alla fall hittade som jag tror kan bli bra.

Det som sedan skulle lyfta hela grejen med kläderna är ju ett par snygga skor. Tro det eller ej men jag tillhör en liten skara av det kvinnliga könet som faktiskt inte är speciellt intresserad av skor. Jag har liksom aldrig haft råd till ett sådan nöje vilket alltid resulterat i en billig ballerina som aldrig höjt någon outfit.

Men ballerinaskor är ett säkert kort om jag ska kunna föra mig. Framhäver kanske inte mina vader men bekvämt och inget man behöver fundera på. De hänger liksom bara med.

Nu har jag då lånat några skor, med både lite mer klack och lite mindre. När jag såg de med lite mer klack kände jag bara att de vill jag ha. Klacken var bredare så jag kände mig ganska säker på att detta skulle jag klara.

Alltså, herregud säger jag bara. Jag tog på mig båda när jag kom hem och började sakta mannekänga genom hallen.

Men mamma, du kan ju absolut inte gå i dem sa de snälla telningarna mellan fnissningarna.

Och min gång, alltså jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva den, var inget de någon gång sett innan. Försiktiga steg tog mig framåt och jag såg ut som en hög Bambi på hal is samtidigt som jag skulle ha haft en vuxenblöja på mig som jag fyllt. Närmare än så kan jag nog inte beskriva det. Det går ju inte att gå i höga skor. Hur jag än försökte såg jag ut som en misslyckad transvestit. Inte för att det var vingligt utan för att det helt enkelt inte går att sätta den ena foten framför den andra på något som ens är i närheten att kallas graciöst.

Så övningstiden är knapp så jag tror det är helt kört faktiskt. Man ska inte ge upp men jag känner inte för att vara samtalsämnet i veckor efter, “är ni säkra på att den där kvinnan inte hade rökt på och gjort ner sig”. Så där försvann möjligheten att visa snygga ben. Det är tur att jag lånade ett par till med lite mindre klack. De ska jag nog klara.

Fuck ballerina, heja mig vad våglig jag blivit.

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.

Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det

Jag blev så jäkla glad och överraskad idag. Kanske inte av något typiskt glatt ämne eller så utan av en liten händelse. En händelse som kanske många hade reagerat negativt på eftersom man kanske hade känt sig misstrodd och ansett bara var trams. Men jag blev bara glad och tacksam.

Vi befinner oss i den delikata situationen att vi inte har något fungerande värmesystem, om man inte räknar elen då men som ni vet så är kära maken halvt smålänning. Och nya grejer kostar en liten slant. En liten slant som vi faktiskt inte har. Och har man inte den slanten som man verkligen behöver så får man låna den.

Så när vi då skickat in alla handlingar som krävdes så fick jag ett litet samtal idag.

“Jo vi har fått in era papper men din namnteckning stämmer inte riktigt överens med din id-handling så vi behöver lite extra uppgifter där du sätter din id-handling och sedan skriver din namnteckning på samma lapp. Det är ju ofta så att namnteckningar förändras.”

Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det. Men det var detta som jag blev så otroligt glad över.

För på grund vet jag att ingen försöker blåsa mig. Jag vet att de har reagerat på om det verkligen är jag eftersom namnteckningarna skiljer sig lite åt.

Jag har sett vad förfalskad namnteckning kan göra. En person i min omgivning har råkat ut för det och hamnat hos kronofogden på grund av detta. När det plötsligt dyker upp påminnelser på lån som ej är tagna. Hur omöjligt det är att motsätta sig att denna inte tagit lånet eftersom inget yppats tidigare. Hur det yppandet skulle gå till utan att veta om det vet jag inte. En namnteckning som ett barn hade kunnat säga att det inte var samma men ändå gick det inte att göra något. Att personen på grund av andra fått leva på existensminimum och kämpa med sin tillvara.

Så ja, jag är otroligt glad och tacksam över att vår långivare är observant. Synd att inte alla är det då jag tror att det som hände min person i min omgivning inte är helt ovanligt. Så tack till er.

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt.

En gång i tiden fanns det en man men rödlätt skägg och mörkt hår på sin bringa som och en kvinna med släta händer och tuttarna i rätt höjd.

Men tiden går och vi förändras sakta med den. Håret grånar, rynkor börjar framträda och gravitationen gör sitt med kroppsdelar. Vi följer med, ibland lite motvilligt, och växer in i våra roller. Nyförälskslse som övergår och blir förälskelse. Kärlek som växer sig starkare och tryggare.

Under vägens gång fanns en och en annan prövning som vi tagit oss genom och som gjort oss starkare. Att gråta tillsammans och trösta varandra men framförallt att ha roligt tillsammans och få skratta tillsammans stärker våra band som håller oss samman.

Efter 24 år känner jag fortfarande pirret av längtan efter fjäderlätta fingrar på ryggen eller en klapp på rumpan när jag inte är i närheten av honom. Jag blir fortfarande lika varm när jag ser honom och längtar alltid lika mycket efter hans beröringar. Han, min klippa, stöttepelare, älskade, älskare och bästa vän.

Vad skulle jag gjort utan dig, min kära älskade make.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Var ute på en lång runda igår. Dimmigt, fuktigt, ensamt, underbart och otroligt vackert. Blev några bilder och vad passar då inte bättre än att vara med i veckans fototriss.

 

Fler trissar hittar du HÄR

Den lilla telningen är i himmelriket. Inte för att hon får gå bärsärk i en godisaffär eller att hon får kolla på Winx hela dagen

Den lilla telningen är i himmelriket. Inte för att hon får gå bärsärk i en godisaffär eller att hon får kolla på Winx hela dagen. Nej inget sådant.

Imorgon är det nämligen dags. Fritids har stängt och då kommer det att hända stora saker.

Hon kommer att bli hämtad av sin största idol. En person som hon troligtvis hade flyttat till om hon hade fått.

Imorgon är dagen då bästa grannen ska hämta henne på fritan. Hon har pratat om det hela veckan och räknat ner. Hon har planerat så det ska bli rätt imorgon och tassade bort med sin bilkudde, som hon själv hämtade i bilen, ikväll för att bästa grannen inte skulle glömma den.

Hon fick frågan av en kompis om hon ville följa med henne hem imorgon. Med tårar i ögonen tittade hon på mig:

“Men mamma, det kan jag inte för Pia ska hämta mig på skolan.”

Det spelade ingen roll att jag sa att bästa grannen säkert skulle förstå men detta var stora saker som man inte bara kunde ändra på.

Hon älskar verkligen våra grannar. Jag tror nog att hon i princip nästan dagligen är där borta. Ibland kommer hon hem med en gång och ibland är hon iväg i timmar. Hon bara älskar att bara vara där. Tror inte ens de behöver underhålla henne för hon kan sitta i ett hörn och leka med Pet shop eller andra saker.

Det är inte lönt för oss att säga att hon inte får gå bort till dem när vi tycker att hon är där för jämnan. Då blir det riktigt stora tårar och tandgnissel. Hon accepterar när de säger nej för att de inte kan och så har vi kommit överens att det är ok att göra.

Så ja, imorgon är en riktigt stor dag för henne. Jag tror till och med att det är på snudd till hennes födelsedag. Att bli hämtad på skolan av bästa grannen och sedan få spendera några timmar med henne. Hennes stora idol.

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna. Så pass smart så jag vet vad som är smart att genomgå.

Så när den då blivande 7-åringen, som nu är 7-åringen, meddelade att hon gärna ville ha ett övernattningsparty som kalas så sa jag naturligtvis ja. Smart som jag är så visste jag vilket hennes tjejgäng är och hur de är. Nema problemas tänkte jag. Inte mer än att vi kommer att lösa det enkelt.

Ja sen kom de då, fyra stycken förväntansfulla tjejer. De lekte och stojade. De åt tacos i storarummet som de vuxna gör när de bjuder hem folk. De fnittrade och skrattade när de spred majs och riven ost omkring sig och av någon konstig anledning var jag helt lugn hela tiden. Inget manande över att de faktiskt inte fick sprida majsen sådär.

De åt chips, ostbågar, godis och drack vanlig läsk när det satt uppkrupna i soffan framför den hyrda Barbie-filmen.

Dit hade jag inga som helst problem att tackla. Sedan blev det svårare.

Läggdags. Förberedelserna var inga som helst problem när de stod och fnittrade och borstade sina tänder. De kröp ner under sina täcken på madrasserna och vi sa godnatt.

Sedan var det fem olika viljor som satte in. En ville ha släckt, en annan ville ha tänt, en tredje ville ha tänt jättemycket, en fjärde ville prata och en femte ville ha tyst.

Som förälder har man genom årens lopp lärt sig medlingens härliga konst. Man har ibland funderat på att söka som medlare hos någon myndighet som sköter medling. Så pass bra medlare är man emellanåt faktiskt. Jajamensan.

Medlingskunskaperna kom till användning och på något vis så blev det lite tänt och tyst, nästan tyst i alla fall. Så kommer då det där krypandes. När man som 7-åring för första gången ska sova hos en kompis. Att vara borta från mamma och pappa och inte ha dem att få tröst av om det behövs. Att bara ha en annans mamma och pappa där. Det ser annorlunda ut, det luktar annorlunda och sovplatsen känns annorlunda.

Jag satt inne hos dem och läste sagor och jag spelade lugn musik. De två första klockade ganska snabbt med det var värre för de andra tre, därav födelsedagsbarnet. När jag själv satt där och ögonen blev tyngre och tyngre av vaggvisorna som jag spelade för tjejerna så tyckte jag det var lika bra att hämta min egen kudde. Alla tjejerna låg huller om buller på madrasserna så det vara bara för mig att invadera den lilla telningens säng.

Två till klockade och så var det bara en stackare kvar som hade det jobbigt. Tårarna rann med jämna mellanrum och jag tröstade. Tycket så synd om henne så jag ville ringa efter hennes mamma men det fick jag inte för hon ville verkligen sova borta. Och till slut lyckades även hon somna.

Tre timmar senare, 02,23, petade hon på mig. Klarvaken och ledsen igen. Vi flyttade över i en varsin soffa men hon fortsatte att vara ledsen. Och till slut sa hon det själv. Hon ville ha sin mamma och ville hem. Då hade hon kämpat på länge och varit modig men så gick det inte längre. 15 minuter senare vinkade vi hejdå när mamman kom och hämtade henne, 03,40.

Ja sedan la jag mig i min egen säng och hade själv svårt att somna igen. 5,45 vaknade tjejerna. Det gjorde inte jag fullt ut utan lyckades slumra en liten stund till. Jag är ganska glad att jag glömt vad vaknätter gör med en.

När de sedan strax innan 9 ville gå ut på lekplatsen så sa jag varsågoda. Idag tänker jag inte på grannarna. Det gör jag resten av dagarna på året men inte idag. De behövde få komma ut.

Nu har lugnet lagt sig här. Alla är hämtade och åter i sina hems trygga vrår. Alla verkade mycket nöjda över tillställningen.

Idag ska jag ta min hålögda nuna och spendera några timmars sovande på soffan. För det är jag värld. Supermorsa som man känner sig som. Not… Och den där intelligenta och smarta kvinnan som jag anser mig vara har fått sig en liten törn. Men vad gör man inte för sina telningar.

Jag borde fasen vara ett geni på matte

Jag borde fasen vara ett geni på matte. För är det något som jag är jäkligt bra på så är det att räkna, i alla fall om vi tänker tid.

När jag går och lägger mig på kvällen och jag har gjort alla sista rundor på internätet med min telefon så tittar jag på klockan. Sedan börjar räknandet. Det är inte får, kossor, ekorrar eller katter som räknas. Det hade det kanske kunnat vara men det mina vänner hade varit den enkla matten.

23,05, åh då är det 6 timmar och 5 minuter till klockan ringer. Bom, där är det. Det är väl ok de kvällar man somnar med en gång, ska jag vara ärlig så är det ganska ofta så, men värre de kvällar man inte gör det.

23,55, åh nej nu är det bara 5 timmar och 15 minuter. 01,10, åh nej nu är det riktig kris och det är bara 4 timmar till klockan ringer. Nu måste jag verkligen somna. Ja hur lätt är det då när man haussar upp sig över det. Inte superlätt. Men jag är en jäkel på att räkna ut det eftersom man ser det med en gång. Det där glappet mellan gå-och-lägga-sig-tiden och klockan-ringer-tiden som i sakta mak drar ihop sig och blir mindre och mindre.

Kroppen skriker att skärp dig knoppen och sluta stressa upp dig över glappet för jag måste verkligen få sova nu. Det är inte mycket jag begär men tycker att du skulle kunna undvara 7 timmar på mig men nejdå du tycker att det är viktigare att få några timmar på kvällen att bara slappa framför en serie. Jag försöker säga till dig att det är dumt eftersom jag inte mår bra i längden att inte få min tid hos John Blund men knoppen är verkligen så urbota dum ibland. Fast den är bra på att räkna hur länge jag får sova.

Sedan är det då detta med att slå upp de blå i ett mörkt rum och när man vänder sig för att titta på de röda lysande siffrorna.

03,58, åh nej måste somna om. Klockan ringer ju om 1 timme och 12 minuter. Absolut första tanken som far genom mitt huvud. Den magiska tiden fram till att klockan tar mig från drömmarnas land till de där zombieliknande första 30 minuterna av dagen.

Så ja, jag är en fena på att räkna. Det är kanske bara synd att det inte är lika lätt när man står på affären. Om jag handlar för detta så har jag bara såhär mycket kvar. Äh, screw that, min huvudräkning är inte att lite på. Yeah right.

Har jag varit stygg så det är någon bad karma?

Jo men ni vet den där känslan av förvirring när man kommer innanför dörren till ett helt tomt hus. Ingen kära maken, inga barn eller kompisar till barnen. Ett helt tomt och tyst hus. Vad gör man?

Så vad passar då inte bättre än att få lägga sig ner en stund. Att få sluta ögonen och bara sväva bort. Jag kräver inte någon längre stund men en timme var mitt mål.

Det är bara att inse att vissa mål inte går att uppfylla. För när man ligger där och precis är på väg att omfamnas av sömndiset så ringer telefonen. Lite lack blir man när man tittar på displayen och inser att det är någon jäkla försäljare. Så det är bara att bre ut det vackra hårsvallet över den sköna kudden igen och sluta de blå, för ännu finns det hopp. Det tyckte inte de där försäljarna eftersom de ringde en stund senare igen.

Nu började jag bli riktigt lack och tryckte av igen. Fan ta dem om de ringer igen. Telefonen kan vara tyst i dagar och tro sjutton att den ska börja låta vid det tillfället man är helt själv vilket händer typ aldrig.

Telefonen var tyst och den där dåsigheten började återkomma till min kropp. Ja i alla fall tills att doggen börjar klia sig. Han är inte så smidig längre den där doggen så jag kan väl säga att det låter om honom när han febrilt arbetar sin tass mot örat och daskar i golvet med klorna vartannat kli-tag. Bank, bank, bank, fnatt, fnatt, fnatt.

Och de blåa är öppna igen och ett morrande ljud lämnar strupen, nästan lite Linda Blair-varning där, när jag ryter till stackars doggen att genast sluta med det han håller på med. Var inte så ego, matte vill vila.

Så envis som jag är, vila är dyrbart att få göra, sluter jag dem igen. Då kommer något annat blått in i bilden. Eller snarare så börjar det där blå att väsnas.

Utanför började den där jäkla glassbilen plinga på sin jäkla melodi “Vi lurar små barn, vi lurar små barn på deras veckopeng” som  den lilla telningen sjunger. Jag muttrar nu den där låten istället och tänker att den lurar minsann de vuxna på en dyrbar egenstund också. För inte är det bara så att den låter en gång. Nejdå, den rör ju på sig i kvarteret också och varje gång den stannar så plingar den. Minst tre gånger gav jag den innan jag insåg att det är lönlöst.

Så när tassarna åter är i backen känner jag mig inte ett dugg piggare än jag gjorde 44 minuter tidigare. Jag känner mig bara lite bitter. För vad är oddsen att allt ska låta precis under den lilla stund jag hade? Har jag varit stygg så det är någon bad karma? Inte en aning.

Men jag gjorde ett helhjärtat försök i alla fall och undrar när en sådan stund, tyst utan yttre påverkan, kommer att komma igen och en vällust av längtan ilar längst ryggraden.