Spökar det?

Ibland händer det att man får rysningar från nacken enda ner till fötterna.

Ett litet samtal som Lilly startade i bilen:

L: Vi har en ny kompis på skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon heter. Men Emma brukar jag leka med.

J: Är Emma också en ny kompis på skolan?

L: Nej Emma är min låtsaskompis och hon är osynlig. Hon är ett spöke.

J: Jaså. Var är hon då?

L: Hon bor på mitt rum.

J: Jaså. Hur länge har hon gjort det?

L: Hon kom när jag var bebis. Och hon är alltid snäll.

Alltså det där samtalet, som var lite längre än detta, gav med rysningar. Hon pratade så naturligt om den här låtsaskompisen som var ett spöke, precis som om det inte skulle vara några konstigheter med det. Hon har nämnt låtsaskompisar innan men aldrig på detta viset.

En gång i tiden hade jag dragit hit någon som hade kunnat ta bort den där spöket eftersom jag stenhårt hade trott på att det varit så. Men med åren har jag mer och mer blivit en tvivlar, som i och för sig inte riktigt vet vilken sida jag tror på. Jag är kanske lite av en spökenas kappvändare, som tar den sidan som känns mest ok för tillfället.

Men detta kändes kusligt och mina nackhår stod i givakt hela vägen hem. Jag vill ju tror att det bara är en helt vanlig låtsaskompis med denna gången känner jag ett litet sting av tvivel på grund av sättet hon berättade på.

Men det är ju skönt att veta att hon är väldigt snäll i alla fall så jag inte behöver vara rädd för att Lilly ska sitta framför en brusande tv innan någon otäck sak drar in henne i en annan värld. Det är ju alltid en tröst.