Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig?

Vet ni hur hårt ett hjärta kan slå? Jag kan meddela att det kan slå i en takt som känns helt omöjlig att ett hjärta ska klara av.

Förra helgen hade vi den eminenta möjligheten att tälta då vi var iväg på Äskebergafestivalen. Det här med att tälta har jag nog inte gjort sedan jag var 12 år eller något liknande och blev upphånglad av en av bröderna. Vi hade någon konstig dragning till varandra för vi var aldrig tillsammans, som att fråga chansen ni vet, utan vi bara var hk, hångelkompisar. Skulle vi vänner ha en mysig kväll, eller bara en helt vanlig kväll fungerade också, så nog fasen hamnade vi där i en hångelorgie, han och jag. Vid de många tillfällena slog förstås hjärtat lite extra. Lite extra av mysigheten.

Men av mysighet var det inte förra helgen. Nerkrupen i en sovsäck, som kära maken envist menade skulle klara –15 grader, höll jag på att frysa ihjäl vid ca 5 plusgrader. Troligtvis hade jag frusit ihjäl om det gått ner till minusgrader, helt allvarligt. För där låg jag med underställ vantar och en filt och skakade så mycket att bara skakningarna borde alstrat så pass mycket energi att jag skulle blivit varm. Men nopp ingen värme kom.

Så när jag låg där och det började ljusna ute och jag fortfarande inte hade somnat så var det liksom dags att uppsöka huset. Så jag pinnade bort till utedasset, och jag var mycket nöjd över att jag faktiskt klarade av att uppsöka det både kvällen innan och nu på morgonen, och det är tur att det är stor plats att sitta på för annars hade jag skakat utanför. För jag där satt jag och frös så jag hoppade.

Sedan gick jag tillbaka mot tältet och det var då det hände.

I ögonvrån såg jag en skugga. Ett litet lätt frustande hördes och jag vände på huvudet. Halvblind, med glasögon som snyggt låg kvar i den lilla fina fickan i tältet, såg jag ett stort jäkla vildsvin. Den stod där i gläntan och den frustade.

Mina ben började trumma framåt och hjärtat var bokstavligt i halsgropen på mig. Jag slängde mig in i tältet med ett panikslaget pipande när jag med fumliga fingrar drog igen tältet.

Kära maken tittade på mig med förskräckt min. Vildsvin, vildsvin var vad jag lyckades få ur mig.

Jag ålade mig ner i sovsäcken, som om den skulle vara något vadderat skydd mot en vildsvinsattack. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade ner sig när jag låg och lyssnade efter den ankommande attacken. Inget hände.

Jag hade dock fått upp värmen så pass mycket nu att jag lyckade somna i två timmar innan jag vaknade av en fnissande kär maken. Fnissande övergick i raketfart till ett hulkande skrattande.

“Vildsvin gumman. Allvarligt. Där står en grävskopa”

Han hävdar bestämt att det måste varit grävskopan jag såg. Jag vet att jag så det där jag såg bredvid grävskopan. Och det lät. Och vad jag vet så låter inte grävskopor om det då inte sitter på en maskin och gräver i backen. Då hade jag gått med på att den låter. Denna skopa låg i sin ensamhet och någon maskin fanns inte att skåda i närheten.

Jag började naturligtvis tvivla på mig själv. Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig? Jag hade ju faktiskt under nattens frysattacker både hört vargar, funderat på att ställa ut chipspåsen så inte björnarna hittade dit och inväntat spindelinvasion. Men den där grävskopan såg jag vid sidan om faktiskt. Så det så.

Men det där med tältade är inte riktigt min grej. Jag får säkert ge det en chans till, minst, eftersom tjejerna vill ut och tälta. Men jag tänker då inte göra det när det är 5 grader varmt ute. Om jag inte får dra med duntäcke samt hela arsenalen med filtar vi har hemma. Då kanske.

Men festivalen var helt otroligt rolig. Ser fram emot nästa års upplaga. Och då får jag kanske ta spikklubban med mig för säkerhetskull liksom.

Ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder

Ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.

Ibland skulle jag önska att det fanns en parlör som förklarade för mig hur en sådan liten människa fungerar. För även om jag känt den där lilla människan i hela hennes liv så kan jag minsann se ut som ett stort jäkla frågetecken över saker hon får för sig.

I denna lilla telnings liv existerar inte byxor. Att nämna byxor är som att tända den korta stubinen till dynamitgubben. Det pyser till sedan smäller det liksom. Direkt.

Ibland kan det gå lite väl långt. Som när hon kom hem med en kompis tight på sig eftersom hon var blöt efter utelek.

“Men har du inga extrabyxor på skolan?”
”Men åh, det är byxor. Jag använder faktiskt inte byxor”

Nu har dock den sluga mamman kommit på en lösning som fungerar de flesta gånger. Hur? Det stavas TIGHTS. Enkelt kan man tycka men så länge det kallas tights så är det ok att använda. Så tighta byxor med knapp eller gylf går under arbetsnamnet tights. Än så länge köper hon det.

Ibland kan man nästan vara på väg att säga fel och det har hänt också varav en ilsken blick och en suck följt av:

“Men åh, jag använder faktiskt inte byxor”

Naturligtvis får man då dumförklara sig själv lite lätt i dessa sammanhäng medan man förklarar att oj, jag sa ju fel. Tights menar jag. Situationen räddad.

Så, så länge de där byxorna är tighta och kallas tights så fungerar det. Men glöm de där mjukisbrallorna som ligger som extrabyxor. Då frågar hon bästisen om hon kan få låna hennes extratights.

Så ja, ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.

Var finns nästa Einstein?

Vi kan göra skottsäkra västar av kevlar som skyddar bäraren. Vi kan dela atomer för att göra energi. Vi kan flyga till månen och vandra omkring i ett lufttomt inte. Vi kan utveckla telefoner i en rasande fart så att vi konsumenter inte hinner skaffa senaste modellen innan nästa modell är på väg ut.

Vi kan köra bilar på fossilt bränsle, etanol och el. Vi kan dyka i världshaven och utforska havsdjur som ingen tidigare sett men som funnits på vår jord sedan urtiden. Vi kan kommunicera med varandra genom enkla knapptryckningar på datorn eller genom att prata live via datorn och ändå befinna oss på varsin sida av jorden.

Vi kan göra mediciner som rädda tusentals. Vi kan operera i hjärnan samtidigt som patienten är vaken. Vi kan skapa embryon utanför kroppen som sedan planteras in och blir en fullt fungerande människa.

All denna kunskap och teknik och ändå finns det inte en skolbok som inte måste kläs. Den som kommer på skolboken som tål att användas som den är kommer fasen få nobelpriset i någon lämplig kategori.

Hur jäkla svårt kan det vara att klä en jäkla bok. Boken ska helst gå att öppna och ligga plant på bänken. Den ska liksom inte ha krökta pärmar så ser ut som om de hotar att flyga iväg.

Man får inte tejpa på pärmen för då håller boken inte. Det som inte finns med i beaktningen är att boken har hög risk att dö genom att någon ger den onda ögat och kanske är på väg att slänga den i väggen. Vi har förhalat detta måste i flera dagar. Det kan hända att vi faktiskt är uppe i veckan nu också. Men nu gick det inte längre. Det började nog bli genomskinligt. Tålamod är inte min starka sida vad gäller sådana här saker men det gick.

Men herregud, hur svårt ska det vara att göra böcker som håller med tanke på vad vi kan göra. Just saying

Bad hairday

Låt mig säga några väl valda ord om hår.

Detta otyg som en mängd av alla människor för en ständig kamp mot. Då menar jag inte de lätta delarna som under armarna och könshår. Dessa delar kan med enkelhet rättas till med en hyvel och lite intim-“raklödder” (som faktiskt inte löddrar). Enkelt, borta. Hur man väljer att göra tycker jag är helt upp till var och en. Vill man ha buske så har man buske, vill man ha porrpung så har man porrpung. Det är liksom bara man själv som ska avgöra det, ingen annan. Så nej, det är inte detta hår jag väljer att prata om idag.

Idag ska huvudhåret dissekeras. Detta hår som finns i en miljon olika färger, längder och strukturer. Så med tanke på att det finns i så många olika utföranden så är ju frågan om det finns något lättskött sådant.

En gång i min barndom, då dinosaurierna vandrade på vår jord och vi var apor om man får tro det mindre skaran av människor, hade jag ett sådant lättskött hår. I alla fall om man gillar “Vilket rakt hår du har. Jaaa” Det bara hängde där, spikrakt och nästan vitt i färgen. Flätor var inte att tänka på eftersom det var så fint så det liksom gled upp. Men lättskött var det.

Sedan försvann både barndomen och dinosaurierna. Och även det där spikraka, nästan vita håret. Färgen övergick mer och mer åt det råttfärgade hållet och med färgen verkade även håret transformeras till något råttbo. Så här i efterhand skulle man kunna skylla på det 10 000-tals literna med hårspray man hade i det hårt tuperade håret. Det skulle mycket väl kunna vara därför. Det skulle vara stort och det skulle vara mycket. Men redan där började det visa sitt rätta jag. Inte skulle jag få ha en lugg som var en halv meter hög. Med en hyffsad hög lugg kunde jag lämna hemmet för att känna hur den gav med sig sakta men säkert likt en tillfredsställd man. Mindre och slakar. Till slut var där bara en liten böj på min från början vältuperade lugg.

Sedan vet jag inte vad som hände. Tror inte ens att hormoner kan rädda vissa situationer. Tyvärr.

Nu har jag ett hårstadie där håret är som mig. En känslig liten blomma som inte tål mycket. När det nytvättade håret är torrt så är det yvigt som tusan. Yvigt och rufsigt med någon ensam liten lock här och var. För att få ordning på detta är det plattången som gäller. Så varje morgon står jag där och drar den varma tången över mitt hår. Sedan kommer lunchen. Lunch i augusti innebär inte det torraste vädret. Och lunch den senaste veckan har inneburit regn. Så varje lunch tar jag mitt paraply och beger mig ut på en lite promenadrunda. Så fort jag kommer utanför dörren så börjar förvandlingen. Mitt hår gottar sig åt den fuktiga luften och suger och suger åt sig så mycket det bara kan. Och plötsligt är det inte så platt längre. Det är inte platt alls. Det har nu istället fuktat upp sig och antagit den där 70-tals stuket med flärpar som står utåt på alla håll och kanter. Lite frottekläder så hade jag passat in på det årtiondet också.

Vissa har någon dålig hårdag då och då. Nu är det snart höst. Då har jag en dålig hårdag varje dag. Jäkla högabsorberande huvudbonad.

Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Oskrivna regler är lika viktiga som skrivna. Även om de oskrivna kan vara lite svårare att följa på grund av att de är just oskrivna.

Kö. Vad är det med oss och denna linje av människor? Det finns få saker som kan få en hop med okända människor sluta upp som en kö-hoppare. En liten kö-fuskare som liksom smyger sig in mellan två andra som redan befinner sig i denna rad. Är det något dessa människor vet så är det vem som står framför och det märker med en gång om det är någon sådan där kö-fuskare som försöker sig på något mygel.

Det harklas, blickar spänns och med ett vasst “Ursäkta men kön börjar faktiskt där borta” nickar hela kön instämmande över denna modiga själ som har satt ner foten och försvarat sin kö-plats och således resterande kö-platser. Kö-platsen är en helig och nästan minerad plats.

Lika mycket är kö-utrymmet det. Utrymmet människorna ska hålla mellan varandra i denna linje med folk. Detta utrymme är hårfint. Skulle det visa sig att en person står en halv meter för långt bakom den som står framför kan man nästan se hur folk bakom nästan vill trycka på för att visa att de vill komma framåt. Vilket naturligtvis inte kommer att gå fortare. Detta eftersom den person som nu har lämnar en för stor lucka fram till den framför helt enkelt gör det av artighet.

För medan den personen nu står med en halv meters lucka framför står nästa efter istället med en halv millimeter mellanrum. Så nära att andedräkten träffar nacken och varje gång den bakom rör sig gör den detta med en lite buff på framförvarande. Det där är en av kardinalsynderna i köandets värld.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Det onda ögat är inte att leka med. Jag har själv delat ut det några gånger (ok många då). Med en smal springa till öga avfyras en mycket svart och vass blick. Den som inte förstår då kan inte förstå mycket. Det borde dessutom göra skitont när den träffar.

Det är en sådan stor synd så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna fortsätta. Vissa oskrivna regler hade inte mått dåligt av att bli skrivna faktiskt. Inte när det gäller så viktiga saker som den heliga kö. Vem lämnar in den motionen?  

Not to do list

Vissa saker ska man bara undvika. Och som den medmänniska jag är så kan jag säga följande:

1, Vill man ha rena kläder så ska de tvättas utan saker i fickorna. Ett kvarglömt trosskydd i skjortsfickan är inte att rekommendera. I alla fall om man inte är ute efter byxor som ser ut att vara fulla med bebiskräks. Och den tiden är ju förbi för längesedan.

2, Står man i duschen och får hår i munnen så är det en bra idé att inte ta ut det utan att tänka sig för. Balsamindränkta händer smakar inte gott alls. Inte nog med att det smakar väldigt illa man har smaken kvar väldigt länge också. Det kan förstöra kommande middagar faktiskt. Jag borde har tänkt mig för, jag har ju ingen speciell vass tunga som behöver mjukas upp. Den är ganska mjuk och snäll redan från början. Så inga balsamindränkta fingrar är att rekommendera att stoppa i munnen.

3, Var väl förberedd när du sätter dig och tittar på film med en snart 7-åring. Varför?
A, Är det en film hon sett innan så räkna med att du vet de sista 30 minuterna innan 2 minuter har gått av filmen. Ett jäkla minne som berättar in i minsta detalj hur det går. Det spelar ingen roll att man ber henne låta blir att berätta vad som händer för 1 minut efter händer det något nytt som måste berättas hur det går senare.
B, Är det en film hon inte sett innan så räkna med att hon kommer att ställa frågor. Massa av frågor. Hela tiden. Konstant faktiskt. Varför, när, hur, hurdå i ett ständigt flöde. Mest varför får jag nog säga och det är inte alltid lätt att svara på varför de väljer att göra på ett sätt och inte ett annat. Jag vet ju liksom inte vad manusförfattaren hade att välja på, alls.

4, Se till att ställa klockan i tid om det är så att ni väntar besök från sotaren. Annars kan man mötas av en väldigt leendes sotare när man väl öppnar dörren. Detta kan bero på att när man vaknar med ett ryck och tänker “Jäklar, sotaren” och sedan lämnar sängen i all hast och går genom storarummet precis när sotaren går utanför fönstret. Kanske inget konstigt alls om, jag säger det ingen om, man inte har en pinal på kroppen. Man är lika klädd som den dagen man först anlände till denna jord och tog sitt första andetag. Helt jäkla naken med andra ord. Men han verkade väldigt glad i alla fall och jag fick inte någon stämning för blottning eller förargelseväckande beteende. Alltid något. Obs! Vi har fortfarande samma sotare nu så då. Undra om han själv valt placeringen.

Så är det så att ni springer omkring och funderar på dessa normala saker så behöver ni inte fundera längre. Jag har gett er svaren. Det enda jag gör om och om ingen är punkt nummer 3. Men det är enbart för mysighetsfaktorn med att ha en 7 åring uppkurad vid sin sida vid detta soffhäng. Men de andra sakerna avråder jag er att testa. Så nu vet ni det viktiga.

Let´s rock the world

Vissa dagar är bara lite bättre än andra. Det kan hända att det kan kännas lite diskriminerande men så är det faktiskt.

För att nämna någon dag så kan jag ta fredag. Fredag faller mig väldigt bra i smak. Fredagen rockar fett för att tala klarspråk. Det är liksom början på helgen. Det är den kulinariska dagen då det obligatoriskt serveras taco. Det är då man kan komma hem och njuta av förväntningarna över lediga dagar.

Sedan finns det fredagar och så finns det fredagar med stora bokstäver (skriver förstås inte men stora bokstäver, det ser så skrikigt ut, utan jag ville liksom bara påpeka det så ni kan tänka er det).

Idag är en sådan fredag med stora bokstäver. Inte enbart för att det är tacomys och alla de där andra fredagsgrejerna. Nej idag är det något sådant stort som den Internationella orgasmdagen. På en fredag. Världen kommer att gunga ikväll.

Helt klart att det är en dag värd att firas. Detta kroppens eget elixir som släpper lös endorfiner som man kan surfa på under lång tid. Kroppen mår bra och själen mår bra. Världen försvinner för ett ögonblick och varenda stressfiber som har knutit sig i kroppen raderas ut. Så ja, det är helt en dag värd att fira.

Så det är nu det är dags att leta i era gömmor. Leta upp Sven, Rune, Johnny Depp eller vad ni nu döpt era saker som ligger gömda på något mörkt ställe. Leta upp era fjärilar, delfiner och rabbitar. Köp slut på batterierna på affären. För det är helt klart en dag värd att firas.

Har du turen att ha en partner så utnyttjar du ju självklart det. Fyra händer är så mycket bättre än två.

Låt inte bara dagen gå dig förbi. Passa på att njut av den, det står faktiskt så i kalendern (kanske inte riktigt men det borde göra det, den är ju faktiskt internationell) och temadagar är till för att ta till vara på. I alla fall de man gillar. Och vem kan inte gilla en sådan här dag. Så det är helt klart en dag värd att firas.

Let´s rock the world eller något liknande.

Eftersom vi befinner oss i detta avlånga land så vet alla exakt vad normal är. Lite sådär lagom för att vara mer exakt.

Tänk er följande scenario.

Det kan givetvis hända var som helst i vår avlånga land men vi kan väl för enkelhetens skull tänka oss någonstans i den södra delen av vårt land. Det skulle kunna vara så att vi kan tänka oss att det är i Skåne och för att precisera kan vi tänka oss att det skulle kunna hända i den norra delen av detta vackra landskap. Vi skulle kunna tänka mindre och tänka oss en liten håla i norra delen av det vackra landskapet Skåne. En liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal.

I denna Håla kan det hända att det finns en vacker slinga runt en liten sjö. Slingan som leder runt denna vackra sjö är grusad. Grusad på så vis att det är skönt att springa på om man nu är lagt åt springhållet. Denna grusade gång har en bredd på cirka 3,5 vuxna människor i normal storlekar. Eftersom vi befinner oss i detta avlånga land så vet alla exakt vad normal är. Lite sådär lagom för att vara mer exakt.

På denna grusgång kom en kvinna gåendes. Hon var lite bredare än normal, alltså lite lagom med lite extra volang. Bredvid henne gick två barn. Dessa barnen var mindre än en normal, lagom vuxen. Kvinnan och barnen skulle nog kunna räknas som 2,5 vuxna eller ska vi vara snälla så kanske 2,25 för att göra kvinnan lite sådär extra lagom glad.

Så det skulle innebära att kvinnan och barnen lätt skulle få plats med en normalt, lagom vuxen till i sitt sällskap. I vanliga fall, om allt hade varit en perfekt värld.

Men vi kan tänka oss situationen om de inte befinner sig i den perfekta världen. Bara för att vi kan låtsas liksom.

Tydligen hade kvinnan bara en vänstersida. Fråga mig inte hur hon såg ut men barnen som gick med henne tjafsade hela tiden om att de skulle gå på hennes vänstra sida. Det spelade ingen roll om kvinnan gick mitt på den 3,5 normala vuxna breda grusgång för att underlätta för det ena barnen att upptäcka att hon faktiskt hade en vänstersida och en högersida. Dessa sidor fungerade dessutom väldigt unisont så hon förstod aldrig problemet.

När de båda barnen inte kunde gå på samma sida så såg det lilla barnet till att gå precis framför det stora barnet. Det stora barnet trampade naturligtvis då på det lilla barnet varav det lilla barnet kinkade. Under någon minut hittade det lilla barnet kvinnans högra sida och kvinnan kände sig hel och ohalt. Men ack den glädje som vara för kvinnan för snart hade hon åter bara en vänstersida.

Kvinnan var vid något tillfälle på väg att säga till barnen att nästa gång skulle hon minsann gå själv men hon kom på att då skulle liksom hela rundan förlora sitt syfte. Detta eftersom kvinnan dragit ut barnen för att få lite frisk luft efter att de i barnens värld varit sociala och tjattrat med sina vänner framför skärmen. Så kvinnan bet sig i läppen för att inte ge dem den lycka att slippa promenad nästa gång. Samtidigt gick hon och funderade på varför de inte bara kunde gå på en varsin sida om henne på den 3,5 normalt vuxna breda grusgången och diskutera viktiga saker som om de skulle bada när de kom hem.

Men den där kvinnan har fortfarande inte kommit på varför hennes barn alltid måste bråka. Bråka om allt. Tjafsa om allt. Tetas om allt. Jag tror inte att kvinnan någon gång kommer att komma fram till något svar i den frågan.

Så tänk er följande scenario. Det skulle kunna har hänt var som helst i vårt avlånga land eller så skulle det kunna ha hänt i en liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal. Men det förtäljer inte historian. Det är ju trots allt bara ett helt vanligt scenario. Yeah right.

Jag är så jäkla het

Det är fan i mig hett nu. Så hett att man svettas bara av att röra sig. Efter att ha dragit snabeldraken på den lilla telningens rum igår så droppade det av mig. Så det är fan i mig riktigt jäkla hett ute.

Det är så hett ute att man inte kan vara ute och springa på förmiddagen som man brukar. För på förmiddagen har det redan hunnit bli en si sådär 25-26 heta grader ute. Jag borde väl gå upp tidigt för att få ut och springa men det är ju det där med att vara morgontrött samtidigt som man kommit in på sista semesterveckan. Mjölka ur det sista ur de härliga sovmornarna.

Kvällstid är det fortfarande hett ute. Men eftersom det är ännu hetare mitt på dagen känns det underbart när det svalkar av till 25-26 heta grader. Då känns det helt ok att ge sig ut på en runda. Då har man laddat hela dagen med mängder av vätska. Så mycket vätska att man får springa på toa stup i kvarten ungefär. Men då går det liksom bra.

Det gick så bra att jag häromkvällen gjorde nästan min andra mil. Jag provade en ny runda som bara vara asfalt och den var så lättsprungen. Jag sprang och sprang och på något vis kände jag mig nästan som Forest Gump. Det bara malde på liksom. Jag kände mig inte alls så totalt slut som jag gjorde efter den första milen. Vet inte om det var för att jag inte kände pressen att verkligen klara det för att kunna säga att jag klarat den där magiska milen. Men jag tror helt enkelt att det var vägen som gjorde det. Det är så lätt att springa på asfalt. Jag har alltid fått för mig att det ska vara svårt med asfalt och att det ska vara smärtsamt för kroppen att springa asfalt. Sliter kanske mer i längden. Men vad vet jag, jag är ju bara supernovis i löparspåret.

Så med detta passet i ryggen kände jag mig peppad som tusan, trots hettan som bara fortsätter och fortsätter, att ge mig på ett litet backintervallpass. Ska man förbättra sig så måste dessa pass också göras. Så jag begav mig ut med glatt humör. Humöret sänktes ganska fort denna kväll kan jag meddela. Jag kör backe x5, x4, x3, x2, x1 med en runda runt den lilla udden mellan varje x. Men se det gick inte som jag tänkt mig alls. Jag fick ge upp efter x3 då jag var helt slut och var färdig att kräkas. Jag menar kräkas på riktigt alltså. Inte någon torr ulkning utan en jäkla Linda Blair-spya var på väg. Så jag gav upp. Vimmelkantig tog jag mig hem och parkerade mig på altanen med vatten och en kvarg. Intervall är apjobbigt i vanliga fall så med tanke på denna hetta så var det troligtvis det som gjorde det. För jag är fasen ingen quitter. Inte nu längre. No, no.

Så nu laddar jag för långrunda imorgon istället. Jag har funderat ut en runda som nog är lite att bita i. Nu håller alla tummarna förstås att jag klarar den för jag tror den är riktigt lång.

Men nu är det så att jag faktiskt har bestämt mig för att anmäla mig till mitt första lopp (heter det lopp?) Den 7 september går Miniton i grannhålan. En liten runda på 12,4 km och jag ska fasen göra det. Men det är inte själva loppet som skrämmer mig utan att där kommer att 1. vara andra löpare (surprise liksom) och 2. en massa folk som kommer att titta på när vi asar oss fram. Men hinder är väl till för att ta sig över så nu jäklar är det dags att hiva sig över detta. Jag ska springa ett lopp. Jag ska ignorera allt runt mig. Jag ska bara utmana mig själv mot mig själv. Punkt slut.

Så nu har min löpning ett mål. Ett mål för att jag tillåter det och önskar det. Heja mig.

MILF-material

Nu är det så att en Milf är alltid en Milf. Alltså är det den snygga tjejen från högstadiet som efter tre ungar fortfarande är sådär äckligt snygg. Det är en Milf enligt mig.

Nu är det ju inte så visar det sig. Jag kan väl säga att jag aldrig har sett mig själv som något Milf-material och inte haft en tanke på att bli det heller. Nu är det kanske inget normala människor går och funderar på eller önskar att de ska vara heller. Men nu är det ju så att jag faktiskt inte är sådär normal ändå så jag har tänkt tanken och funderat på hur det skulle kännas att bli Milf-ifierad.

Nu vet jag. När ett lammkött på omkring 20 visade mycket intresse blev jag först lite sådär osäker och tittade mig runt för att se vem han tittade på. Där var liksom ingen. När han sedan kom fram och kramades lite på ett sådan där speciellt jag-vill-mer sätt, inte på något äckligt sätt utan bara på ett väldigt fint vis, så kände jag mig väldigt Milf-ifierad.

Och jag kände mig inte som ett objekt eller något sådan utan jag kände mig bara helt otroligt smickrad. Dels för att där fanns en uppsjö med småjäntor och dels för att jag aldrig varit med om att få ett lammkötts blickar. Ja, jag var otroligt smickrad av vad som hände.

Jag avböjde vänligt med bestämt och han gick men jag kände hans blick på mig under kvällen.

Så nu vet jag hur det känns och jag tar det enbart som en komplimang. För så långt har jag kommit. Att våga tro att jag faktiskt kan dra blickar på mig av anledning som inte är för att fnissa utan för att tycka om det de ser. Det är ett otroligt stort steg jag har tagit och det känns så underbart. Kanske finns det hopp att jag någon gång kommer att gå ut bland folk med huvudet högt och vara riktigt stolt över mig själv. Att inte fundera på om andra tittar av avsky eller för att de vill titta.

Så ja, det som hände var en skön känsla för mig.

 
Ett leende förlänger livet och det är gratis också. Keep on smiling.

Sadomasochister, för egen njutning

Det finns vissa som verkligen är födda till sadomasochister.

I ett sovrum finn det två kroppar. Två kroppar som ligger halvnakna med täcket lojt nere vid fötterna. Kropparna ligger i en stor säng där det finns mycket plats som inte de två halvnakna kropparna tar upp. Sängen står i ett stort rum där inga halvnakna kroppar befinner sig. Rummet har fyra väggar och lite möbler längs med. Kronan på verket är ett vitt tak.

Så vad borde oddsen vara på att de där förbannade flugorna alltid landar på de halvnakna kropparna. Platsen som finns där det inte finns halvnakna kroppar på i rummet är ganska stort men lik förbannat är det de halvnakna kropparna de hittar.

De hittar dem, landar och blir med morrande läten och viftande händer bortviftade. De katapultera sig iväg för att sedan två sekunder senare landa någon annanstans på de halvnakna kropparna. Om och om och om och om och om igen och igen och igen och igen.

Varför, varför? Landa på väggen, möblerna eller i taket men ge fasen i oss. Det finns hur mycket ytan som helst att kunna sitta i lugn och ro och bara se ful ut men nej då. Vi plågar de halvnakna kropparna som ligger där och redan vrider sig i värmen och har svårt att sova. De ger vi oss på och håller dem vakan av mer än en anledning. Bara för att vi kan liksom.

Sadomasochister är vad flugor föds till. För egen njutning få plåga andra.

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna

Ni vet den där känslan? Känslan som täcker varje millimeter av kroppen och varje cell i den. Cellerna är redo att explodera av längtan och bara skriker efter att låta det ske.

Det finns inte mycket som kan stoppa just den känslan. Känslan av längtan att låta det ske och bara få ge sig hän åt följderna. Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna.

Hela min kropp skriker efter att låta det ske men tyvärr finns det några hinder. Hinder som stavas måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Men sedan ska jag inte behöva längta mer, sedan ska det bara få skölja över mig och ta mig hur många gånger den önskar.

För då kommer jag att äntligen bli tagen av min semester. En semester som är så efterlängtad nu efter tre år med pluggande och nytt jobb. Jag längtar så det gör ont i mig och hela jag är sådär otäckt trött så man inte hittar någon motivation på jobbet. Men snart är hindren förbi.

Längtar, längtar, längtar…

Det är ett sådan där partytrick man kan ta till

Ni vet ljudet av duschstrålar mot draperiet. Högt, ihåligt och lite plastigt där man nästan kan höra varje separat stråle för sig.

Just sådär, eller något väldigt liknande, lät det när jag stod i duschen idag. Inte för att jag spolade duschen mot draperiet utan för att jag tvättade mitt hår. Jag kunde höra varenda stråle träffa mitt huvud och det lät högt, ihåligt och lite plastigt.

Anledningen är inte att jag har någon sorts ihåligt, plastigt huvud utan för att jag har ett fett jäkla lock för örat som inte vill släppa. Jag vaknade med det i morse och det är fortfarande lika mycket nu. Jag förstår hur det är att höra riktigt dåligt för jag hör ingenting med det örat. Lite jobbigt när man pratar med folk och ser ut som ett fån när man vänder andra kinden till.

Jag får lätt lock för örat, alltid höger, men det brukar släppa snabbt. Om jag inte dyker får då är det envist och kan hålla i sig i flera veckor. Behöver jag säga att jag verken dyker eller gör andra undervattenskonster längre. Tant håller sig torr om huvudet, nästan i alla fall.

Detta locket känns precis som ett sådant där dykar-lock. Jag har försökt förklara för det att jag är inte alls intresserad av att det ska stanna flera veckor eller för den delen flera dagar.

Jag tryckutjämnar med jämna mellanrum. Helt utan resultat förutom då att jag blåser luft genom ögonen. Det är ett sådan där partytrick man kan ta till, få ljusen att fladdra med hjälp av ögonen. Som tur är är jag ingen partytrickmänniska så jag har aldrig gjort det men hade jag varit det hade jag säkert gått hem i de coola stugorna. Hjälper dock inte mot locket.

Kära maken tyckte jag skulle prova hans rengör-näsan-och-håll-den-fräsch spray med utbytbart munstycke för stråle. Nu snackar vi inget vanligt stråle inte. Detta fick jag erfara när jag med förskräckt min tryckte ner munstycket och jag sprayade ner hela spegeln. Det där borde spola rent ordentligt och få det att lossna.

Jag körde in pipen i den ena näsborren och tryckte till. Alltså jag kan säga att det rann liksom ut igen. Kära maken fnissade lite och meddelade att jag kunde hålla ner munstycket lite längre för att riktigt spola genom. Så det gjorde jag. Problemet var väl kanske bara att jag höll inte pipen längre i näsan än första och den där strålen fortsatte att spruta. Jag kan tala om att det där havssaltvattnet svider ganska bra i ögonen. Där ska det inte vara. Det ska inte vara i resten av ansiktet heller.

Det var en upplevelse kan jag säga. Men locket är kvar. Det där sprayet kunde man ta upp till sex gånger om dagen. Jag har förhoppningar att hålla mig torr nästa gång.

Just nu är jag så nära att falla tillbaka i mitt härliga beroende och återgå till topsandet. Det är riktigt nära nu att jag kommer att köra in det där topset och köra runt och få loss det där locket. Alltså jag vet, topsande hjälper inte ett dugg mot lock men det känna så mycket skönare. I alla fall under de sekunderna som härligheten sker. Men nej, jag ska vara stark.

Så jag får uthärda, halvdöv med ljud som förstärkt på något ihåligt, plastigt vis om de träffar skallen på mig.

Husmorstips?

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om. Mest kanske för att de är så, vad ska jag säga, korkade. Så korkade att det få en att fundera på om alla chipsen finns i påsen, om hissen går ändå upp eller om hur vassa de andra knivarna i lådan verkligen är.

Jag kan upplysa alla om, i fall det nu är någon som någon gång funderar över det, att det gör ont att pierca sig själv. Inte någon snygg piercing i ögonbrynet, bröstvårtan eller mer intimt stället. Nej, nej inget sådant fancy inte. Här snackar vi i fingret.

Aj tänker säkert någon och jag kan bekräfta detta. Det gör svinont, till och med apont, att pierca sig själv i fingret. Hur, funderar säkert någon.

Jag kan då rekommendera, mycket starkt rekommendera att hålla fingrar undan en häftapparat. Verkligen, hur tänker säkert någon.

När man snällt kontrollerat att där finns häftor i häftapparaten så säger jag det bestämdaste att fingret inte ska befinna sig under när man ska trycka till för att stänga. Det är ett Big no, no om nu inte tanken just var att pierca sig i fingret. Och vad jag vet så är det än så länge ingen innegrej alls.

För har man nu mot förmodan det där fingret, som är väldigt fint helt måste jag säga, under och faktiskt trycker till så gör det förbannat ont när häftklamren  penetrerar det hela fingret. Som tur var så finns det goda reflexer så häftklamren hann inte sätta sig i fingret även om jag kunde känna hur långt in den satt och kunde se hur långt ut från apparaten den stack.

Förutom en ofrivillig piercing uppstår även lite blodvite. Så mycket att man med skamset huvud lommar iväg för att plåstra om sig själv. För inte vill man be någon annan hämta för att behöva berätta vad man gjort.

Nej vissa saker är bästa att hålla tyst om helt enkel. Just eftersom de är så korkade.

Note to my self: Behöver nog få i den mörkare hårfärgen för den blonda utväxten verkar göra sitt.

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

SAMLARMARKNAD?

Körde förbi en skylt som var formad som en pil. På den stod följande att läsa:

SAMLARMARKNAD

Av någon anledning kom jag att tänka på att detta måste vara något som hade passat den lilla telningen. För är det något hon kan så är det att samla.

Att rensa på hennes rum går inte för det är omöjligt att slänga saker. Hon ska ha allt kvar. Det spelar liksom ingen roll om det är en blompinne, naturligtvis i två delar, eller om det är korkar till tuschpennor som blivit slängda. Saker som den kloka modern inte alls förstår sig på vad de ska användas till ska sparas. Det kan hända att man kan kalla de där sakerna för skräp helt enkelt. Samlarperiod pågår ständigt.

Stenar är tydligen kanonbra att samla på och får man inte ta in dem så kan man fylla jackan med dem. Skramlar fint i tvättmaskinen sedan. Lite maracastoner där. Samlarperioden fortskrider med olika intensitet. Och ibland är de fasen för stora för jackan också.

Sedan är det detta med saker som hon gjort själv. Som till exempel de där klippta snöflingorna. Nu var det dock inte själva snöflingan som var det som var det viktiga i detta sammanhanget. Nej, nu var det de klippta småbitarna som lämnade hålen i snöflingan som var samlarobjekten. Vet ni hur mycket klippta småbitar det blir av en snöflinga? Det blir några stycken. Och hur mycket blir det inte av tio snöflingor? Åt helsike för mycket. Och dessa skulle sparas. Till vad vet jag inte men efterhand som de hamnat på golvet så har det hungriga snabeldraken ätit upp dem. Ops, liksom. Nu är den samlarperioden slut. Den varade så länge snabeldraken var hungrig och till snöflingeperioden var över.

Det är även testa att samla på levande saker. I ett tappert försök, efter att mamman satt ner foten och meddelat att levande saker samlar man absolut inte på inne, lyckades hon få ihop en hel hög med sniglar med skal på. Dessa radade om upp på sopborsten på trappan ute. Ja sedan hade hon ett jäkla göre med att verkligen få dem att vara samlade på den där borsten för är det något sniglar inte är så är det dresserade att stanna på plats. De är helt enkelt väldigt rymningsbenägna. Och det där med att sniglar tar sig fram i snigelfart stämmer inte heller riktigt för de försvann snabbt i olika riktningar allihopa. Denna samlarperioden varade inte så länge som tur var. En halv dag eller något liknande innan hon gav upp eftersom de inte ens stannade innanför den uppbyggda inhägnaden. De var verkligen otroligt rymningsbenägna.

Så den där pilen med ordet:

SAMLARMARKNAD

Hade lika gärna kunnat vara en snitslad bana hem till den lilla telningens. Men jag tror den ledde till någon helt annanstans för ännu har det inte blivit anstormning till Hålan. Men man vet ju aldrig.

De verkar tro att vi sitter i våra stugor, utan kontakt med omvärlden

Jag slutas aldrig att förvånas över saker. Saker som för en annan är självklara verkar vara för andra helt oförstående.

Vi har precis fått reda på att den lilla telningen inte ska ha den lärare som det är sagt att hon ska få. Men vi har naturligtvis inte fått reda på det genom de som vet om det, skolan, utan från personer utanför.

Och ja, det är bekräftat eftersom den nya klassen hon ska ha idag har fått lapp med sig hem att nu kommer Den Läraren att bli er lärare.

Alltså jag vet inte vad skolan tror om oss. Att vi sitter i våra stugor och inte har någon kontakt alls med omvärlden så det finns ändå ingen risk att en sådan sak kommer ut.

Eller att de faktiskt idiotförklarar oss och våra barn genom att faktiskt verka anse att vi inte bryr oss om vilken lärare våra barn har.

Eller att våra barn har fått reda på vilken de ska ha och de inte ens har mage att meddela dem innan alla andra får reda på det.

Jag tycker det är så dåligt gjort. Men jag borde kanske inte bli förvånad. Jag skrev i alla fall ett litet brev till rektorn och sa vad jag ansåg.

“Hej
Jag fick precis reda på att de blivande 1:orna här i Hästveda inte ska ha Den Läraren fast det är det som är meddelat. Jag har på omvägar fått reda på det och sedan genom kontakter fått bekräftat.
Jag kan förstå att lärare byter tjänster men det jag inte kan förstå och tycker är väldigt dåligt är att det meddelas på hennes nya skola utan att gå ut och meddela oss som faktiskt har fått reda på att hon ska ha våra barn. Jag kan faktiskt inte tycka att det är acceptabelt att vi får reda på det på detta viset. Jag tycker att det meddelas ut till oss som det berör innan man meddelar ut till den nya klassen. Jag anser att det är ett naturligt steg hur man förmedlar information oavsett i vilken sektor man befinner sig i.
Med vänlig hälsning Jeanette”

Åh, vad jag blir sur över sådant här.