Man blir klokare med åren

Lite godis kan inte skada om det bara bli någon gång ibland.

Tyvärr kan det där lite tolkas lite fel. Efter nio veckors ögonmått-tränande trodde jag att även godisögat var tränat. Tjo flöjt. Jag hällde upp det jag plockat i en skål och där var precis lika mycket godis som det var innan jag började träna ögonmåttet. Jag hade misslyckats men nu var det som det var.

Vi kurade upp oss i en vars en soffa, satt på Eureka och började mosa in. Tittade man nog så såg man två händer som i en strid ström gick från skål till mun. Det var troligt att man fick använda slowmotion-knappen för att se det dock, lite som snurrande helikopterblad.

När tredje avsnittet var slut låg där några ensamma godisbitar i botten på skålen. En lite rap eller snarare en stor som skorrade i hela huset undslapp min kvinnliga mun. Jag suckade, ojade mig över att jag hade ont i magen och var ordentligt illamående. Jag hade inte lärt mig något nytt alls.

Vaknade med en sprängandes sockerhuvudvärk i morse. Jag hade verkligen inte lärt mig något nytt. Jag försökte intala mig att det är denna äckliga känslan som skulle kommas ihåg till nästa gång vi fick för oss att köpa lite godis. Hädanefter får det minsann räcka med ett paket sura björnar. Precis lagom om man ska prata svenska.

Man blir klokare med åren. Jag får väl skylla på att jag inte är så gammal ännu.

Obs. Godiset på bilden har inget med inlägget att göra.