Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

Ibland går det snett

Jomen så att jag har fortfarande min rygg som bråkar med mig.

Eftersom bäckenet är roterat gör det att jag är lite sned eftersom jag blir lite kortare på höger sida. Detta fenom upptäckte den lilla telningen när vi gick in i duschen för en stund sedan.

Jo mamma nu ser jag det. Det är ju där man kan köra in handen sa hon och pekade på den fina valken som nu bildats på min rygg på grund av min snedhet. Den har liksom vuxit fram nu senaste veckan men jag har försökt att ignorera den. Jag är inte sned, jag är inte sned, jag är så jäkla sned.

Ja tack för den fina beskrivning typ. Det värmer verkligen. Not. Den där brutalt ärligheten är det snart dags att diskutera hur man lindar in i lite mer nertonade uttalade.

Ja sedan var det ett väldigt fnissande på henne när jag stod där och kastade lasso med trosorna för att få dem på mig. Tur hon kan vara lättroad.

Förödmjukad

Jag känner mig totalt förödmjukad.

Jag har då grymt ont i ryggen nu och dessa två senaste dagarna har varit riktigt blä. Idag var så illa att jag varit iväg hos massör. Bäckenet helt jäkla snett vilket lett till att höger sida var kortare. Uttryckt, utdragen och tejpad och det kändes lite bättre.

Beordrad rörelse så jag fick snällt köra hem, igen, och ut och traska. Kändes rätt hyfsat. Det gör det inte nu kan jag säga. Det är som om någon kör glödheta knivar i ryggen på mig emellanåt. Kör dem i ryggen och vrider om, om och om igen.

Så pass mycket att jag vid tre tillfällen fulbölat för att det gör så ont. Hulkande med snoret rinnande. Och som om inte det är förödmjukande nog så har kära maken fått hjälpa mig med byxor och strumpor när jag skulle ut. Hjälplös och bölande, finns inget värre.

Jag vill till jobbet imorgon men just nu hade jag nog inte ens kommit in i bilen. Jag blir så trött på sådant här. Nu ska jag väl snart försöka resa mig igen, troligtvis mer bölandes, och försöker ta mig ner i källaren utan att tumla ner för trappen och duscha. TENS:en är på laddning så jag får väl koppla upp mig sedan. Troligtvis mer bölandes. Sedan har jag fasen bölat vad jag ska på väldigt länge.

Så ja, jag känner mig förödmjukad.

Det började som en krusning på övre däck

Det började som en krusning på övre däck. Man kände det svagt och sakta sakta rörde det sig framåt. Krusningen övergick i vibrationer innan det med kraft slog till längst fram. Och med ens var aktern helt deformerade.

Och där låg jag och kved i min säng när krampen fick mina tår att se ut som Jan Boklövs V-stil när de spretade på alla håll och kanter. Att försöka få styr på dem är helt omöjligt när de stenhårt pulserar av varje krusning i musklerna. Så släpper det och man tror man är säker. Så råkar man röra tårna och inser att så inte alls är fallet när tårna åter igen står som en överkörd kalkons klor. De fortsätter liksom att vara lite överallt. Och man kvider igen.

Så nästa gång det känns som om det släppt så vågar man inte röra foten alls. För den där krusningen vill man fasen inte ha igen. Den är liksom aldrig trevlig att stöta på.

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om. Mest kanske för att de är så, vad ska jag säga, korkade. Så korkade att det få en att fundera på om alla chipsen finns i påsen, om hissen går ändå upp eller om hur vassa de andra knivarna i lådan verkligen är.

Jag kan upplysa alla om, i fall det nu är någon som någon gång funderar över det, att det gör ont att pierca sig själv. Inte någon snygg piercing i ögonbrynet, bröstvårtan eller mer intimt stället. Nej, nej inget sådant fancy inte. Här snackar vi i fingret.

Aj tänker säkert någon och jag kan bekräfta detta. Det gör svinont, till och med apont, att pierca sig själv i fingret. Hur, funderar säkert någon.

Jag kan då rekommendera, mycket starkt rekommendera att hålla fingrar undan en häftapparat. Verkligen, hur tänker säkert någon.

När man snällt kontrollerat att där finns häftor i häftapparaten så säger jag det bestämdaste att fingret inte ska befinna sig under när man ska trycka till för att stänga. Det är ett Big no, no om nu inte tanken just var att pierca sig i fingret. Och vad jag vet så är det än så länge ingen innegrej alls.

För har man nu mot förmodan det där fingret, som är väldigt fint helt måste jag säga, under och faktiskt trycker till så gör det förbannat ont när häftklamren  penetrerar det hela fingret. Som tur var så finns det goda reflexer så häftklamren hann inte sätta sig i fingret även om jag kunde känna hur långt in den satt och kunde se hur långt ut från apparaten den stack.

Förutom en ofrivillig piercing uppstår även lite blodvite. Så mycket att man med skamset huvud lommar iväg för att plåstra om sig själv. För inte vill man be någon annan hämta för att behöva berätta vad man gjort.

Nej vissa saker är bästa att hålla tyst om helt enkel. Just eftersom de är så korkade.

Note to my self: Behöver nog få i den mörkare hårfärgen för den blonda utväxten verkar göra sitt.

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör, just i stundens hetta i alla fall.

Som när Lilly hoppla-studsar, som alltid, ut i hallen och två sekunder senare skriker Molly till och är super ledsen.

Reaktion 1: Lilly vad gjorde du nu med Molly? Jag var helt säker att Lilly hoppla-studsat och gjort detta på Molly.

Reaktion 2: Hoppsan. Där står Lilly i på sitt rum och Molly sitter på golvet utanför sitt rum.

Reaktion 3: Åh, förlåt Lilly. Det var inte meningen att skylla på dig. Hon verkade inte ens märka att jag skällt på henne för tio sekunder sedan.

Reaktion 4: Vad hände med Molly? Hon hade kört stortån i trösklen och snubblat och satt nu och höll om sin skadade tå. Just då såg den ganska normal ut.

Vid läggdags såg den inte lika normal ut. Svullen samt började anta en inte så normal färg. Hon var mest orolig över att “fröken” verkligen hann läsa mitt meddelande att hon inte kunde vara med på gympan.

Sedan funderade hon på hur hon skulle komma hem imorgon om hon inte kunde gå. Fritids är uppsagt men tur i otur så har vi platsen i två veckor till. Så hon får vara kvar om hon inte fixar det imorgon.

Ska bli intressant att se färgen på den där tån imorgon.

Men jag har fortfarande dåligt samvete över att jag bara tog förgivet att det var Lilly som gjorde något. Men det är ju faktiskt så det brukar vara. Ursäkten godtagen i alla fall.

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling vad gäller mig själv och sjukvård. Jag har inte problem att ge subkutana injektioner eller ta venprover på andra men när jag är patient är jag inte lika kaxig längre. Jag är inte kaxig alls.

Klockan sju i morse var jag vid god mod. Jag visste vad jag skulle göra senare på förmiddagen och små lätta fjärilar hade landat i magen men jag var lugn och kände att detta kommer att gå galant.

Klockan halv elva satt jag i väntrummet på vårdcentralen. Fjärilarna hade vaknat till liv och det hade förökat sig kraftigt under de timmar som gått, hur nu det hade gått till under så kort tid liksom. Kinderna hettade och jag ville bara att de skulle ropa in mig så jag fick det överstökat. Det dröjde innan de sa mitt namn.

Jag följde efter min läkare och när jag klev in i rummet med den stora lampan i taket hade fjärilarna övergått till att bli jumbojet. Hade det inte varit snabba att stänga dörren bakom mig hade jag mycket väl vänt och tyckt att jag hade det bra som jag hade.

Jag måste ha utstrålat oro, ängslan, ångest och rädsla för både läkaren och sköterska tittade lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Nja, jag är lite orolig pep jag. Läkaren frågade om det var något speciellt jag var oroligt över. Nja, pep jag vidare, det är nog hela situationen. Vi ta det lugnt försäkrade min läkare mig om och jag la mig på britsen.

Min läkare blev frisör för en stund, oj vad min egen frisör kommer att slita sitt hår över hur hon ska lyckas göra något bra med min frisyr de närmaste sex månaderna eller så. Hon tvättade den nyfriserade, kala huden och la en duk över mig. Jag slöt ögonen och med ens föll en ensam liten tår ner på min kind. Mina händer hade jag hårt knäppta på min mage och jag försökte andas med lugna andetag. Kände efter så att jag verkligen andades.

Bedövningen började verka med en gång och när läkaren talade om att hon bara skulle nypa mig lite för att se att det var som det skulle låg jag och väntade på att hon skulle nypa. Hon nöp och det var som det skulle.

Hon skar och jag kände hur jag blev blöt ner på bakhuvudet. Hon pratade hela tiden med mig om allt möjligt och jag erkände väl då att jag tror att min egen oro kan bero på att jag inte alls har kontroll på vad som händer. Hon förstod.

Jag kände att mitt mod började återvända när vi hade kommit så långt. Får jag se min knöl när den är borta frågade jag henne. Självklar sa hon och frågade om jag var redo. Och där var den, min knöl. Det är bra att se saker som man tar bort från sin kropp har jag fått för mig. I alla fall om det är jag eftersom jag troligtvis bara hade gått och funderat på hur det sett ut annars. Hon tog till och med upp sin telefon och fotade mitt tråcklade huvud för att visa hur det såg ut. Det såg hårlöst ut.

När jag satt mig upp på britsen så släppte all min oro och med ens började jag darra. Händerna var som asplöv och jag fick sitta en stund för att lugna ner dem. När jag sedan gick genom korridoren och ut mot väntrummet var det en massa sjukvårdpersonal som bara log mot mig. Jag förstår inte.

Bak i nacken hade jag nu en stor kaka, nästan hård som cement, av koagulerat blod som klibbat ihop med håret. Kära maken hjälpte mig att tvätta bort det värsta så för tillfället har jag ett rent hår i nacken och ett inte så rent hår på hjässan. Jag har lite ont just nu men det går säkert om snart. Knölen är ju borta. En helt ofarlig knöl om någon funderar på det.

Så jag erkänner. Jag är en jäkla kyckling när det gäller mig själv. Stesoliden som ligger här till nästa veckas tandläkarbesök hade gjort sig bra även idag.

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans.

Nu verkar det som om min kunskap sakta sipprar ut och lägger sig som en knöl på mitt huvud. Och denna knöl är nu ganska stor och så fylld med kunskap att den helt enkelt är väldigt obehaglig att ha då den spänner och trycker och har sig.

Så jag tog min kunskapsknöl och gick till doktorn. Och doktorn talade då om att det där var inte alls vad jag väntade mig. Jag och min kunskapsknöl kände oss nästan lite kränkta en liten stund.

Knölen ska opereras bort. Doktorn ska sätta några sprutor runt den och göra ett snitt för att lyfta ut den lilla knölen. Sedan ska hon lappa ihop mig med några stygn. Hon var duktig på att sy sa hon. Jag hoppas hon inte menar broderi nu bara för min knöl sitter på det delikata stället precis 2 centimeter ovanför hårfästet. Jag känner inte för att ha en broderad katt där.

Men jag känner tillit till henne. Hon låter ju mig veta att jag kommer att ha kvar all, jag menar verkligen all, kunskap jag har.

Jag längtar nästan till dagen D då knölen ska bort för den är verkligen inte skön nu. Det blir kanske så när man väntar några år. Jag skulle nästan kunna tro att jag är en karl i min omgivning.

Jag funderar på om jag vill se den. Vill man den? Antagligen vill jag det. Jag är ju lite sådan. Lite fascinerad av sår och sådant kraft. Kanske inte så konstigt när jag jobbat som uska så länge. Jag minns en gång för länge sedan när min far opererade en knöl, är vi knölfamiljen eller, i knävecket och det läkte inte som det skulle så de fick ta bort stygnen igen och låta det läkt öppet. Så där satt jag och tryckte in tampong efter tampong i det stora hålet och tycket det var hur spännande som helst. Ni anar inte hur mycket som får plats i en sårhåla. Det får plats skitmycket grejer som man kan sitta flera minuter för att dra ut. Det tar liksom aldrig slut. Så troligtvis kommer jag att vilja de den där knölen som jag har på mitt huvud,

Så nu hoppas jag att ni ätit kvällsmat innan ni läste detta eftersom det blev lite mer än en saga om en kunskapsknöl.

Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen

Låt mig säga några ord om massagen jag var på idag.

Massage kan ena stunden få en att spinna som en nypåsatt katt, när man liksom nästan kommer till gränsen att börja kråma sig för att få mer. Lika snabbt som det där kråmandet är på väg att börja så rör massagen på händerna en liten, liten bit och plötsligt övergår den där njutningsfulla massagen till något där man skulle ha lust att armbåga honom på pungen. Den där smärtan när han träffar ett muskelnystan som sitter som en klase runt skulderbladen får det nästan att vända sig i magen. Kråmandet övergår nästan i ett kråmande som påminner lite om att slingra sig undan. De små ljusen av vällust övergår till små ljus av något kvidande slag som är lite svårt att förklara.

Jag har väldigt många muskelnysta. Väldigt många. Vilket innebär att det där ytterligheterna som massage ger upplevdes många gånger. Väldigt många gånger.  

Det där är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen.

Nu har han dessutom tejpat mig på ryggen för att hjälpa till med något. Vad vet jag inte riktigt med det skulle vara bra och det är riktigt skönt för det finns bra saker i det där tejpen. Grejer som utsöndras och värmer emellanåt och håller ihop. Det ska sitta några dagar eftersom det finns medel i fyra till fem dagar.

Ska bli intressant att se hur öm jag är imorgon med tanke på att jag var öm förra gången och då körde han inte så djupt (kära maken tyckte inte om att andra män kör djupt på mig). Han knådade rejält.

Det sjuka är att jag längtar redan till nästa gång. Men viss smärta tillhör väl njutning. Eller?

Undra om det är därför man får taxöron?

Jag försöker läka en sträckt bröstmuskel, idrottsskadad som jag råkade bli av taekwonodon i söndags.

I en liten armhävning brände det till i min vänstra bröstmuskel och sedan gjorde det riktigt ont. Jag måste ha sett roligt ut när jag sedan sprang och jabbade enbart med min högra arm.

Jag har därför bara spenderat min tid på gymmet på löpbandet samt kört lite core. Jag har tagit dubbla pass, 2x30 minuter, på de förinställda passen. Jag måste säga att det har känts väldigt konstigt att vara på gymmet men inte kunna träna. Men det får duga i alla fall för jag tänker faktiskt var en klok kvinna nu och låta min stackars bröstmuskel läka helt innan jag utsätter den för påfrestning igen. Så om det innebär två veckor men enbart löpband så får jag ta det.

Det innebär också att jag kommer att skippa taekwondon om det inte är ok till söndag. Det smärtar mig att säga det men det kommer smärta mig mer om jag drar upp den där bröstmuskeln igen.

Ibland förundras man hur klok man blivit med åren. Så nu håller vi alla tummarna att det kommer att läka fort även om jag tvivlar eftersom jag fortfarande är ganska öm.

Undra om det är därför man får taxöron? En sträckt bröstmuskel, say no more liksom.

Jag säger bara fan, fan, fan

Backintervallträning igår. Ett mycket ont, ej elakt, knä idag.

Jag säger bara fan, fan, fan.

Känner mig tjurig och fåordig.

Det är minsann inte omöjligt att lära gamla hundar att sitta

Jag har jobbat i två veckor på mitt vanliga jobb i vården och kom på idag att jag inte känt av ryggen en enda gång. Inget ont och ingen trötthet och det måste jag säga är en helt ny upplevelse för mig.

Träningen har helt enkelt fler bra inverkningar på mig, förutom att jag blir smal, smärt och vacker då. Jag verkar ha tränat upp min bål så pass mycket att den ger mig den hållning och styrka som behövs för min rygg. Tror minsann att det är första gången jag varit med om det.

Tidigare har det räckt att vara inne och jobbat en helg för att jag ska ha haft en brännande känsla och haft ont. Men nu, ingenting. Allt det som man har vetat om, att det är viktigt att ha en bra bålstyrka, har nu bevisat att det stämmer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite häftigt samtidigt som det är lite skrämmande att jag inte har börjat träna mycket tidigare.

Så det är bara att fortsätta med min goda vana nu då för att stärka den ännu mer.

Det är minsann inte omöjligt att lära gamla hundar att sitta.

Bilden lånad från Google

Jag kan ju nästan känna mig ensammas i världen med detta. Finns det fler där ute?

Vissa saker tycker man borde vara lite av en omöjlighet.

I mitten av det ljuva 80-talet tjatade jag till mig att ta hål i öronen för att det var häftigt. Jag fick 100 kronor i födelsedagspresent som jag skulle använda till detta ändamål.

Så satt jag då där i den där stolen i en undangömd vrå i den där parfymbutiken som har funnits sen urminnes tider i Grann Hålan. Då hade jag tur för då reagerade jag inte på alla dofterna. Hade jag gjort det hade det nog inte blivit några hål utan snarare ett besök på akuten. Förstår fortfarande inte hur man klarar att arbeta i den odören som parfymaffärer har. Usch, det är ju äckligt bara att gå förbi en i en galleria.

Nåväl, jag satt där och väntade i alla fall. Jag hade fått varningar att jag skulle tänka på att det gjorde ont men eftersom jag kände mig tuff så slog jag bort det.

-Ett, två, tre sa hon. Nu skjuter jag.

Aj som fan ville jag skrika men bet ihop. Jag hade ju faktiskt min bästa kompis med mig och hon var ju två år äldre och hade redan en massa hål. Var tuff tänkte jag samtidigt som ögonen svämmade över.

Är det inte lite häftigt med ett hål frågade jag min kompis. Av någon anledning sa hon nej. Det var bara killar och bögar som hade det och jag hade det tydligen i “bögörat”.

-Ett, två, tre. Nu skjuter jag.

Men för helsike människa, sluta räkan tänkte jag. Bara skjut då när jag minst anar det. Men nejdå, där satt jag och väntade in smärtan. Och pang, där var den men samma reaktion för mina ögon.

Och där var de äntligen på plats. Och örsnibbarna dunkade som om de var på väg att sprängas men jag hade gjort det.

Nu, sådär en 25 år senare sitter jag här med hålen kvar plus två till. Japp, så modig var jag. Men jag har normalt inga öronhängen i eftersom det bara kliar men kanske en gång om året om det är något speciellt så trycker jag i ett par.

Så nu har jag fyra obrukbara hål, i öronen förstås, men dessa hål bråkar fortfarande med mig emellanåt. Jag tycker det skulle vara en omöjlighet att de plötsligt bara börjar ömma och bli inflammerade men så är fallet. Det kan komma i alla hål utom det översta som nästan är i brosket. Men helt ärligt så borde det inte hålla på såhär efter så lång tid men lika förbannat har jag en illröd, svullen örsnibb ikväll.

Jag kan ju nästan känna mig ensammas i världen med detta. Finns det fler där ute?

Efter fem bitar kändes det som om jag hade gjort en misslyckad läppförstoring

Låt mig berätta lite om ananas. Det är en gul, saftig och söt sak med en hård stam i mitten och blast som sticks. Underbart god.

När jag kände mig lite sådär lagom pretto och valde denna delikatess till lördagsgodis vattnades det sig i munnen när jag började skära upp den. Jag bunkrade upp med papper för kladdiga fingrar och satt mig tillrätta i soffan. När Batman-introt började på tv:n högg jag in.

Denna underbara frukt är hopplös att äta. Redan efter två små bitar började det svida och bränna på läppar och tunga. Efter fem bitar kändes det som om jag hade gjort en misslyckad läppförstoring och att läpparna fortsatte att fyllas upp. Det dunkade och sved och det kändes som om läpparna var en halv meter ut från sin ursprungliga plats.

Trots mina dunkade läppar kunde jag inte sluta äta. Den saftigt, söta smaken ställdes mot de ankliknande läpparna och vann lätt. Så efter ytterligare någon bit blödde det lite från läpparna. Men vad fasen, jag hade mycket blod kvar. Det var med en lättnad jag till slut såg skålen med bara skal kvar. Jag suckade av lätthet.

I morse när jag vaknade hade jag fortfarande ont på läpparna och i munnen.

Och jag börjar plötsligt ana hur det kommer sig att jag brukar köpa ananas men att den alltid ligger och blir gammal i kylen. En undermedvetet självbevarelsedrift helt enkelt. För det är fasen inte snyggt med ankläppar.

Har ni något som ni tycker är jättegott och som ni äter fast ni inte mår bra på det?

Överdiagnostiserad och ett akutbesök

Ibland blir dagar inte alls som man väntat sig.

Dagen har nämligen spenderats här, på den övre delen ifall någon undrar om jag gått och dolt något.

Lilly vaknade med rejäl magknip i natt och det har hållit i sig. Så hon har då bland annat haft följande diagnoser: blindtarmsinflammation, tarmvred, diabetes, pre pubertala problem (fråga inte), förstoppning och en fis på tvären. Det är ganska många diagnoser på så kort tid kan tyckas men det bara blir så.

Men när hon gick här i förmiddags och inte hostade riktigt eftersom det gjorde ont och att hon liksom kröp ihop när hon reste sig. Men hon ville gärna in och shoppa. Men så blev inte fallet efter ett litet samtal till vårdcentralen.

Nu har vi sådan tur här i Hålan att vi aldrig är sjuka eftersom de nu tagit bort vår läkare. Det känns så himla tryggt, verkligen. Så det var bara att ringa in till stan. Nej men vi har inga läkartider men jag hade verkligen velat titta på henne. Detta känns också så himla tryggt, verkligen.

Så vi fick köra in till akuten på CSK istället. Där klämdes det, togs diverse prover och förbereddes inför eventuell inläggning om kirurgen trodde på en blindtarm.

Så hon preparerades med Emla-kräm, bedövningskräm, i båda armvecken och på ena handryggen. Allt för att vara förberedda om de behövde sticka henne mer eller sätta nålar.

Sedan var det bara att sitta och vänta på att kirurgen skulle bli färdig på operation. Vi blev visade till ett eget väntrum där vi med kurrande magar gjorde oss hemma stadda med böcker, tidningar och ritblock. Och vi väntade, och vi väntade och vi väntade lite till.

Jag mumsade i mig några läkerol med jämna mellanrum för att stilla min kurrade mage. Jag kunde liksom inte gå ut och köpa en macka när inte Lilly fick äta något.

Till slut kom kirurgen, en ung tjej som man först reagerar på att är hon tillräckligt gammal för att bara vara kirurg, och klämde på henne. Hon klämde och pratade och klämde lite till innan hon ansåg att hon kunde släppa hem oss till Lillys stora lättnad.

Det blev minsann köpepizza sedan för vi var så hungriga och trötta.

Jag måste bara berömma all personal vi har träffat under dagen. Helt fantastiska och då har vi ändå varit på vanliga akuten och inte barnakuten. Alla från undersköterska, sjuksköterska till läkare har varit så trevliga och omtänksamma om Lilly. Härligt att ha det med sig när så många klagar på den svenska sjukvården.

Nu ska jag nog bara slänga mig i soffan och kela med tjejerna och inte göra något annat.

Min tandfe är ond

Gissa var jag ska på måndag? En ledtråd kanske.

Efter frukosten hade jag en vass tand så att säga. Min tandfe är ond och plockar åt sig plomber istället för att ge mig pengar. När slutade hon vara snäll egentligen?

Tannamagaren fick ett samtal.

-Hej mitt namn är Jeanette ………… Jag har nog tappat en plomb och behöver en tid.
-Har du ont sa ängeln på andra sidan.
-Nej svarade jag. Det skaver lite mot kinden bara.
-Jag uppfattade inte riktigt ditt namn sa hon.
-Jeanette svarade jag
-Nämen hej sa hon. Så roligt att du ringer.
-Äh, nej svarade jag.
-Nej förstås inte roligt så sa hon. Men du ringer i alla fall.

Jo det hade hon ju verkligen rätt i.

Jag fick min tid och kunde snällt köra inom och hämta de nya livräddarna till laga-tand-besök.

Men jag förbannar fortfarande min tandfe.

Låt mig berätta om plåster och barn och lite magiska krafter

Plåster är en väldigt bra uppfinning.

För låt mig berätta om plåster och barn. Denna kombination gör att uppfinnaren kan skratta hela vägen till banken för herregud vad plåster det gå i perioder.

Det där med att man ska vara hård och bara använda plåster när det blöder det fungerar de första 10 minuterna. Ja sedan funderar man på om det är en fight som ger något mer än förtvivlan, både från mor och dotter då.

För inte nog med att plåster har en funktion som gör att det inte kladdas blod på allt och alla ifall det där myggbettet är sönderkliat. Nej plåster har en magisk funktion också som jag tror vi vuxna har glömt eller förträngt på vägen. Ungefär som tron på Tomten försvinner någonstans när den analytiska förmåga börjar bli skarp. Det bara försvinner liksom.

Jag minns inte riktig, jag börjar komma upp i 40 minus som någon klok kvinna sa, men jag skulle tro att det finns små plåsterfeer som strör sitt anti-ont-pulver på plåstret också. För det är inte det självklara som plåstret används för utan det används nog främst för att det gör ont. Och som i ett trollslag försvinner det onda när ett plåster sätts på och alla är nöjda och glada förutom moderns plånbok då.

Men kan en ont tå eller finger lindras så lätt så varför inte låta det göras. Antingen det eller så får man ta fram sina konstnärliga skicklighet. Det är bara att välja.

Ja sedan återstår problemet när man en vecka senare fortfarande inte fått ta bort det där plåstret.Det där magiska pulvret är verkligen långtidsverkande. Men när man äntligen får ta bort det så finns det en mörk, klibbig kant kvar som är stört omöjlig att få bort.

Men då kan denna icke hemmafrun ändå komma med en otroligt bra lösning. Nagellacksborttagning eller Aceton is da shit. På en liten sudd och gnugga och vips är det borta. Ni behöver inte se så förvånade ut men jag har några knep gömda i ärmarna. Kanske inte det mest miljövänliga men ni slipper nagelborsten i alla fall ;-).

Lite synd är det om mig

Ja visst gör det ont när naglar fläkes.
Och varför skulle man man tveka med saxen?

Ja det är en bra fråga. Har ni försökt knäppa knappar med tummen i paket?

Jag har väl ägare till ungefär en skjorta nu förtiden. Den skjortan väljer jag naturligtvis idag. Jag skulle nästan kunna tro att det är för att bevisa min fingerfärdighet. Men det är fasen inte lätt att knäppa knappar när man har något på tummen.

Men det gick och det blev ett långt och intressant inlägg på köpet ;-). Kan undra om jag söker lite empati för min dunkande tumme.

Att våga vara annorlunda

Inte för att låta negativ på något vis men det måste sägas.

En pektå ska ha en lätt, ljus matt yta. Den ska liksom smälta in med de andra tårna i dess omgivning och bara bli ett med kollektivet. Enligt kutym ska man faktiskt inte sticka ut och göra sig mer än alla andra.

Så när pektån istället är knall röd, bultandes och allmänt korvig så är reglerna inte följda. Det är kanske bra att våga vara annorlunda men inte när det gör ajaj på ägaren. Hej nageltrång. Stavgång inställd, morr.

Från goding till något helt annat på en bråkdel av en sekund

Efter en snabb inspektion av min kropp efter duschen insåg jag att den hade fått lite stryk igår.

På den vänstra smalbenet finns två fina blåmärken, på samma knä finns ett. På höger smalben hittas ett till blåmärke. Kom jag sedan lite längre upp så visade det sig att det fanns ytterligare ett på ungefär det stället där biceps normalt ska vara och detta var ganska stort.

Efter en trevlig kväll hos grannarna var det dags att gå hem omkring midnatt. Detta tyckte alla var en bra idé enda till Lilly fick ett utbrott.

Mamma ska ta på skorna, mamman försökte men då skulle pappan och när pappan försökte skulle mamman och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare. Ja, ni förstår. Efter tio minuter tröttnade mamman total och lyfte upp den lilla och bar helt enkelt henne hem utan verken skor eller jacka. Den lilla som vilt sparkade och kråmade sig fick in några rejäla träffar med sina vassa hälar på sin mor som nu var ordentligt irriterad. Märkena efter dessa fina träffar hittades idag.

Jag tycker det är riktigt otäckt när hon får sådan utbrott för hon är helt okontaktbar och det går inte att prata med henne på något vis. Detta gör att vi står helt handfallna för vi har fortfarande inte hittat något sätt att bryta dessa utbrott när dom kommer. Från goding till något helt annat på en bråkdel av en sekund.