Visar inlägg med etikett Längtan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Längtan. Visa alla inlägg

2014/10/13

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt.

En gång i tiden fanns det en man men rödlätt skägg och mörkt hår på sin bringa som och en kvinna med släta händer och tuttarna i rätt höjd.

Men tiden går och vi förändras sakta med den. Håret grånar, rynkor börjar framträda och gravitationen gör sitt med kroppsdelar. Vi följer med, ibland lite motvilligt, och växer in i våra roller. Nyförälskslse som övergår och blir förälskelse. Kärlek som växer sig starkare och tryggare.

Under vägens gång fanns en och en annan prövning som vi tagit oss genom och som gjort oss starkare. Att gråta tillsammans och trösta varandra men framförallt att ha roligt tillsammans och få skratta tillsammans stärker våra band som håller oss samman.

Efter 24 år känner jag fortfarande pirret av längtan efter fjäderlätta fingrar på ryggen eller en klapp på rumpan när jag inte är i närheten av honom. Jag blir fortfarande lika varm när jag ser honom och längtar alltid lika mycket efter hans beröringar. Han, min klippa, stöttepelare, älskade, älskare och bästa vän.

Vad skulle jag gjort utan dig, min kära älskade make.

011 (2)

2014/10/09

Den lilla telningen är i himmelriket. Inte för att hon får gå bärsärk i en godisaffär eller att hon får kolla på Winx hela dagen

Den lilla telningen är i himmelriket. Inte för att hon får gå bärsärk i en godisaffär eller att hon får kolla på Winx hela dagen. Nej inget sådant.

Imorgon är det nämligen dags. Fritids har stängt och då kommer det att hända stora saker.

Hon kommer att bli hämtad av sin största idol. En person som hon troligtvis hade flyttat till om hon hade fått.

Imorgon är dagen då bästa grannen ska hämta henne på fritan. Hon har pratat om det hela veckan och räknat ner. Hon har planerat så det ska bli rätt imorgon och tassade bort med sin bilkudde, som hon själv hämtade i bilen, ikväll för att bästa grannen inte skulle glömma den.

Hon fick frågan av en kompis om hon ville följa med henne hem imorgon. Med tårar i ögonen tittade hon på mig:

“Men mamma, det kan jag inte för Pia ska hämta mig på skolan.”

Det spelade ingen roll att jag sa att bästa grannen säkert skulle förstå men detta var stora saker som man inte bara kunde ändra på.

Hon älskar verkligen våra grannar. Jag tror nog att hon i princip nästan dagligen är där borta. Ibland kommer hon hem med en gång och ibland är hon iväg i timmar. Hon bara älskar att bara vara där. Tror inte ens de behöver underhålla henne för hon kan sitta i ett hörn och leka med Pet shop eller andra saker.

Det är inte lönt för oss att säga att hon inte får gå bort till dem när vi tycker att hon är där för jämnan. Då blir det riktigt stora tårar och tandgnissel. Hon accepterar när de säger nej för att de inte kan och så har vi kommit överens att det är ok att göra.

Så ja, imorgon är en riktigt stor dag för henne. Jag tror till och med att det är på snudd till hennes födelsedag. Att bli hämtad på skolan av bästa grannen och sedan få spendera några timmar med henne. Hennes stora idol.

2014/09/27

Jag borde fasen vara ett geni på matte

Jag borde fasen vara ett geni på matte. För är det något som jag är jäkligt bra på så är det att räkna, i alla fall om vi tänker tid.

När jag går och lägger mig på kvällen och jag har gjort alla sista rundor på internätet med min telefon så tittar jag på klockan. Sedan börjar räknandet. Det är inte får, kossor, ekorrar eller katter som räknas. Det hade det kanske kunnat vara men det mina vänner hade varit den enkla matten.

23,05, åh då är det 6 timmar och 5 minuter till klockan ringer. Bom, där är det. Det är väl ok de kvällar man somnar med en gång, ska jag vara ärlig så är det ganska ofta så, men värre de kvällar man inte gör det.

23,55, åh nej nu är det bara 5 timmar och 15 minuter. 01,10, åh nej nu är det riktig kris och det är bara 4 timmar till klockan ringer. Nu måste jag verkligen somna. Ja hur lätt är det då när man haussar upp sig över det. Inte superlätt. Men jag är en jäkel på att räkna ut det eftersom man ser det med en gång. Det där glappet mellan gå-och-lägga-sig-tiden och klockan-ringer-tiden som i sakta mak drar ihop sig och blir mindre och mindre.

Kroppen skriker att skärp dig knoppen och sluta stressa upp dig över glappet för jag måste verkligen få sova nu. Det är inte mycket jag begär men tycker att du skulle kunna undvara 7 timmar på mig men nejdå du tycker att det är viktigare att få några timmar på kvällen att bara slappa framför en serie. Jag försöker säga till dig att det är dumt eftersom jag inte mår bra i längden att inte få min tid hos John Blund men knoppen är verkligen så urbota dum ibland. Fast den är bra på att räkna hur länge jag får sova.

Sedan är det då detta med att slå upp de blå i ett mörkt rum och när man vänder sig för att titta på de röda lysande siffrorna.

03,58, åh nej måste somna om. Klockan ringer ju om 1 timme och 12 minuter. Absolut första tanken som far genom mitt huvud. Den magiska tiden fram till att klockan tar mig från drömmarnas land till de där zombieliknande första 30 minuterna av dagen.

Så ja, jag är en fena på att räkna. Det är kanske bara synd att det inte är lika lätt när man står på affären. Om jag handlar för detta så har jag bara såhär mycket kvar. Äh, screw that, min huvudräkning är inte att lite på. Yeah right.

2014/09/24

Har jag varit stygg så det är någon bad karma?

Jo men ni vet den där känslan av förvirring när man kommer innanför dörren till ett helt tomt hus. Ingen kära maken, inga barn eller kompisar till barnen. Ett helt tomt och tyst hus. Vad gör man?

Så vad passar då inte bättre än att få lägga sig ner en stund. Att få sluta ögonen och bara sväva bort. Jag kräver inte någon längre stund men en timme var mitt mål.

Det är bara att inse att vissa mål inte går att uppfylla. För när man ligger där och precis är på väg att omfamnas av sömndiset så ringer telefonen. Lite lack blir man när man tittar på displayen och inser att det är någon jäkla försäljare. Så det är bara att bre ut det vackra hårsvallet över den sköna kudden igen och sluta de blå, för ännu finns det hopp. Det tyckte inte de där försäljarna eftersom de ringde en stund senare igen.

Nu började jag bli riktigt lack och tryckte av igen. Fan ta dem om de ringer igen. Telefonen kan vara tyst i dagar och tro sjutton att den ska börja låta vid det tillfället man är helt själv vilket händer typ aldrig.

Telefonen var tyst och den där dåsigheten började återkomma till min kropp. Ja i alla fall tills att doggen börjar klia sig. Han är inte så smidig längre den där doggen så jag kan väl säga att det låter om honom när han febrilt arbetar sin tass mot örat och daskar i golvet med klorna vartannat kli-tag. Bank, bank, bank, fnatt, fnatt, fnatt.

Och de blåa är öppna igen och ett morrande ljud lämnar strupen, nästan lite Linda Blair-varning där, när jag ryter till stackars doggen att genast sluta med det han håller på med. Var inte så ego, matte vill vila.

Så envis som jag är, vila är dyrbart att få göra, sluter jag dem igen. Då kommer något annat blått in i bilden. Eller snarare så börjar det där blå att väsnas.

Utanför började den där jäkla glassbilen plinga på sin jäkla melodi “Vi lurar små barn, vi lurar små barn på deras veckopeng” som  den lilla telningen sjunger. Jag muttrar nu den där låten istället och tänker att den lurar minsann de vuxna på en dyrbar egenstund också. För inte är det bara så att den låter en gång. Nejdå, den rör ju på sig i kvarteret också och varje gång den stannar så plingar den. Minst tre gånger gav jag den innan jag insåg att det är lönlöst.

Så när tassarna åter är i backen känner jag mig inte ett dugg piggare än jag gjorde 44 minuter tidigare. Jag känner mig bara lite bitter. För vad är oddsen att allt ska låta precis under den lilla stund jag hade? Har jag varit stygg så det är någon bad karma? Inte en aning.

Men jag gjorde ett helhjärtat försök i alla fall och undrar när en sådan stund, tyst utan yttre påverkan, kommer att komma igen och en vällust av längtan ilar längst ryggraden.

2014/06/29

Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna

Ni vet den där känslan? Känslan som täcker varje millimeter av kroppen och varje cell i den. Cellerna är redo att explodera av längtan och bara skriker efter att låta det ske.

Det finns inte mycket som kan stoppa just den känslan. Känslan av längtan att låta det ske och bara få ge sig hän åt följderna. Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna.

Hela min kropp skriker efter att låta det ske men tyvärr finns det några hinder. Hinder som stavas måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Men sedan ska jag inte behöva längta mer, sedan ska det bara få skölja över mig och ta mig hur många gånger den önskar.

För då kommer jag att äntligen bli tagen av min semester. En semester som är så efterlängtad nu efter tre år med pluggande och nytt jobb. Jag längtar så det gör ont i mig och hela jag är sådär otäckt trött så man inte hittar någon motivation på jobbet. Men snart är hindren förbi.

Längtar, längtar, längtar…

2014/06/02

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

224803_794599023885370_6994887055233564334_n

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

Fotor0602205640

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

2014/05/24

Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

2014/03/04

Jag gästbloggade

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva ett gästinlägg om barnlöshet, ur vilken vinkel jag ville.

Jag blev otroligt smickrad att bli tillfrågad och började genast fundera vad jag skulle skriva. Som vanligt blev det ju så att när jag väl började skriva så flöt det bara på. Det svåra var nog snarare att inte sväva ut och gå in i en massa detaljer. Detaljer som säkert hade lyft inlägget lite men jag ville främst förmedla känsla. Jag tror jag fick fram den hyfsat bra.

HÄR kan du läsa mitt inlägg om du vill.

2014/01/12

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Fotor120120490

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

1546018_719074531437820_19669028_nIgår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

2014/01/02

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

Fotor0102202259 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

2013/12/27

Pussas inte och slicka inte på maten, juligt som tusan

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

När man längtat arslet av sig över att syster yster skulle komma ner från Norge över jul. Hon kom en fredag och vi hade sådan storslagna planer. En lördag vaknade jag upp och de där planerna blev inte som vi hade tänkt oss. Här snackar vi en man-förkylning i kvadrat upphöjt i några enheter.

Så istället för att hitta på alla de där roliga sakerna agerade jag istället soffvärmare. Och gissa om jag gjorde ett bra jobb liksom. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att njuta i dagarna nio. Tji fick jag.

1512770_708476375830969_1688740714_nDag tre, måndag alias lille jul alltså, fick jag de här godingarna efter att varit hos farbror, tant igen, doktorn och de snurrat en pinne på mina otroligt ömma och svullna halsmandlar medan jag ulkade så att mitt innanmäte höll på att lämna sin trygga hemvist. Fick stränga ordrar om att inte pussas eller att inte slicka på maten (say what!). Duktig som jag är så lydde jag. Jag trodde naturligtvis att de skulle hjälpa mig med en gång så jag skulle klara mig genom julens alla dagar med ett leende på läpparna men se det gjorde de inte alls. De hjälpte så klart mot min halsfluss men den där andra, den där man-förkylningen, den var minsann kvar. Febern har legat och pockat, bihålorna har varit fyllda med gojs som troligtvis skulle ha fyllt några spannar men som inte velat komma ut och kroppen har känns mörare än mörast. Det är ju tur att jag har en underbar kär make och en hjälpsam svorsk syster för tro det eller ej så gick julens alla dagar även om jag var väldigt overksam.

Och med julen kommer även den där rean. Och med plånboken full med presentkort för oss alla fyra så var det naturligtvis en tripp till the Big city igår som gällde. Tuff som fasen var frugan över att nu hade nog den där skiten lämnat kroppen och så vidare. Kan väl säga att hon var inte sådär tuff när hon kom hem utan stupade i säng och slumrade en timme.

Fast nöjd var jag i alla fall över de fynd jag gjorde. För herregud var det plötsligt finns mycket att välja på. Här var metervis med stålställningar som var uppställda och som det bara vara att blada genom.

Där stod jag på den tidigare så efterlängtade sidan av affären och tittade istället bara bort mot den avdelning jag tidigare varit förpassad till. Jag var inte ens bort och tittade på den stora utan valde mina fynd på Lindex helt normala avdelning. Jag undrar om jag kommer att vänja mig vid tanken eller om det alltid kommer att kännas wow eller att man tror att alla andra tittar och funderar varför tjockisen är och drar i kläderna på den avdelningen för.

Det slog mig dessutom att jag behöver hitta alla de andra affärerna nu. De affärerna som jag på sin höjd varit inne i som smakråd till någon annan. De affärerna som jag kommer att kunna handla i. Hade jag inte haft öronen hade nog leendet slutat i nacken.

1521664_710243448987595_1625292698_n 
Nåja, det har varit en hyffsad jul ändå. Men nu sätter jag ner foten ordentligt och säger stopp till alla sjukor som verkar ha krupit in i varje vrå hos oss. Mina nio dagars ledighet blev inte alls vad jag hade väntat mig när jag först idag, dag sju, känner mig ganska pigg när halva dagen har gått.

Så nu gäller det bara att äta penicillinet färdigt och sedan håller vi tummarna att inte något nytt hittar hit. För nu vill jag ha tillbaka min vardag. Vardag med träning och mer viktminskning. Den vardagen saknar jag efter snart två månaders väldigt sporadisk träning på grund av yrsel och andra sjukor.

Jag hoppas ni har haft en skön jul med mycket god mat och umgänge med dem ni trivs med. God fortsättning till er alla och på återseende.  

2013/12/16

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

1497744_704067759605164_1846052495_n

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

caption0218_1

2013/12/12

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker.

Jag söker just nu efter min ork. Jag har helt tappat den någonstans. Det kan mycket väl vara så att när rösten låter som jag har rökt på för mycket och druckit för mycket whiskey så läggs så mycket energi på att bli av med det att orken liksom bara lagt svansen mellan benen och pyst iväg.

Jag har inte tid att leta efter den heller men hela jag bara skriker efter att göra saker för den där rastlösheten har tagit tag i mig igen. En rastlöshet som jag inte riktigt är van vid. 

Hade jag hittat orken hade jag tränat ett ordentligt pass för oj vad jag känner mig försoffad efter en vecka i just soffan, jag hade ställt mig och julbakat allt det där julgodiset jag har hittat, jag hade troligtvis gjord de sista köttbullarna och jag funderade på hur jag skulle få julrevbenen ordentligt möra i år. Det där är vad jag vill ha min ork till. Nu liksom. 

Men jag fortsätter att leta efter den. Den borde vara här i närheten men jag har lyft på varje sten jag sett.

Så ser ni någon ork som ser väldigt vilse ut så hojta till för jag kan mycket väl vara ägaren. Mest troligt är det så.

1472859_695261710485769_1395557227_n

2013/11/05

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

20131105_052402

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.

2013/08/30

Jag känner mig hög

Euforisk är bara lite av hur jag känner mig nu.

Jag känner mig hög på alla mina känslor och kan fortfarande inte riktigt ta in vad jag har gjort.

Kläderna jag fick av min vän i somras har nu blivit lite stora. Byxorna har blivit mer pösigare för varje dag och det var verkligen dags att införskaffa ett par ny. Jag har liksom dragit ut på det eftersom jag vill kunna ha dem lite också och det är minsann inte billigt med jeans. 499 svenska riksdaler för att vara exakt och det är dyrt kan jag tycka. Avslöjade jag nu att jag aldrig varit någon märkesfreak?

Jag visste att jag hade gått ner en storlek i jeansen men när jag provade två storlekar mindre och kunde ha dem spred sig en sådan sprittande glädje i min kropp.

1234571_646204295391511_2128193060_n

Storlek 44 satt nu på min kropp. En storlek jag inte ens minns när jag kunde ha senast. När jag började i höstas hade jag jeans på mellan 52 och 54 och nu kom jag i en 44. Jag kan fortfarande inte smälta att det faktiskt är så.

När jag håller upp byxan och tittar på linningen ser de så små ut mot vad jag är van vid. Det är liksom byxor som inte ska passa mig för jag är inte så liten som linningen visar, inte i mina ögon. Det är en häftig känsla att veta, att bevis finns eftersom de faktiskt sitter på mig, att jag kan ha dessa.

Jag har varit konstant fån-leendes hela kvällen. Folk som sett mig har säkert skruvat på sig lite i obehag eftersom det bara är galningar som brukar springer runt och ler för sig själv. Jag är inte galen, bara euforiska.

Och inte nog med jeansen.

20130830_203053

Jag testade min vigselring ikväll också. Och se på tusan, den gled ner på fingret utan större ansträngning. Det kändes konstigt att ha den på sig igen. Detta med tanke på att jag inte fått den på mig sedan någon gång mellan Molly och Lilly. Så det är mellan 6 och 9 år sedan jag kunde ha den. Jag minns faktiskt inte när jag tog av mig den. Jag tog av mig den igen. Jag kommer nog att få vänja mig vid den lite och lite igen nu när jag dessutom har ett arbete där jag får ha den på mig.

Det är mycket som händer nu. Små fjuttiga saker för många men otroligt stora milstolpar, som jag inte ens visste att jag hade förrän jag var där, för mig.

Euforin fortsätter.

2013/07/11

Gourmetmiddagar, virvelvindare och Jack Sparrow?

Det är lite upp och ner här nu.

livning in a box

Vi har grejer lite överallt om man säger så. Diskmaskinen står fortfarande inkopplad, lite lojt på sniskan, och det tar lite tid att tömma den. Tristessen med att tömma maskinen har dubblats nu. Nu staplar man lite glas och balanserar dem mot brösten medan man går in i storarummet för att leta upp en lämplig plats att ställa dem på. Proceduren görs sedan om ett antal gånger. Lite här och lite där. Vi försöker ha någon sorts ordning var vi sätter de så vi slipper leta genom allt varje gång men det är fasen inte lätt.

spis och vask

Några gourmetmiddagar är inte ens att tänka på. Här blir det enkla saker som inte kräver en massa skärande och sköljande. Nästa vecka har vi det riktigt lyxigt då grannarna  åker på semester. Ett helt kök finns då tillgängligt för oss och gissa var jag ska laga mat då. Inte i vårt kök i alla fall. Tänk så underbara grannar vi har som erbjuder oss denna lösning.

Fast idag har vi tagit en paus från köket helt. Årets stora event i Hålan har gått av stapel under gårdagen och dagen. The Big marknad. Djurmarknad, ballonger, sockervadd, peruker, rökta korvar, marknadsgodis och karuseller i överflöde har vi utsatts för.

fake jack sparow

Jack Sparrow-wannabe? Only in Horsewood liksom.

virvelvindare

Ingen marknad utan virvelvinden enligt tjejerna. Det åkte och åkte och åkte lite till medan jag nästan mådde illa bara av att titta på dem.

De är nöjda och vi är nöjda. Idag, efter den obligatoriska torsdagsrundan, har vi spenderat vår eftermiddag i en vars en solstol och bara varit. Vi skulle ha målat en runda men valde att njuta en stund istället. Imorgon är det vardag igen, vilket betyder jobb för mig och köksfixande för kära maken.

Vi har haft två bra marknadsdagar och ser fram emot en vecka med gourmetmiddagar nu.

2013/07/07

Självisk får jag vara en annan gång

Jag har hämtat hem Molly från kollot idag. En sprudlande glad unge, som sken upp som en sol när hon såg mig, slog armarna om mig och vi bara kramades. Jag drog in doften från hennes sommarvarma hår. Hon viskade till mig:

-Jag har saknat dig mamma.

Hjärtat mådde så bra då.

Vi har hört om alla äventyr hon varit med om och hon hoppas verkligen hon kommer med nästa år. För hennes skull gör jag också det. Självisk får jag vara en annan gång.

Ordningen är nu återställd och da family är hel igen.

2013/07/03

Det är jobbigt att inte alltid känna sig så behövd

Så jag saknar Molly. Hon är ju iväg på kollo och åkte i måndagsmorse och vi ska hämta henne på söndag.

Det känns så otroligt konstigt att öppna och stänga hennes dörr men där är ingen Molly.

Jag skulle vilja ringa kollot för att höra att allt är bra med henne och få höra henne. Det hade varit av ren egoism att göra det eftersom jag samtidigt vet att de naturligtvis hade hört av sig om det inte hade varit bra. Men jag hade ändå velat få det bekräftat.

Det kommer att bli jobbigare och jobbigare ju längre veckan går samtidigt som dagen som vi ska hämta henne kommer närmare.

Jag saknar till och med lite bråk. Fast det säger jag nog bara nu för jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt gör det. Ja ni förstår.

Samtidigt som det är spännande när de växer upp och hur varje fas och ålder förändrar dem så är det ändå lite jobbigt. Det är jobbigt att inte alltid känna sig så behövd som man varit tidigare. Det är jobbigt att inse att hon har ett liv bredvid oss, att hon klarar sig utmärkt utan mamma och pappa en hel vecka.

Men jag hoppas att hon har det underbart roligt och att det ska bli ett minne hon har med sig sedan.

004

2013/07/01

Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Första dagen gjord på jobbet. Det kändes ungefär som om jag varit ledig över helgen då allt bara flöt på som innan. Viss, jag ska in i lite fler program och jag har inte ett examensarbete att arbeta med när jag inte har några uppgifter. Men det där med uppgifter kommer att lösa sig helt själv skulle jag tro efter att jag och bossen pratat genom mina arbetsuppgifter. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Och det kändes ännu bättre efter att jag fått mail och feedback på mitt examensarbete. Det är nästan så jag blir lite generad så bra recension fick jag. Först går man och oroar sig att man kanske inte har klarat det också får man sådan fina vitsord. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Och det kändes ännu bättre när låneansökan gått genom. Nu ska här rivas kök. In ska ett stilrent vitt kök med luckor utan krusiduller som är lätt att torka av. Vi kommer att ha luckor och lådor som kommer att stanna stängda så vi slipper halvöppna skåp. Rent och fräscht. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

2013/06/20

I did it, Ich habe es getan, Je l'ai fait

I did it, Ich habe es getan, Je l'ai fait, Tein sen, Lo hice, Я сделал это, ben yaptım, jag gjorde det.

image

Mailet som jag har väntat på plingade in i min mailbox i eftermiddag. Examensarbetet är godkänt och jag har nu alla betygen för att ta ut min examen.

Behöver jag säga att jag är glad, nöjd, duktig och tycker att det är helt underbart?

Jag är så stolt över mig själv att jag har klarat detta och att jag nu har det svart på vitt. Så snart kommer examensbeviset nerdimpandes och då är jag helt supernöjd.

Fy fan vad jag är bra.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails