Så råkar man titta ner och inser, hjälp

Man kan inse det där med att tiderna förändras vid de mest konstiga ställen.

Som när man ligger där och njuter i bastun. Värmen som omhuldar en, det dova ljuset och stillheten. Ren och skär njutning helt enkelt.

Men så råkar man titta ner och då inser man att det som nu sticker ut från bröstkorgen är just bara bröstkorgen ty tuttarna har liksom emigrerat till armhålorna. Hjälp. Man har liksom förträngt detta pågående händelsen då man inte riktigt vill erkänna gravitationens kraft på den ständiga 29-åriga kroppen. Evolutionen har sin gilla gång och utvecklar oss?

Vissa säger att det är charmigt att åldras men jag vet inte om jag kan hålla med. Fast å andra sidan har jag aldrig gillat min kropp oavsett vilket position tuttarna har haft.

Men vad fasen, det är så det är. Kan undra vad som emigrerar nästa gång.

Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

Otäcka väsanden, viskanden och bankanden

Ibland förändras folk utan att man vill det.

De otäcka ljuden som hörs från tv-rummet när man gått och lagt sig. Väsanden, viskande och bankande som kommer och går i vågor. Ett avlägset sorl som man bara vill få tyst på.

Så ligger man där och försöker ignorera allt som händer där ute. Om jag inte låtsas om det så finns det inte. Man önskar så att det var sant men väsandet, viskande och bankandet fortsätter.

Det är fasen inte lätt att råka vara en fotbollssupporterfru. När fotbollssupportern hamnar framför tv med röda spelare som knatar rundor då funderar man på om man ska uppsöka någon Exorcist. För det låter verkligen som om något behöver drivas ut. Soff-tränare låter lite när den försöker att inte låta.

Men så slutar matchen och allt återgår till normalt. I alla fall om man är en klok fotbollssupporterfru och inte påpekar hur det ibland inte går så bra. Men ibland är det liksom bara ett måste. "Ja du kära make, det gick ju inte så bra för dina röda igår".

Trots allt så är det ju bara ett spel. Ja, det är ord han verkligen älskar.

Märkliga fenomen

Vissa fenomen är så märkliga.

Att kura ner sig i soffan och dra filten över sig är ett säkert tecken på att man bara kommer att se halva det programmet man hade tänkt se hela. För hur spännande eller hur många explosioner det är så kan man räkna med att frugan klockar. Det har liksom bara blivit så.

Går man sedan in och lägger sig i sängen så kan man inte sova för att ljudet är på på tv, inte ens speciellt högt. Men hallå, för en stund sedan kunde man sova även om Kim Basinger blir räddad av Batman och konstant skriker, och där ligger man och vänder och vrider på sig och muttrar. Varför liksom? 

Kan sedan berättar att om någon, läs kära maken, mumsar chilinötter så skulle man lika gärna befinna sig i ett stenbrott där någon knäpper nötter. Kan garantera att ekot är detsamma. Det låter mycket. Väldigt mycket.

Men nu ska jag kura upp mig i soffan, under filten. Så godnatt då.

Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.