Det kan hända att jag gjort det mest pinsamma en förälder kan göra. Då menar jag inte att prutta framför vänner, komma utklädd till flourtant när pojkvännen är i närheten, dra handbromsen och göra en “brekas”, dansa loss på discot eller något sådant.
Nej jag har lyckats med att inte känna igen mitt eget barn. Det är faktiskt ganska så pinsam eftersom det sägs att man alltid känner igen sitt eget kött och blod. Detta stämmer inte.
Körde ner en runda på Snapphanecupen för att se när tjejerna skulle spela. In kom de, klädda i sina fina matchställ som är lite sådär lagom förstora, och sprang några varv i hallen. Jag satt där och spanade efter Molly men såg henne in men tänkte att Molly är Molly så hon kommer säkert. Finns inte mycket stress i det barnets kropp. Samtidigt som jag sitter där och spanar kör jag lätt in armbågen i kära makens sida och frågar:
-Vem är det som har målvaktskläderna på sig?
-Allvarligt säger han. Äh, det är Molly.
-Vår Molly svarar jag då och ser säkert sådär fånig ut som man kan göra när man blir lite överraskad eftersom jag fortfarande inte riktigt såg att det var hon.
-Ja svarar han bara.
Jo men tjenare liksom. Vår skotträdda tjej hade alltså dragit på sig målvaktskläderna och jag anade kommande tårarna när bollen träffade henne. Tji fick denna mamman.
Hon mötte bollen, hon gjorde två bra räddningar, hon höll nollan och hon var hur stolt som helst när slutsignalen gick och de vann matchen. Vi har kanske missbedömt detta, det kanske är målis hon ska bli. Hoppas de andra matcherna också går bra. Hon behöver den boosten.
Men jag kan inte släppa att jag inte kände igen henne. Jag får väl försvara mig med att jag hade ju inte väntat mig vem det var om man säger så. Det var ändå ett bra försvar.
1 kommentar:
helt klart godkänd ursäkt!
Skicka en kommentar