App, japp?

Hur klarade vi oss förr för cirka ett år sedan.

Hur kunder vi veta vad vi skulle hitta på om helgerna när det inte fanns någon som talade om det? Vi måste ha suttit och glott ut genom fönstret med tomma blickar och funderat på vad livet hade för mening på helgerna. Helt tomma i skallen på fantasier på vad man kunde hitta på.

Hur kunde vi veta hur vi skulle underhålla våra barn? Att barn behöver underhållas konstant och ständigt matas med information för att klara tristessen?

Hur kunde vi veta hur vi skulle lägga upp en middagsbjudning? Vi måste ha suttit med tomma tallrikar och tittat på varandra men lika tomma glas.

Hur kunde vi veta hur vi skulle skilja oss? Vi måste ha stannat kvar i förhållanden som inte fungerade eftersom det inte fanns några direktiv på hur man skulle göra.

Hur, hur, hur klarade vi oss?

Nu finns det tydligen appar till allt. Och de verkar höja sig över skyarna och tala om hur vi ska klara av våra liv eftersom vi under ett års tid eller något liknande helt plötsligt inte kan något själva.

Såhär klarar du helgen. Apparna som hjälper dig.
Såhär klarar de minsta av sin vardag. Apparna som hjälper dem.
Såhär gör du en middagsbjudning. Apparna som hjälper dig.
Såhär skiljer du dig. Apparna som hjälper dig.

Appar kan väl vara bra till en viss del men när det blir till överdrift och allt handlar om att man behöver appar känns det lite överdrivet faktisk. 

Har jag inte helt fel för mig så har vi i alla tider faktiskt kommit på saker att göra om helgerna. Våra barn har själva fått utveckla sin fantasi genom att hitta på olika lekar när inte ständigt informationsflöde finns. Vi har klarat av middagsbjudningar som varit hur trevliga som helst. Och vi har skiljt oss i alla tider utan att behövt appar som ger oärliga råd om hur man ska gå till väga.

Har vi verkligen fallit så långt ner att vi inte klarar av att ta beslut utan att ha appar att luta oss mot? Kalla mig gärna bakåtsträvande men vi behöver faktiskt inte alla dessa appar för att leva våra liv.