Han har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om

Förlåt mig för jag har farit med osanning.

Lillys snutte är slut. Det var i alla fall vad vi trodde men detta var inte riktigt rätt. Dock håller jag det som en hemlighet för henne för från och med när snutten var slut så slutade hon suga på tummen också. Ingen är mer överlycklig över detta än jag. Har en liten noja, surprise, att hon förstör tänderna. Mjölktänderna är väl en sak men när hon började tappa dem och de vanliga kom upp blev det lite små panikigt. Det är ju lite typiskt att hon som tummade så mycket också började tappa sina tänder innan hon var fem.

Men nu är det problemet ur världen och mamman kan andas ut.

Reservsnutten som jag köpte för att kunna alternera. Detta gick inte hem som synes utan ratades totalt. Hon gick med på det medan den andra torkade efter tvätt men det var precis också. Detta trots att de var identiska, i alla fall till en början.
Den lilla mörka “korven” mitt på snutten är vad jag idag hittade i skåpet. Där fanns alltså snutte kvar men det är som sagt min hemlighet.

Denna lilla slamsa. När hon konstaterade att snuttarna var slut, för när snutten havererade totalt fanns det säkert tjugo sådan här slamsor, var hennes enda kommentar:

-Jag hoppas inte jag har stoppat alla i näsan.

Blev lite oroligt där ett tag eftersom de där bitarna satt hon under näsan och sedan kilade fast dem med tummen. Men eftersom det ständigt låg trådbollar på golvet som hon drog från snutten så tror jag inte att snuttarna har hamnat i näsan dock.

Jag var rädd att det skulle bli väldigt kinkigt den kvällen som snuttarna verkligen var slut men det hände ingenting. Hon verkar ha vant sig vid tanken när vi om kvällarna talade om att nu finns det bara så många kvar och när hon fick den sista så skulle hon vara mer rädd om den sa hon. Kvällen efter tog hon Hoppis istället eftersom den där lilla snuttebiten hade kommit bort.

Så Hoppis har ett stort ansvar att axla och en viktig femåring att ta hand om.

Men den har lite hjälp av sina stora kompisar som hon omgärdar sängen med på kvällarna.

Ibland ska man inte försöka förstå hur en femåring tänker utan bara konstatera att det är hennes trygghetsfort som rädda henne från monstret under sängen. Eller något helt annat som inte en vuxen kan förstå.