Kanske kan det vara så med gåtor att det är som ironi

Gåtor ska liksom vara lite krångliga och det ska finnas en fyndig liten koppling till svaret. Det är minsann inte alltid lätt att vara mamma och antas förstå barnens gåtor, som de som kördes i morse.

Molly: Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
Jag: Klockan (stolt som bara dän)
Molly: Nej, det är faktiskt en gubbe som sitter fast i en hiss med en käpp.

?

Molly: Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
Jag sa inte så mycket här för jag hade på känn att det inte var mitt givna svar som var det rätta.
Molly: Det är en tjock man som har fastnat i hissen.

Say what. Jag försökte få ihop det och visualisera den där tjocka mannen som satt fast i hissdörren och vilt sparkade med benen. Jo men det kunde kanske fungera. Not.

Sen kom den lilla in och det blev, vad ska vi säga, ännu mer förvirrat.

Lilly: Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
Molly: En gubbe som sitter fast i en hiss med en käpp.
Lilly riste på huvudet.
Jag: Klockan (kanske var det rätt denna gången).
Hon fortsatte och rista på huvudet innan hon snörpte ihop munnen.
Lilly: Ni ska faktiskt inte säga massa saker. Jag lyssnar inte på er.

Jaha, pedagogikmamman var tvungen att släppas fram här.

Jag: Men gumman man ska gissa på gåtor. Det är det som är meningen att andra ska göra.

Hon mjuknade med en gång, heja mig, och ställde frågan igen och vi svarade samma igen. Hon riste på huvudet.

Lilly: Nej det är ett djur som sitter fast i snön.

Say what igen. Frågetecken, fågelholk eller rynkade ögonbryn? Jag vet inte hur jag mest såg ut. Jag fick liksom inte ihop det.

Kanske kan det vara så med gåtor att det är som ironi. Det kommer att komma. Jag håller tummarna och hoppas på snart.