En liten historia om musikspelande

I hyllan hittade jag en plastig sak som jag glömt bort. Saken låter men den burrar inte så ni vågar läsa vidare.

Ett kassettband. Detta förde man ner i en spelare med en massa konstiga piggar och andra saker som behövdes (teknik). Sedan tryckte man på play på den där saken och ljuv musik strömmade ur de halvsprängda högtalarna. Här fanns ingen random- eller repeat-knapp utan man fick snällt lyssna från början till slut. Det fanns naturligtvis knappar för att spola fram, FF, och för att spola bak, REW, men man skulle passa sig för att använda dessa.

För använde man dem för mycket krävde spelaren energi och då började den äta på bandet. Den där bruna, tunna bandet som kom ut ur bandet kunde bli väldigt långt. Och hade man otur kunde det hända att de där ramsorna konsumerades och la sig kring alla de där piggarna och andra sakerna som fanns i spelaren. Så ju mer man drog och försökte lirka ut det ju längre blev den där bruna remsan. Ibland hände det till och med att när det där tålamodet som man har begåvats med (harkel) tog slut att den där remsan gick av. Detta kunde de tekniska personerna laga med tejp och när jag kom gråtandes för att mitt favoritband gått i två bitar kunde de hjälpa mig. Sedan råkade det ju bli ett litet “hack” i den låten som brotten hade hänt i. Så därför skulle man vara försiktig med den där spolknapparna.

Skulle det nu vara så att den hungriga spelaren släppte den bruna remsan med en gång så fanns det ett lätt botemedel. En vältuggad blyertspenna som fördes in i det ena hålet. Sedan var det bara att snurra, på rätt håll, och det bruna bandet försvann in igen.

Så var ordningen återställd igen.

När man lyssnat färdigt på en sida så fick man vända bandet för att höra andra. Hade man tur fick en hel skiva plats på en sida annars kunde det hända att man bara kunde halva sista låten. Kanske därför jag suger på låttexter, fast det är kanske inte bara sistalåtar.

Skulle man resa med musik gällde det att man hade en stor väska för inte ville man ha samma musik hela tiden och inte kunde man bestämma vilken musik man skulle känna för en timme senare. Så väskan packades med en uppsjö med band som väsnades när de slog mot varandra i väskan. Ja sedan fick man inte glömma batterier heller till den bärbara spelaren, kallad Walkman, för den sög batterier vill jag lova. Och hade man nu gjort sig besväret att ha hela väskan full med band ville man ju inte kånka på dessa om man sedan inte hade möjlighet att använda dem för att spelaren var stendöd.

Man skulle kunna säga att det är lite lättare nu att ha musik med sig. För på den där lilla saken har jag mycket och jag menar väldigt, väldigt mycket musik på. Det kan till och med hända att jag är lite omoderna med min lilla sak för det finns säker mindre och bättre.

Men man kan konstatera att allt var inte bättre förr även om nostalgin som det ger är underbart.