Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.

Hon är mysko, den där Signe

Hur du vet att en katt vill gå ut.

Hon kommer rusandes förbi dina ben och gör en tvärnit en halv meter innan dörren vilket leder till en rejäl bredkas mot dörren. Hade man haft mjukare trägolv hade det varit ordentliga märken efter hennes klor i tvärniten.

Hon lyckas alltid stanna med nosen en millimeter från dörren. Och sedan börjar det intressanta.

Stirra-på-dörrspringan-tills-den-öppnar-sig sittningen. Jag vet inte om hon faktiskt tror att dörren öppnar sig genom utstirrning men det verkar så. För hon bara sitter där, konstant med blicken in i dörren och nosen intryckt i dörrspringan. Inte ett jamsande eller något annat som gör tvåbeningarna uppmärksammade på att man vill ut. Det är bara den magiska blicken som gäller för förr eller senare så kommer dörren öppnas av nerstirrning.

Ja, det är samma katt som blir euforisk, på riktigt alltså, när vi tar upp granen så att hon kan mumsa i sig kastglitter i en rasandes fart för att sedan lämna pimpade spyor lite över allt.

Ja, det är samma katt som gärna tuggar i sig hundmat, torrfoder, som fastnar i gommen eftersom de är för stora och tvåbeningarna får pilla loss det vilket inte är det lättaste eftersom hon då verkligen inte vill vara samarbetsvillig.

Ja, det är samma katt som så fort man köpt nytt halsband och hon varit ute, efter att ha stirrat ner dörren förstås, kommer hem utan. Jag skulle vilja hitta hennes gömma med halsband. Borde vara värd en förmögenhet med tanke på hur många där måste ligga samt att de är helt nya också.

Hon är mysko, den där Signe

Tant Noj nojjar till det

Tant Noj nojjar för tillfället över vissa djur.

Då Tant Noj nu är ute och springer om kvällen, på ett sådant där ställe som förr benämndes som elljusspår men som idag består av helt vanliga lyktstolpar som står på lagom avstånd från varandra. Om kvällarna är det nu mörkt så in i skogen ser man inte. Men man hör saker.

Och Tant Nojs hjärta slår inte bara fort av ansträngningarna av löpningen utan även av nojjande över att stöta på något skogslevande djur.

Prasslande, grenknäckande och andningar gör att Tant Nojs ögon troligtvis, om det varit ljust ute och något kunnat se, varit vitt uppspärrade. Samtidigt har Tant Noj koll på vilka träd man skulle kunna gömma sig bakom ifall det skulle komma ett vildsvin eller en älg utrusandes. För det är just dessa, vildsvin och älg, som Tant Noj faktiskt är säker på att hon kommer att springa på där ute i skogen, på den trygga upplysta slingan.

Nu visade det sig att det borde vara något helt annat Tant Noj borde nojja över. För när hon kom springandes, där den upplysta slingan hade övergått till asfalt med hus vid sidan om, som det hände.

Från ingenstans, fast det var ju inte riktigt sant eftersom Tant Noj såg precis varifrån, kom en stor svart hund rusandes mot henne. Den svarta hunden skällde arg och Tant Noj utstötte ett skrik som inte riktigt går att beskriva men som var som ett löjligt falsettskrik blandad med andfåddhet och samtidigt tog hon något balettliknande , skutrande löpsteg med armarna viftande med händerna vid ansiktet. Tant Noj såg troligtvis mycket rolig ut för utomstående just då.

Hussen ropade på hunden och Tant Noj hörde hur hunden vässade sina klor mär den gled på asfalten när den tvärnitade.

Tant Noj, som var väldigt trött innan denna händelse, fortsatte den lilla biten hem fullpumpad med adrenalin.

Så nu är Tant Noj en erfarenhet rikare. Ibland nojjas det över helt fel saker även om det troligtvis fortfarande är vildsvin och älgar som kommer finnas i tankarna vid nästa löprunda. 

Gammal, kränkt och räddad

Man, si sådär normalstor sådan, hund, si sådär normalstor medel a' 40 kg.

Hund tillhör den äldre sorten. Den riktigt gamla sorten som inte är så lätt på tassen längre.

Mannen tillhör dock inte den äldre sorten. Fast de är kanske beroende lite på vem som tillfrågas. Mannen tillhör det där mellanlägget, lite lagom helt enkelt.

Mannen släppte ut hunden som snällt tassade bak för att uträtta sina behov. Mannen gick efter med sitt pannlampa a'la pussylight i pannan. Och det var då det hände.

Hunden tassade lojt upp för den lilla smala trappan, på sina gamla stolpiga hundben, till altanen. Mannen som för sin inre syn kunde se hur hunden tog sig rumlandes ner för trappan gjorde det enda han kunde för att rädda situationen.

Med ett stadigt, starkt tag lyfte han upp hunden. Hunden muttrade lite, bara sådär som en gammal lättkränkt hund kan göra, och efter två steg ner började han även att sprattla lite. 

Mannen höll honom i sitt stadiga grepp, för skulle han tappa honom nu hade liksom hela räddningsaktionen varit förgäves. Hunden sprattlade mer och visade sitt missnöje tydligt. När mannen kände gräset,  ja kanske inte bokstavlig men fast mark i alla fall, så satt han ner den sprattlade, kränkta hunden på marken. Gammal och lätt dement tassade hunden iväg och hade troligtvis redan lagt händelsen bakom sig.

Det hade dock inte mannen som snällt berättade det för sin kvinna när han kom in. Kvinnan, som hade en otrolig förmåga att visualiserar saker både på gott och ont, såg hela scenariot för sitt inre. Och eftersom kvinnan såg allt var det lika bra att visa alla andra vad som hände också.

Som vanligt har mannen och kvinnan inget men kära maken och frugan att göra. Yeah right. 

Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig?

Vet ni hur hårt ett hjärta kan slå? Jag kan meddela att det kan slå i en takt som känns helt omöjlig att ett hjärta ska klara av.

Förra helgen hade vi den eminenta möjligheten att tälta då vi var iväg på Äskebergafestivalen. Det här med att tälta har jag nog inte gjort sedan jag var 12 år eller något liknande och blev upphånglad av en av bröderna. Vi hade någon konstig dragning till varandra för vi var aldrig tillsammans, som att fråga chansen ni vet, utan vi bara var hk, hångelkompisar. Skulle vi vänner ha en mysig kväll, eller bara en helt vanlig kväll fungerade också, så nog fasen hamnade vi där i en hångelorgie, han och jag. Vid de många tillfällena slog förstås hjärtat lite extra. Lite extra av mysigheten.

Men av mysighet var det inte förra helgen. Nerkrupen i en sovsäck, som kära maken envist menade skulle klara –15 grader, höll jag på att frysa ihjäl vid ca 5 plusgrader. Troligtvis hade jag frusit ihjäl om det gått ner till minusgrader, helt allvarligt. För där låg jag med underställ vantar och en filt och skakade så mycket att bara skakningarna borde alstrat så pass mycket energi att jag skulle blivit varm. Men nopp ingen värme kom.

Så när jag låg där och det började ljusna ute och jag fortfarande inte hade somnat så var det liksom dags att uppsöka huset. Så jag pinnade bort till utedasset, och jag var mycket nöjd över att jag faktiskt klarade av att uppsöka det både kvällen innan och nu på morgonen, och det är tur att det är stor plats att sitta på för annars hade jag skakat utanför. För jag där satt jag och frös så jag hoppade.

Sedan gick jag tillbaka mot tältet och det var då det hände.

I ögonvrån såg jag en skugga. Ett litet lätt frustande hördes och jag vände på huvudet. Halvblind, med glasögon som snyggt låg kvar i den lilla fina fickan i tältet, såg jag ett stort jäkla vildsvin. Den stod där i gläntan och den frustade.

Mina ben började trumma framåt och hjärtat var bokstavligt i halsgropen på mig. Jag slängde mig in i tältet med ett panikslaget pipande när jag med fumliga fingrar drog igen tältet.

Kära maken tittade på mig med förskräckt min. Vildsvin, vildsvin var vad jag lyckades få ur mig.

Jag ålade mig ner i sovsäcken, som om den skulle vara något vadderat skydd mot en vildsvinsattack. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade ner sig när jag låg och lyssnade efter den ankommande attacken. Inget hände.

Jag hade dock fått upp värmen så pass mycket nu att jag lyckade somna i två timmar innan jag vaknade av en fnissande kär maken. Fnissande övergick i raketfart till ett hulkande skrattande.

“Vildsvin gumman. Allvarligt. Där står en grävskopa”

Han hävdar bestämt att det måste varit grävskopan jag såg. Jag vet att jag så det där jag såg bredvid grävskopan. Och det lät. Och vad jag vet så låter inte grävskopor om det då inte sitter på en maskin och gräver i backen. Då hade jag gått med på att den låter. Denna skopa låg i sin ensamhet och någon maskin fanns inte att skåda i närheten.

Jag började naturligtvis tvivla på mig själv. Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig? Jag hade ju faktiskt under nattens frysattacker både hört vargar, funderat på att ställa ut chipspåsen så inte björnarna hittade dit och inväntat spindelinvasion. Men den där grävskopan såg jag vid sidan om faktiskt. Så det så.

Men det där med tältade är inte riktigt min grej. Jag får säkert ge det en chans till, minst, eftersom tjejerna vill ut och tälta. Men jag tänker då inte göra det när det är 5 grader varmt ute. Om jag inte får dra med duntäcke samt hela arsenalen med filtar vi har hemma. Då kanske.

Men festivalen var helt otroligt rolig. Ser fram emot nästa års upplaga. Och då får jag kanske ta spikklubban med mig för säkerhetskull liksom.

Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.

SAMLARMARKNAD?

Körde förbi en skylt som var formad som en pil. På den stod följande att läsa:

SAMLARMARKNAD

Av någon anledning kom jag att tänka på att detta måste vara något som hade passat den lilla telningen. För är det något hon kan så är det att samla.

Att rensa på hennes rum går inte för det är omöjligt att slänga saker. Hon ska ha allt kvar. Det spelar liksom ingen roll om det är en blompinne, naturligtvis i två delar, eller om det är korkar till tuschpennor som blivit slängda. Saker som den kloka modern inte alls förstår sig på vad de ska användas till ska sparas. Det kan hända att man kan kalla de där sakerna för skräp helt enkelt. Samlarperiod pågår ständigt.

Stenar är tydligen kanonbra att samla på och får man inte ta in dem så kan man fylla jackan med dem. Skramlar fint i tvättmaskinen sedan. Lite maracastoner där. Samlarperioden fortskrider med olika intensitet. Och ibland är de fasen för stora för jackan också.

Sedan är det detta med saker som hon gjort själv. Som till exempel de där klippta snöflingorna. Nu var det dock inte själva snöflingan som var det som var det viktiga i detta sammanhanget. Nej, nu var det de klippta småbitarna som lämnade hålen i snöflingan som var samlarobjekten. Vet ni hur mycket klippta småbitar det blir av en snöflinga? Det blir några stycken. Och hur mycket blir det inte av tio snöflingor? Åt helsike för mycket. Och dessa skulle sparas. Till vad vet jag inte men efterhand som de hamnat på golvet så har det hungriga snabeldraken ätit upp dem. Ops, liksom. Nu är den samlarperioden slut. Den varade så länge snabeldraken var hungrig och till snöflingeperioden var över.

Det är även testa att samla på levande saker. I ett tappert försök, efter att mamman satt ner foten och meddelat att levande saker samlar man absolut inte på inne, lyckades hon få ihop en hel hög med sniglar med skal på. Dessa radade om upp på sopborsten på trappan ute. Ja sedan hade hon ett jäkla göre med att verkligen få dem att vara samlade på den där borsten för är det något sniglar inte är så är det dresserade att stanna på plats. De är helt enkelt väldigt rymningsbenägna. Och det där med att sniglar tar sig fram i snigelfart stämmer inte heller riktigt för de försvann snabbt i olika riktningar allihopa. Denna samlarperioden varade inte så länge som tur var. En halv dag eller något liknande innan hon gav upp eftersom de inte ens stannade innanför den uppbyggda inhägnaden. De var verkligen otroligt rymningsbenägna.

Så den där pilen med ordet:

SAMLARMARKNAD

Hade lika gärna kunnat vara en snitslad bana hem till den lilla telningens. Men jag tror den ledde till någon helt annanstans för ännu har det inte blivit anstormning till Hålan. Men man vet ju aldrig.

OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra

Vad katter gör på dagen, när deras tvåbenta vänner är vakna.

Då sussar de sött.

Vad katter gör på natten, när deras tvåbenta vänner sover.

Ja inte sussar han sött då inte.

Va, ser ni inte kattskrället? Kan kanske bero på att han rusar omkring som en galning. Han drar fram som om han hade senap i baken. Han klättrar på sofforna, han vässar klorna på soffan, han hittar någon liten sak under sofforna som han förstås bara måste daska rundor på. Länge. Han väsnas helt enkelt. Mycket och gärna.

Vad jag vet så ska inte huskatter vara nattdjur. Vad är det han har missuppfattat liksom. Jäkla Sten, var snäll och respektera dina tvåbenta vänners önskan om att få sova i lugn och ro.

OBS! Katten på bilden har inget med inlägget att göra. Det råkar vara moderna så lite har hon med det att göra ändå kanske. Dålig uppfostran måste jag säga. Mycket dålig.

Ibland väljer man att bjuda på sig själv och ibland blir det bara så

Tänk er följande scenario.

En kvinna kommer hem till en annan kvinna för att titta och prova ett par byxor. Kvinna 1, vi kan kalla henne kvinna N, blir inbjuden att följa med kvinna 2, vi kan kalla henne kvinna M, in och följer snällt efter. Det gå genom ett kök och kommer in i ett större rum där kvinna M tar fram byxorna som skulle tittas och provas. kvinna N vänder då sin blick till höger.

Kvinna N är då på väg att skrika allt vad hon kan men lyckas behärska sig. Istället kommer ett ynkligt kvidande fram ur henne, jag skulle tro att ett tyst fy fan också undslapp hennes läppar, när hon samtidigt vänder på klacken och lika snabbt som hon kom in nu åter står i köket.

Kvinna N har nu en puls på säkert 500 och tror att hjärtat ska trycka sig ur bröstkorgen, hyperventilerar som en tok och börjar få svettpärlor i pannan. Hon tar tag i en köksstol med båda händerna och lutar ner huvudet för att försöka hämta sig och lugna ner sin kropp som är i akut flyktläge, superakut för att vara exakt.

Anledning till denna reaktion var att i ett litet terrarie satt en stor hårig, åttabåt, sak. Sådana stora håriga, åttabana saker har kvinna N väldigt svårt för att enbart se på bild och här satt en livs levande som säkert hade kunnat fräta sig ut från den där glasburen med hjälp av sina giftiga käkar. Och kommer en sådan lös hade kvinna N suttit mycket pyrt till eftersom hon visste att sådan stora håriga, åttabana saker har stora planer på att ta över jorden (det ser väl alla på deras pliriga små blickar).

Så med detta i tanken var det en självklar att kvinna N reagerade som hon gjorde även om hon nog tyckte det var lite pinsamt ändå. Men vi ska inte glömma att kvinna N blev helt tagen på sängen i detta ärende.

Kvinna N fick dock ett par perfekta svarta byxor med sig hem och hon gjorde säkert kvinna M:s dag och då menar jag inte genom att köpa ett par byxor.

Så kan det gå för vissa och såhär i efterhand kan kvinna N svära på att den stora håriga saken nog hade en meter mellan tassarna. Kvinna N får fortfarande rysningar bara över tanken på hur när hon var, helt ovetande till en början (vi pratar många sekunder här).

Kvinnan i berättelsen har förstås inget med den som skriver att göra. Lovar……

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar

I godan ro gick jag ner i tvättstugan för att hänga upp den färdiga tvätten. Och där var den.

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar, och jag blev alldeles stel. Jag funderade på att låta tvätten ligga kvar i baljan till kära maken kom hem men valde istället det modiga sättet.

Dammsugaren. Jag monterade hela längden på röret och drog den sakta med mig. Den följde mig som en lydig hund och när jag var framme vid mitt mål, ja i alla fall tre meter från, så lutade jag mig så mycket framåt att jag nästan vek mig dubbel samtidigt som jag sträckte fram det långa röret. Jag tryckte på knappen och samtidigt som den brummade igång stack jag fram det mörka hålet och i ett lågt, eller i alla fall inte så pass högt att jag överröstade maskinen för telningarna reagerade inte på ovanvåningen, skrik från mig försvann monstret in i röret. Jag kunde nästan svära på att jag hörde ett svagt “Don´t kill me” när den studsade mot rörets väggar. Lite sympati kände jag, i alla fall för en liten, liten stund innan jag faktiskt kom på att det där monstret satt och stirrade på mig när jag kom ner. Det var den som smidde planer på att ta över min tvättstuga, och säkert världen också, så den hade liksom bara sig själv att skylla.

Jag kände mig otroligt modig.

Not to my self: Köp mer kattmat eftersom halva skålen skramlandes försvann in i röret för att försäkra monstrets icke återkommande.

Battle of the brainiacs och inträngande snablar

Mitt på ryggen, ni vet det där stället som man verken kommer åt uppifrån, nerifrån, från sidorna, alltså inte på något vis hur man än vänder och vrider på kroppen, sitter ett myggbett.

En liten jäkla upphöjd liten sak som naturligtvis kliar som fasen. Och här försöker jag, om och om igen, att faktiskt komma åt det fast jag vet att det är en omöjlighet. Jag har besökt åtskilliga dörrkarmar som jag gett lite intim närhet genom att gnugga min rygg och sakta sucka av vällust när kliandet blir kliat.

Det kan hända att det bästa sättet inte undvika sådana saker är inte att somna på altanen och tro att man är trygg genom att ha dragit en filt runt sig. Speciellt inte om man har en skön baden-badenstol som är otroligt finmaskig i tyget som man sitter på. Det har nu visat sig, utan att någon seriös efterforskning, att den där lilla snabeln tydligen passa utmärkt att sticka in där för att ge sitt offer den där otäcka kliande stöten precis mitt på ryggen. Precis på det där onåbara stället. På det där stället som kan driva normala folk till vansinne. På det där stället som inte ska finnas på en kropp liksom.

Men vad fasen, ska kanske inte klaga så mycket. Vi hade ju ha en battle of the brainiacs och det visade sig att det blev ingen vidare battle. Behöver jag säga att det är min spelpjäs som står i mitten med alla pluttarna i? Nä, jag trodde inte det. 

Den vilda festen

När katten är borta dansar råttorna på bordet eller något sådant. Dogge doggus har partat loss själv riktigt ordentligt.

Ibland är den tunna linjen mellan att leva i himlen och att vara i himlen nästan osynlig.

 

Fridlysta exemplar?

Vi har ett rikt djurluv i våra hav och sjöar.

Allt från det lilla grodynglet som är en stor kopia av den mänskliga spermien till den gigantiska valen.

Breaking news:

Två av de sällsynta sorterna, som troligtvis är fridlysta eftersom det mycket väl kan vara de enda exemplaren i världen, fångades på bild igår.

Allt för din trygghet, kossor och stora maskiner

Jag kunde inte låta bli att fundera på dessa skyltar.

Jag borde kanske känna en viss trygghet men på något vis känner jag väl snarare bara lite “men vad fasen är folk så tröga att det inte fattar själva.” Med anledning att den sitter på en Bajamaja-liknande sak som stod uppställda lite var stans. Jag kan tycka att det borde vara en självklarhet att inte på något vis lägga den ner vid bortfraktning. Jag kan liksom inte sluta fundera på det.

De där toabodarna stod uppställda lite var stans på den torra, dammiga fältet. Den där andra skylten kändes lika malplacerad som skylten på toaboden. När folk gick bildades det stora dammoln och när barn drag sina fötter efter sig bildades det ännu större moln.

Vi har, tillsammans med en uppsjö av andra som hade precis samma tanke som oss, varit iväg på kosläpp idag. Där var så mycket folk att de till och med hade en polispiket ståendes och tre poliser som cirkulerade bland folket. Först var jag lite orolig att de var där för att folk inte skulle löpa amok över platserna men det gick lugnt till. Vi var i Trolle-Ljungby i år och gården var enorm mot den vi var på förra året. Gården var enorm men kossorna var inte alls så studsiga som de var förra året.

De tog det ganska lugnt och stannade upp och tittade på oss med jämna mellanrum. De såg ut att fundera på varför vi tvåbeningar stod och tittade på dem när de gick ut på bete. Ibland funderar man på om det var vi som studerade dem eller om det var de som studerade oss.

Snacket går i ladugården:
”-Rosa har du hört att de där tvåbeningarna har blivit utsläppta igen?
-Nämen vad säger du Blenda. Ska vi få uppleva deras blickar i år också. Vi måste bara stanna och titta på vad de sysslar med. De är så roliga att titta på när det står där med sina gapande munnar och sina konstiga saker de sätter framför sitt öga som säger klick. Det är en upplevelse man inte vill missa”

Vid sidan om kosläppet fanns där väldigt mycket mer att titta på. Som stora maskiner. Riktigt stora maskiner. Så stora att de inte fick plats på bild nästan. Kanske inte riktigt så illa men jag var så imponerad av de där däcken. De var stora eller snarare enorma. Det är sådant jag blir imponerad av. Ibland behövs det inte mer än det faktiskt.

En bit från grisinhängnaden stod de och grillade stora, fina revben och sådant underbart gott. Vi sa liksom inget till kompisarna vid sidan om att det nog var deras kompis Griseknoen som de inte hittade på morgonen som gått detta öde till möte. Så omtänksamma är vi.

Vi har i alla fall haft en riktigt bra dag. Perfekt väder med lätta moln. Toppen, toppen. Nöjda tjejer, nöjda föräldrar. Så enkel ekvation.

Nu ser vi fram emot nästa års kosläpp och hoppas att detta stället har det även då för det var imponerande.

Houston, we have a problem

Houston, we have a problem.

Lilly har samlat sniglar. När jag tyckte att de säkert saknade sin mamma och pappa från där hon tog dem och att det var bäst att hon la tillbaka dem så var jag rätt bra tramsig. Hon hade ju såklart sett till att samla hela familjen. Ja, självklart att jag inte tänkte på det.

Problemet som uppstår nu är det att hon har verkligen ingen pli på dem. De rymmer och klättrar upp på väggarna. Ofog de håller på med. Men hon plockar ner dem och sätter tillbaka dem på sin plats. Just nu är hon iväg en stund och jag kan bara tänka mig att den där uppradade klumpen med sniglar har skingrats ganska ordentligt.

Jag tänker inte titta efter för risken är nog ganska stor att man råkar trampa på någon. Jag hoppas de hinner långt innan hon är tillbaka. Men vi vet ju alla vilken fart sniglar har så den önskan är inte mycket att komma med.

Hon kommer säkert bli en sådan som samlar massa konstiga och äckliga djur. Jag kan då i alla fall glädja mig med att hon är rädd för spindlar så dessa kommer hon inte komma dragandes med. Vilken tur för mig.

Han har gått bakom ryggen på oss

Jag är lite chockad.

Doggen har gått bakom ryggen på oss och skaffat sig en sida på Facebook. Han vill tydligen bli känd skrev han.

Jag undrar hur detta kommer att sluta. Kommer han att baktala oss, hans ägare? Fast vi är ju så snälla så vad finns där att säga om oss? Det är väl bara att vänta och se om han väljer att avslöja något som vi inte vet om.

Klicka på bilden så kommer du till hans sida om du vill se vad han har att avslöja.

Kan man avskaffa dem på något vis?

Måndagssjukan har väl alla hört talas om men nu har det kommit fredagssjukan också. I alla fall till oss men inte samma anledning som måndagssjukan dock.

Fredag för två veckor sedan var Lilly sjuk. Helt vanlig förkylning så det var inte så farligt med det men det var ändå sjukdom.

Förra fredagen satt jag och Lilly på akuten för att hon hade jätteont i magen. Efter en eftermiddag där men prover, kläm och känn så blev vi hemskickade med troligtvis en “förkylning” i magen. Hon är förövrigt ok nu.

Idag är det fredag igen. Jag hade planerat att följa med Molly till skolan och hon skulle leda gympan för att jag skulle vara med. Ja man kan säga att hon såg väldigt mycket fram emot detta. Det gjorde inte kattfan.

Tre hål i handen resulterade det i i gårkväll och efter lite smått panik från min sida, har en arbetskamrat som blev mycket sjuk och som fick opereras akut, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Ring vårdcentralen i morgonbitti blev domen.

Så åter igen fick jag ringa men denna gången hade jag tur för vi fick tid så vi slapp köra till akuten. Det är fasen helt förkastligt att vi inte har någon läkare här i Hålan.

Jag kommer ha ont i magen när nästa fredag närmar sig. Kan man avskaffa dem på något vis?

Det har liksom blivit något kollektivt

Hon är allt speciell den där Signe.

Hon käkar kastglitter som om hon blir hög på det. Hon har gigantiska pupillrar och ser ganska ond ut på grund av detta. Hon sover som om hon däckat, jag kan inte skylla på kastglittret nu eftersom det är borta, ramlat och fått tassarna under sig på något konstigt vis.

Jag funderade lite på om det kanske är så att hon börjar bli gamma och har glömt hur hon brukar ligga och sova. Alltså det där ser inte alls skönt ut.

När hon är kelen kan hon psyka doggen totalt genom att stryka sig, lite lätt hoppandes för att nå upp till hans haka. Det brukar sluta med att stackars doggen står och stirrar rakt in i väggen, helt stilla. Jag skulle tro med tanken: Det jag inte ser ser inte heller mig. Fungerar kanske sådär när man har en mankhöjd på omkring 62 centimeter. Men vi låter honom tro det. Det är inte så snällt för hans självkänsla att meddela annat kanske.

Så det är inte bara den där Signe som är lite speciell. Det har liksom blivit något kollektivt för våra djur. Även de skygga dammråttorna letar sig fram och beter sig konstigt. De sprider sig helt utan anledning. Varför ska de ta efter?

  

Kastglitter är verkligen da shit

Nu kan det vara så att den inte enbart är kattfan som lämnar pimpade spyor efter att ha mumsat i sig kastglitter.

Jag börjar tro att det är något fel på kastglittret när även dammsugaren får pimpade uppstötningar av det.

Kanske dags att sluta med det där kastglittret, igen. För det är inte så att jag har sagt det nu varje år i tio års tid. Det har liksom blivit lite av hela traditionen, att hota att sluta med det och se kattfans bedjande min om att jag måste skoja. Ja har ni sett Shrek och hans mästerkatt så vet ni vad jag pratar om. Så jag fortsätter nog något år till och pimpar granen som lockar till sig katten som lämnar pimpade spyor lite överallt och som avslutning på allt så protesterar dammsugaren. Kastglitter är verkligen da shit.

Hon har redan dragit ett par linor

Då befinner sig Signe (kattfan) åter igen i något trans där hon trånar efter sin drog.

Granen är uppe och med den kommer kastglittret. Kastglittret skulle lika gärna kunna hete kattglitter. Jag tror hon redan har dragit i sig några linor så nu väntar vi bara på de pimpade spyorna.

Förstår fortfarande inte facinationen hon har över att äta detta jäkla kastglitter.

Gör ditt husdjur några konstiga saker?