Jag vet inte om jag älskar det eller bara tycker att det är skrämmande

Jag tar min gula bok i handen och beger mig upp till byn. Öppnar försiktigt dörren, som suger lite tillbaka av den lilla tryckskillnaden som bli, till biblioteket och den där speciella lukten som bara finns på bibblor kommer emot mig. Det spelar egentligen ingen roll hur stort biblioteket är för den finns där ändå. Böcker luktar och böcker luktar gott.

Jag tar min gula bok och lägger den på den lilla maskinen som står där och trycker på återlämna. Maskinen blippar till och på skärmen står det nu att min gula bok är återlämnad. Jag ställde den i hyllan och tar mig sedan längre in i lokalen.

Jag väljer en ny bok och går åter fram till maskinen men denna gången trycker jag på låna och sätter i mitt lånekort. Maskinen spottar ut ett kvitto där mina lån står och när de ska tillbaka. Jag tar nu min svart bok i handen och beger mig hemåt.

Jag har under tiden inte pratat med en enda människa. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag älskar det eller om jag blir skrämd av det. Allt ska göras så enkelt som möjligt i vår raplexa värld. Men detta betyder också att den mänskliga kontakten raderas mer och mer.

Ärenden sköts över datorn via mail och hemsidor, det skickas sms i tid och otid om undringar, i affären går jag själv och blippar mina varor och drar sedan mitt kort och lämnar affären, på bibblan lånar jag själv mina böcker med några knapptryckningar. Ja, ni förstår.

Jag älskar att det går fort när jag gör något. Jag hatar att stå i kö, jag bryter mig ut från denna svenskhet, och vänta. Därför gillar jag dessa nya tekniker som kommer mer och mer ute på ställen. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite skrämmande på något vis. Att vi ska behöva känna en lätthet över att själva bara dra kortet utan att fundera på andra. Att vi lever i vår egen lilla bubbla enbart för att vi behöver ha den där snabbheten och flexibiliteten det ändå ger.

Så jag har någon slags hatkärlek till allt detta. Vad tycker du?