Morgonstund har guld i mund. Allvarligt?
Morgonen är ett ont måste som måste kommas genom för att komma till resten av dagen. Jag försöker skutta ur sängen med ett leende på läpparna och försöker intala mig att idag är en ny dag med nya möjligheter. Istället faller fötterna med en duns till golvet och jag blir sittandes med ryggen krökt som ett s innan jag orkar mig ur sängen.
Utanför sitter kära maken i soffan. Jag vill så gärna säga ett glatt hej älskling till honom men istället ger jag honom knappt en blick när jag går förbi. Inte ens ett litet hej undslipper mina läppar. Han säger ett litet försiktigt godmorgon och djupt nerifrån magen känner jag en liten grymtning komma fram och jag lämnar sakta rummet i en släpande stil. Detta är ungefär vad som händer när jag vaknar av mig själv.
I morse ringde klockan tidigt för första gången efter sommaren. Kära maken har sin klocka ställd femton minuter efter mig. Jag har inte en aning om hur det kommer sig.
Tala är silver, tiga är guld. Att komma på kollisionskurs är dessutom livsfarligt. Han vet, min kloka man.
All the coffee in
Columbia won´t make
me a morning person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar