Undrens tid är inte förbi

Jag befinner mig nästan i chock. Jag kan fortfarande inte riktigt smällt det som har hänt men jag försöker intala mig att det gjort det.

Jag tog upp luren och knappade in numret. Jag hade laddat med papper och penna för att ha något tidsfördriv. Tonen gick fram och avbröts sedan av en manlig röst:

“Hej och välkommen till försäkringskassa. For information in english please hold. Vill du anmäla i vår självservice om sjukt barn tryck ett. Gäller det föräldrapenning tryck två”

Jag tyckte in en två och fortsatte att lyssna på hans prat.

“Vill du att dit ärende ska gå fortare (vem har kommit på den frasen för vem vill sitta lite extra länge i kö bara för att. I och för sig så sägs det att vi svenskar älskar att köa men det gäller dock inte denna svenskan) var snäll och knappa in ditt personnummer”

Jag skulle precis ta telefonen från örat för att börja knappa. På dra sidan började det att ringa och i mitt öra tutade det plötsligt en rington. Jag hmm:ade lite förvånat när en kvinna svarade.

“Hej och välkommen till försäkringskassan, det är Annika ……… du pratar med. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Jag stod som ett fån och funderade och fick liksom bara fram lite äh, äh, äh innan jag lyckade presentera mig. Vad var det som precis hände? Ingen kö, ingen röst som meddelade att jag hade plats nummer346 utan bara en trevlig kvinna som snällt hjälpte mig med mitt ärende.

Så ja, jag är fortfarande i chock över detta fenomen. Jag tror aldrig jag har hört talas om att detta gick. Undrens tid är inte förbi. Det kan jag gå i god för.