Det är fullt normalt att barn får utbrott. Hm, de säger det ja. Men ibland vill man helt enkelt inte ha de där utbrotten för ibland passar de helt enkelt inte in.
Tjejerna har legat och guppat i poolen efter dagis och fritids idag. Detta guppande övergick efter några minuter, japp minuter, till småtetande som sedan eskalerade till bråk. Detta resulterade vidare i att mamman konstant försökte tillrättavisa dem. Och jag vågar nog påstå att vi låter som one Big happy family.
Smack my sis up
Så när de väl kom upp så kommer det stora utbrotten. Ska vi kalla det hoppa-studsa-skrika-tvärtemot-utbrottet. Och naturligtvis är vi ute så det är inte bara grannarna som råkar höra utan möjligtvis även hela kvarteret.
Det är vid dessa tillfällena som man evinnerligt önskar att andra förstår hur det kan vara att ha en femåring med ett otroligt temperament. För vid dessa tillfällena är jag livrädd att någon inte förstår hennes utbrott och helt sonika skulle skicka soc. eller något på oss.
-Mamma, tycker du vi är en lycklig familj?
Mollys ord kom precis då när toppen på utbrottet var och herregud vad de gjorde ont.
-Ja, hjärtat det tycker jag. Men ibland kan det hända att man inte tycker likadant och då kan det bli såhär.
Ja, vad svarar man när det låter som ett gäng med galningar som håller på. Jag får väl säga som Lilly brukar säga:
-Får jag inte tycka som jag tycker?
1 kommentar:
Efter de dokumentärerna man har sett, där föräldrar som hade semesterbilder på sina barn blev av med dem på en sekund så blir man lite rädd ibland. Vart är samhället på väg..?? :-P
Skicka en kommentar