Abstinens is heavy stuff

Jag gick här hemma häromdagen och funderade. Jag funderade på livet och dess väsentligheter. Och det var då det bara kom till mig i mitt huvud.

Om man skulle ta och sluta med colan tänkte jag stilla för mig själv. Jag höll givit vis med och så bestämdes det på en bråkdel av en sekund.

Jag ångrade mig dagen efter och tyckte nog jag varit lite hård mot mig själv. Naturligtvis skulle det vara mycket lättare att sluta en annan dag. Sådana simpla saker vet väl alla. Men jag höll fast vid mitt ord.

Idag råkade kära maken komma lite för nära rivjärnet eller det var nog snarare så att han bara råkade befinna sig där rivjärnet skulle vara. Ja, han råkade i alla fall få sig en avhyvling. Just då var det väldigt befogat men efter att rivjärnet lugnat sig insåg hon att det naturligtvis inte var det.

Så den där abstinensen börjar komma krypandes nu. Värst är väl irritationen. Samtidigt vet jag inte om det är så att det är verkliga abstinens eller om det helt enkelt bara är så att det faktiskt är lite synd om mig. För visst är det lite synd om mig att jag inte kan hälla upp den där iskalla colan i ett stort glas, så kall att utsidan på glaset blir immigt och blött, och ta två stora klunkar. Att känna den kalla, underbara vätskan ta sig ner för min torra strupe och ge mig ett underbart lyckorus. Ibland är livet härligt. 

Men kanske inte just idag. Abstinens is heavy stuff.