Ridå, tack för mig och bara gnid in det lite till liksom

Vab. Och vab betyder lite för mycket filmtittande. Och det betyder att mamman känner sig lite mindre värd.

-Mamma får jag titta på en sådan film som finns i fodral?
-Javisst svarade jag henne och hon startade dvd:n och satt i filmen medan jag faktiskt hittade rätt kanal med en gång. Det var ungefär vad som gick rätt med det.

Filmen var i slutet, fråga mig inte varför, och hur mycket jag än tryckte och hade mig på den förbannade fjärrkontrollen så fortsatte filmen att rulla sin sluttext. Jag tryckte på stopp, spola och säkert en massa andra knappar men inget hände.

Med en suck som fick stormen Gudrun att verka som en vårbris utbrast min sjuka telning såklart:

-Mamma, hade pappa varit hemma nu hade jag kunnat se den.

Ridå, tack för mig och bara gnid in det lite till liksom.

Hon har 100-tals filmer att välja på genom Netflix men skulle naturligtvis se en som hon redan sett minst tjugofem gånger. Typiskt. Men jag fick till slut sätta på datorn, som faktiskt är uppkopplad till dumburken för bästa känsla liksom, och så valde hon bland filmerna.

Film nummer fem eller något liknande men jag kan väl säga till mitt försvar att hon sett ungefär en kvart på varje innan hon valt ny.

Men nu är hon nöjd med valet men mamman kan inte låta bli att känna den där gnagande känslan att de ser pappan som en gud i dessa sammanhang. Han har den magiska förmågan att alltid veta vad han ska göra. Och det kan kanske vara så att han inte alls blir frustrerad efter att första tryckningen misslyckas. Tålamodet är nog det som gör honom gudalik i deras ögon. Ja kanske kunskapen också förstås.