Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är en otroligt viktig dag att lyfta fram. Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

En dag då vikten av att våga prata om denna sjukdom lyfts upp. För som ofrivilligt barnlös har man en skam i sig för att man inte lyckas med det som krävs för vår faktiskt överlevnad som människor. Att själva kunna “tillverka” det där efterlängtade barnet.

Men det är ingen skam. Lika lite som det är en skam att råka ut för någon annan sjukdom. Det som blir ett led i allt är att så många inte kan acceptera det som en sjukdom även om det är just vad det är klassat som.

Det är en sjukdom. En sjukdom som kan ge många följdsjukdomar om den inte behandlas och personerna som lider får hjälp.

Stressen över att månad efter månad få uppleva hur det är att inte den där blödningen kommer och få det efterlängtade pluset på stickan. Den psykiska pressen som förhållandet måste ta sig genom och som nog en hel del inte klarar av till slut. Att allt till slut kretsar i jakten på pluset. Ett samliv som inte sker av lust och kärlek utan enbart av produktion. Att på bestämda tidpunkter och dagar utföra den där kärleksakten som ska vara så njutbar.

Inte nog med att allt som händer i kroppen och i förhållandet ska bearbetas. Sedan kommer alla fördomar från folk som inte förstår. Folk som tror att det bara är att slappna av och inte tänka på det hjälper mot en sjukdom. Jag har aldrig hört någon säga till en person med diabetes, psoriasis eller nageltrång att slappna av så försvinner din sjukdom. Men av någon anledningen så är det ok att göra detta vid ofrivillig barnlöshet.

Så att slåss mot massan som anser att det är ett lyxproblem är en stor del som vi ofrivilligt barnlösa måste ta oss an.  

Det är den krassa verkligheten. Den krassa verkligheten för 10-15 % av hela den svenska befolkningen. Det är många. För titta dig runt och fundera på att en av tio du ser kan vara den som är drabbad.

Vidare tror jag att vi som har varit i den hemska karusellen som ofrivilligt barnlösa inte glömmer. Jag tror det är en av de stora stöttepelararen, att vi finns och att vi kan berätta vår historia. För även om det är 18 år sedan vi började försöka att få barn så sitter varje känsla i min kropp. Känslan av hopp och besvikelse men även den där oövervinnerliga glädjen när vi efter nio år fick vårt efterlängtade plus med hjälp av IVF.

Jag tror det är viktigt att våga prata om det, att dela med sig om det och att finnas där för andra som befinner sig i samma situation som vi har gjort. Inte att på något vis vara påflugen men att finnas där i bakgrunden som en stötta om de behöver. Det är i alla fall vad jag hoppas att vi har varit mot de i vår krets som haft samma resa fast med olika utgångar.

Men till er som har lyckats vill jag, åter igen, säga. Glöm inte hur resan var. Stötta och finns för andra.

Så idag är det Ofrivilliga barnlösas dag. Jag räknar mig fortfarande som ofrivilligt barnlös även om jag har turen att ha två tjejer. Jag är och förblir ofrivilligt barnlös, fast med barn.

Det är ingen skam. Det är så otroligt viktigt att våga prata om det. Och framförallt, GLÖM aldrig hur det är eller har varit. Det är de känslorna du har där som kan hjälpa andra.

På Barnlängtan kan du läsa mer och få råd och stöd.