Lilly tyckte att hon inte behövde sina stödhjul längre så kära maken plockade av dem i lördag.
Sedan kämpade hon, tillsammans med en hejande storasyster som envisades med att hålla i styret när hon skulle hjälpa henne, och vinglade sig fram.
Ja sedan cyklade hon. Och så cyklade hon lite till och lite till. Det är nästan så att man får en sådan där Forest Gump-känsla när han liksom bara började springa och så sprang han flera år. Nästan så är det. Hon började cykla och så bara fortsätter hon, tills vi säger stopp för dagen då vill säga.
Hon vill ut och cykla när hon vaknar. Vi säger då nej när klockan är kvart över sex. Hon vill helst sitta på cykel innan hon kliver ur bilen på eftermiddagarna när vi kommer hem.
Ja hon vill liksom cykla hela tiden och det är klart hon får om nu inte tiden sätter stopp.
Gladast över detta übersnabba-lära-cykla fenomen är nog jag. Inget springande efter cykel, även om jag troligtvis inte hade haft några problem med orken nu. Men den där pinnen, i rått, obehandlat material som vi använde till Molly kan snällt ligga kvar i garaget och jag slipper leta upp mina arbetshandskar.
Var det något som såg töntigt ut så var det när jag kom springandes efter Molly, klädd i kjol, tröja, ballerinaskor och ett par rejäla arbetshandskar. Det är väl bara jag som lyckas med en sådan grej, allt för att slippa ta i det otäcka träet. Men det var inget som jag behövde oroa mig över nu dock.
Ibland har man tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar