Jag kunde inte låta bli att fundera på dessa skyltar.
Jag borde kanske känna en viss trygghet men på något vis känner jag väl snarare bara lite “men vad fasen är folk så tröga att det inte fattar själva.” Med anledning att den sitter på en Bajamaja-liknande sak som stod uppställda lite var stans. Jag kan tycka att det borde vara en självklarhet att inte på något vis lägga den ner vid bortfraktning. Jag kan liksom inte sluta fundera på det.
De där toabodarna stod uppställda lite var stans på den torra, dammiga fältet. Den där andra skylten kändes lika malplacerad som skylten på toaboden. När folk gick bildades det stora dammoln och när barn drag sina fötter efter sig bildades det ännu större moln.
Vi har, tillsammans med en uppsjö av andra som hade precis samma tanke som oss, varit iväg på kosläpp idag. Där var så mycket folk att de till och med hade en polispiket ståendes och tre poliser som cirkulerade bland folket. Först var jag lite orolig att de var där för att folk inte skulle löpa amok över platserna men det gick lugnt till. Vi var i Trolle-Ljungby i år och gården var enorm mot den vi var på förra året. Gården var enorm men kossorna var inte alls så studsiga som de var förra året.
De tog det ganska lugnt och stannade upp och tittade på oss med jämna mellanrum. De såg ut att fundera på varför vi tvåbeningar stod och tittade på dem när de gick ut på bete. Ibland funderar man på om det var vi som studerade dem eller om det var de som studerade oss.
Snacket går i ladugården:
”-Rosa har du hört att de där tvåbeningarna har blivit utsläppta igen?
-Nämen vad säger du Blenda. Ska vi få uppleva deras blickar i år också. Vi måste bara stanna och titta på vad de sysslar med. De är så roliga att titta på när det står där med sina gapande munnar och sina konstiga saker de sätter framför sitt öga som säger klick. Det är en upplevelse man inte vill missa”
Vid sidan om kosläppet fanns där väldigt mycket mer att titta på. Som stora maskiner. Riktigt stora maskiner. Så stora att de inte fick plats på bild nästan. Kanske inte riktigt så illa men jag var så imponerad av de där däcken. De var stora eller snarare enorma. Det är sådant jag blir imponerad av. Ibland behövs det inte mer än det faktiskt.
En bit från grisinhängnaden stod de och grillade stora, fina revben och sådant underbart gott. Vi sa liksom inget till kompisarna vid sidan om att det nog var deras kompis Griseknoen som de inte hittade på morgonen som gått detta öde till möte. Så omtänksamma är vi.
Vi har i alla fall haft en riktigt bra dag. Perfekt väder med lätta moln. Toppen, toppen. Nöjda tjejer, nöjda föräldrar. Så enkel ekvation.
Nu ser vi fram emot nästa års kosläpp och hoppas att detta stället har det även då för det var imponerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar